frodis

I torsdags var det ytterligare en epok som gick i graven. Känns som det varit många sådana det senaste året. Nu var det min gamla super-Hyundai som tackade för sig efter ett par års långtidssjukskrivning. Jamen jag vet, det är helt sjukt att jag inte gjort mig av med den förrän nu men det har liksom inte blivit av (kom ihåg att jag funderade i 13 år innan jag tatuerade mig). Först hade jag tänkt sälja den, men jag minns hur det var sist en bil i det här hushållet skulle säljas. Folk är som tokiga och jag ooooorkade bara inte ha med en massa dårar att göra. Plus att jag hade lite svårt att sälja bästa bilen till nån främling som kanske skulle såga den i tusen bitar. Sen gick tiden och till slut insåg jag att nu finns det ingen som vill köpa den utan nu får det bli skroten. Sen gick det visst lite mer tid. Och lite mer. Men i torsdags kände jag mig stark och ringde Fordonsflytten som skulle komma några timmar senare. Här går det undan minsann. Tja, sen var det bara att vinka adjö. Det var ju verkligen på tiden, det hade liksom börjat växa mossa på asfalten under bilen *asg* Även om det var lite vemodigt så kände jag även lättnad över att de öht kunde frakta bort bilen utan att den rasade isär av rost, eller att det kryllade fram råttor som bosatt sig i baksätet eller något annat äckligt och pinsamt. 

 

Håhåjaja, många mil blev det och för att inte tala om alla fel som läkt av sig självt på den bilen. Helt otroligt. 

 

 

Det blir verkligen inte mycket skrivet här nuförtiden, för det finns inte något att skriva just. Jag är fortfarande arbetslös och nu har det börjat tära väldigt mycket på mig. Man tappar liksom geisten och livslusten och känner bara stress, stress, stress. Minsta grej att göra känns som en övermäktig uppgift och det blir att ingenting görs i stället. Jag har inte vare sig sprungit eller varit på F&S på ett tag, för givetvis blev jag sjuk. Igen. Inget allvarligt, bara lite förkyld, men ändå. Gaaah, vad jag är trött på detta nu! 

 

Små ljuspunkter finns det, och det gäller väl att försöka fokusera på dom och ta en vecka i taget. Om ett par veckor är det jubileumsfest för Blå hemma i Tuna. Jag hann ju flytta från stan innan stora Blå öppnade, så Blå för mig är Blå rummet i Crazys källare. Hursom, nu blir det stor baluns med prominenta gäster! Yvonne återförenas för en kväll, Majsan&Åsa ska vara dj's och mycket, mycket mer. Det ska bli skitkul, främst att träffa gamla kompisar jag inte sett på åååår och dar. Majsan har jag inte träffat sedan 2002 t ex. 

 

Sen har jag en konsertresa inplanerad. Gamla Torshälla-trion, d v s jag, Jenny och Erika, ska på A-ha! Jag trodde dom lagt av, de släppte ju en avskedssingel och allt för några år sedan, men i år är det ju 30-årsjubileum för "Hunting high and low" så dom kunde väl inte hålla sig antar jag. Jag såg av en slump att dom skulle ut på turné nästa år och skickad en liten shoutout på FB och frågade om någon ville med. Jenny nappade såklart, det gör hon alltid när det vankas konsert, så jag klurade lite på om vi skulle ta London, Berlin eller Riga. Nu hann vi inte bestämma oss innan de la till en konsert - i Olso. Det var en lördag och det tyckte jag passade bra eftersom man inte behöver ta ledigt (tja, det vet jag ju inget om just nu, men om man räknar med att få ett "normalt" jobb så behöver man inte det). Eftersom det nästa år är 30 år sedan jag och Erika såg A-ha så tänkte jag att jag frågar om hon också vill hänga på. Det var ju trots allt vi som var de stora A-ha-fansen i klassen och vi som var på konsert. Hon hänger med! Jag var lite fiffig och gick med på någon slags mailinglista fancluben har, och då fick man en länk till ett hemligt smygsläpp på biljetterna. Hallå eller, jag är ju bästa biljettköperskan... Så på valborgsmässoafton nästa år sitter vi på rad 8 mitt framför scenen i Spectrum i Oslo och tindrar med ögonen ;) Det ska bli superkul! Jag har aldrig varit i Oslo (ja jag vet att det är sviiiindyrt där, men hotellfrukosten verkar inkludera allt från våfflor till lax så vi får väl sitta där och glufsa i nån timme eller två så står vi oss ett tag) och jag tror inte jag, Jenny och Erika gjort någon liknande utflykt alla tre tillsammans sedan vi var på ridläger 1987. 

 

Men som sagt, det är ett drygt halvår dit.. Igår var jag i alla fall ute på lokal en liten sväng. Ebba frågade tidigare i veckan om vi skulle gå på O'Learys och ta en öl och snacka skit och då bestämde vi att så skulle det bli. Jag är fortfarande inte helt frisk och igår på dan kände jag mig rätt risig med huvudvärk och skit, så jag funderade nästan på att ställa in. Men jag visste att Ebba så gärna ville så det var bara att ta en Ipren och bita ihop. På O'Learys var det knökat. Jag hade missat att det var hockey (mitt normal-jag hade haft stenkoll på det, men som sagt så är jag inte mitt normal-jag just nu). Jag var nästan döende av hunger så vi gick till Hellas i stället och åt. Där får man ju världens skogshuggarportioner och jag tror väl knappt jag orkat äta upp allt någon gång tidigare. Nu var jag dock som ett bottenlöst hål i magen så jag bara slukade rubb och stubb, till och med alla grönsaker! Helt soprent på tallriken blev det, och jag snodde även lite av Ebbas mat som blev över. Milda makaroner. Sen gick vi över till O'Learys och fortsatte snacka lite. Huvudvärken gav sig inte och jag tyckte det var lite jobbigt med den höga ljudnivån, så efter ett par timmar fick jag tacka för mig och ta bussen hem och stupa i säng. 

 

Tja, idag ska jag försöka städa lite och i morgon blir det väl till att fortsätta jobbsökandet... 

 

 

Jag har inte sprungit en meter sedan den misslyckade Torshällamilen. Jag tappade helt sugen och Ebba har låtit mig vara i fred. Nu börjar hon antyda att vi ska ge oss ut nästa vecka, så vi får väl se. Men jag har inte varit helt still! Jag kände att jag höll på att bli tokig och var tvungen att hitta en ventil för att pysa ut lite stress och tristess. Erika och Lisa har köpt något slags prova-på-kort på Friskis&Svettis i Tuna och testat lite alla möjligt träningsformer, som dom ger omdömen om på FB. Jag bor ju i princip granne med ett F&S så jag tänkte att det kan jag ju testa. I onsdags var det premiär! Dans stod på schemat, fuego hette det. Jag hade noga kollat på hemsidan vad alla olika pass är för något och det här skulle vara roligt och lekfullt och vad det nu var, till latinomusik. Sweet, tänkte jag, det blir en lagom start där jag kan glida runt till någon bossanova och ha det soft. Jomen tjena mittbena.... Det var så jobbigt! Efter en kvart svettades jag som en gris. Skitsvåra stegkombinationer var det också. Jag har rätt bra koordination när det gäller såna saker, jag tycker att det ju bara är att hålla takten till musiken så är det inte så svårt, men nu fick jag verkligen slita. Men det var faktiskt rätt kul! Kul med lite omväxling, med musik till och så fick man svettas ordentligt. Det kommer jag göra fler gånger. 

 

Jag kände mig lite stel i torsdags men inte så farlligt, så jag pallrade mig dit igen och var med på ett core-pass. Erika och Lisa hade testat det dagen innan och tyckt att det var jobbigt men bra. Jobbigt var bara förnamnet, milda makaroner vad jag slet! När jag cyklade därifrån kändes det som jag blivit körd genom en mangel och igår vaknade jag av att jag hade sån träningsvärk. Den är inte bättre idag kan jag säga. Jeeeez... Varenda liten ridmuskel som legat i dvala sedan 1994 blev bryskt väckt och protesterar nu mot den våldsamma behandlingen. Men det var jättenyttig träning och vad jag förstått så är det bålstyrkan jag behöver träna upp för löpningens skull så det kommer jag prova någon mer gång (även om det mest är för att tajta upp bilringarna så jag kan ha min nya, toksnygga klänning jag köpt...). 

 

När jag glad i hågen och full av entusiasm (well..) köpte mitt klippkort i onsdags tänkte jag att jag kunde testa deras gym idag, då det inte fanns just några gruppträningspass på lördagar som jag var intresserad av. Med tanke på att jag igår hade sån träningsvärk att jag knappt kunde ta på mig strumporna ordentligt så får den planen revideras en smula.. 

 

 

Det blev verkligen gott och blandat den här gången, med skoj, allvar och ruskigheter.

 

Still Alice - Julianne Moores oscarsbelönade insats som kvinna som drabbas av Alzheimers. Hon var jättebra och det var en intressant film. Men jag tyckte ändå den bara var sådär. Det var något som saknades, men jag vet inte vad. Lite drogs den ner av Kristen Stewart som jag tycker har klenare utstrålning än Coops lågenergilampor. Men som sagt, Julianne var bra som vanligt och jag tycker det är kul att hon fick en huvudrollsoscar.

Pride - men åååh, feelgood av högsta klass! 80-tal, gayrörelse - jamen ni hör ju själva vilket soundtrack det borgar för! Gayvänner i London supportar strejkande gruvarbetare i Wales, ackompanjerat av Yazoo, Frankie, Bronski Beat, Dead or Alive och MTV-hunken Paul Kings gamla band King. Jag trodde inte mina öron, jag trodde alla på hela jorden glömt bort King. Hursom, även utan den fantastiska musiken är det här en riktigt riktigt bra film med roliga karaktärer och bra skådisar. När kärringarna i det walesiska byarådet gick på bögklubb i London skrattade jag högt. 

Tom at the farm - det här var otäckt på ett lågmält sätt. Det hände inte jätteotäcka saker utan det var mest obehagligt och krypande om psykologisk makt och stockholmssyndrom. Lite segt i mitten men skitspännande på slutet.

 

 

Igår var det dags att springa lopp igen. Denna gång i riktiga hemmahooden, d v s Torshälla. Uppladdningen har inte varit optimal då Ebba varit sjuk. No way att jag ger mig ut och kutar själv, jag vilar mig i form och laddar med choklad... Efter en vecka där jag varit arg och grinig precis hela tiden kändes det ändå skönt att få göra av med lite stress och lätta lite på tryckkokarlocket. Det var strålande väder och uppvärming till bra musik. Sen gick startskottet! Vi valde även denna gång att hålla oss längst bak i fältet eftersom alla andra är mycket snabbare och vi vill inte vara i vägen. Och som dom for iväg! Ebba hade tänkt ut en taktik åt oss, som gick ut på att vi skulle orka hela loppet om vi höll en viss kilometertid. Det gick sådär. Vi sprang på tok för fort och försökte lugna ner oss. Men det gick ju inte! Helt galet, det kändes som vi inte kunde springa långsammare utan att gå. Det var bara att kuta på och hoppas på det bästa. Det funkade ungefär halvvägs, sen blev det asjobbigt. Fy fan så jag slet. Benen kändes som sirap och jag fick håll. Men eftersom vi var i mina uppväxtkvarter var jag tvungen att vara lite guide ändå. Vid 6 km sprang vi förbi mitt gamla sommarjobb och det var jag ju tvungen att visa.

 

Jag: *flås* *stånk* DÄR HAR JAG SOMMARJOBBAT!!

Ebba: Jaha.

Jag: *kippar efter andan* MAMMAS GAMLA JOBB!

Ebba: Vad gör man där?

Jag: *flås* *stånk* STÅLPULVER! *andnöd* *flåsar som en blåsbälg* OCH KALLVALSAD PLÅT!

 

Alltså, det gick så tungt! Jag brukar ju kunna sega mig vidare på ren tjurighet och till och med öka på slutet för att få skiten överstökad snabbt, men nu gick det bara inte. Vid 7,5 km var jag tvungen att sakta ner och gå för benen bar mig knappt. Jag sjasade iväg Ebba så hon kunde fortsätta springa, jag ville ju inte sabba hennes lopp, och så fick jag gå. Då var vi nere vid slussen där det satt ett gäng fyllon som inte imponerades av min fart. "Näääää gå inte, du ska ju springa!" brölade dom lite lagom uppmuntrande. Ja då var jag ju tvungen att fåna mig så jag sprang över bron med höga benlyft och vinkade åt dom så dom asgarvade och applåderade. Skitsmart, verkligen. Slösa sista unset av energi på att spexa för a-lagarna... Resten av biten så sprang jag korta stumpar men det GICK verkligen inte. Jag var totalt urlakad och kände hur det började sticka i kroppen och fingrarna svullnade upp. Det var rätt läskigt och jag började fundera på om jag fått en allergisk reaktion. ("Nejdå, det är för att du inte har något syre i kroppen" förklarade Ebba efteråt. Jamen dåså, inte värre än så...)

 

Jag lyckades i alla fall springa i mål och fick medalj, vatten och banan. 

 

Nån glädje ska man väl ha av att vara arbetslös.. Glädjen i det här fallet är at kunna njuta av det fina vädret när alla andra precis börjat jobba efter semestern. Jag har varit vid sjön och suttit lite i solen medan hunden simmat. Äntligen, tyckte hon. Det har ju inte direkt varit något badväder på hela sommaren, och de dagar när det var värmebölja - då var hon nyopererad och fick definitivt inte bada. Men nu så! 

 

Förra veckan var det jubileumsvecka på stan då Örebro firade 750 år. Jag kände mig lite kluven. Jag är ju alltid för att det händer saker, men när jag först läste om vad som skulle erbjudas kändes det inte så jättefestligt. Men det blev bra! Mycket tack vare vädret förstås, som fick folk att gå man ur huse. I tisdags sprang jag ju Color me Rad och i onsdags syntolkade jag en guidad visning på slottet. Det gick bra även om mina improvisationskunskaper sattes lite på prov då de ändrade i visningen mot vad jag var förberedd på. Det var inga stora grejer och de synskadade märkte knappt något, och alla var nöjda. Förutom en liten detalj då... Alltså, varför ta med sig skrikiga småbarn på guidad visning på slottet? Seriöst, hur egocentriska föräldrar finns det? Nu pratar vi inte om stojiga barn som inte uppfostras utan om barn som är så små att de inte förstår konceptet att uppföra sig och vara tysta. Vad har dom där att göra? Galet ohyfsat mot alla.

 

I torsdags tog jag och Kristoffer en öl på uteservering. Jag hade helt missat att det var allsång med Lotta Engberg vid slottet, men vi pratade och flamsade så vi kunde koppla bort det. Jättekul! Veckan skulle avslutas med Magnus Uggla och danskväll på Strömpis i lördags. Ebba och jag köpte biljetter för ett tag sedan och jag hade inte riktigt koll på var och när allt var, så jag trodde Uggla skulle spela på Strömpis. Det skulle han såklart inte utan vid slottet. Skitsamma för min del, men Ebba blev nog lite besviken då jag sagt att den spelningen ingick i biljetten. Hursom, vi gick till Strömpis och höjde medelåldern en smula. Där fick man sitta i någon slags svampliknande hoppborg och mysa. Det var rätt kul även om man såg helt störd ut när man skulle ta sig i och ur. 

 

Vi dansade i ett par timmar och det var skitkul. Jag älskar ju EDM och kan dansa hur länge som helst. Att jag var 15-20 år äldre än merparten av gästerna skiter jag fullständigt i. Jag dansar hundra gånger hellre till Adrian Lux än till Magnus Uggla. Sen behövdes det en redig tant som sträckte upp ungdomarna. I toakön blev det värsta fylletramset där en kille och en tjej började tjafsa om vems tur det var att gå på dass. Helt bisarrt, de stod och gapade och bråkade och stod i vägen så INGEN kunde gå på toa. Till slut smet tjejen in. "Fan vilken fitta hon är!" utropade killen, opassande nog rätt i örat på mig som gick förbi just då. Då brann det i peruken på mig! Jag körde upp mitt argaste pekfinger i ansiktet på honom och röt "ÖJ!! Inte sånt språk, tack!". Han blev helt ställd och spärrade förskräckt upp ögonen. Hans kompis skrattade så han tjöt. Jamen vafan, så säger man inte. Punkt slut. 

 

Vi käkade lite kebab och fortsatte dansa men blev helt trötta i fötterna så då satte vi oss på en bänk och vilade lite. Tjejen bredvid kommenterade mina örhängen och pratade lite, sen gick hon upp på dansgolvet med sina kompisar. Efter bara några minuter kom hon tillbaka och ba "Nä men alltså, du är så jävla snygg så jag måste ha ditt telefonnummer!". Huh? Det fick hon ju självklart inte eftersom jag för det första inte lirar på den planhalvan och för det andra inte ger ut något nummer till kompletta främlingar. Men cred för att hon vågade vara så rättfram! Det hade jag aldrig vågat. A for effort! Desutom bad hon om ursäkt när hon märkte att jag inte var intresserad. Men jisses, ingen fara! Jag blev ju inte sur eller nåt. 

 

Vi gjorde ett tappert försök till på dansgolvet men sen var vi helt färdiga. Men vi hade en väldigt god anledning - i fredags kväll sprang vi nämligen en MIL!! Det är sant, en hel mil sprang vi! Jag trodde jag skulle dö men jag fixade det. Helt crazy. Enligt Ebbas superklocka var vi inte ens långsamma heller (med våra mått mätt) även om det stundtals kändes som man sprang i cement. Så att tanterna gav upp dansandet strax efter midnatt är helt i sin ordning. Jag fick dessutom extra motion då jag först missade bussen och sen inte fick någon taxi utan helt enkelt fick GÅ hem. Fötterna kändes som två paket köttfärs när jag äntligen stapplade in i porten. Men kul var det! 

 

Herre min skapare, det här trodde man väl ändå aldrig - två inlägg i rad om löpning! Igår var det Color me Rad-lopp här i stan. Jag hade anmält mig för att vara en bra kompis. Ebba var anmäld sedan länge, tillsammans med M. "Hon har inte sprungit på hela sommaren, hon kommer ju inte vara med, snääälla jag vill inte springa själv". Jaja, det var inte dyrt, det var på hemmaplan och en kul grej att pricka av från listan på nya saker att testa. Shit Manhattan vad folk det var! Hur mycket människor som helst ju. Man hade anmält vilken tid man ville starta men det var lite hejkon bejkon med det där, ingen kontroll och vetefan om dom höll tiderna ändå. Vi var där i god tid och eftersom det inte verkade så noga så bestämde vi oss för att vara lite busiga och tjyvstarta så vi fick åka hem och äta sen. Det var rätt knöligt att springa. Oerhört mycket folk, trångt, ojämnt tempo p g a rödljus etc. Sen var färgkastarna lite mesiga i början tyckte jag. Jag fick lite grönt på byxorna och lite lila på armen. Solen sken så jag svettades lite, vilket kletade till färgen. Såg ut som jag blivit misshandlad, med lila strimmor och fläckar på armen. Men sen skärpte dom till sig eller hur man ska säga och när jag gick i mål var jag rätt färgglad. 

 

Själva löpningen var inte mycket att hurra för. Vi var sega och trötta och det var svårt att få flyt när det var så mycket folk och många som gick (och en del som tvärstannade mitt på trottoaren för att ta en selfie *deskhead*). Det tog en hel del energi att parera, springa om och hålla koll så vi inte tappade bort varandra i röran. Men tiden är sekundär i det här fallet, det är ju inte ens någon tidtagning, utan det viktiga är att ha kul och grisa ner sig! Det lyckades vi med :) 

 

Ja jisses, då har jag sprungit mitt första lopp.... Igår kväll hämtade jag upp Ebba och så åkte vi mot E-tuna för att delta i Eskilstunaloppet by night. Man kunde välja på 5 eller 10 km, och vi hade valt 5 såklart. Vi var på plats i god tid och hade väl inte mer än hämtat ut våra nummerlappar så träffade jag en gammal gymnasiekompis. Jag tror knappt jag träffat henne sedan vi tog studenten för en herrans massa år sedan (24!!) så det var jättekul! Sen dök mamma och pappa upp också. Dom hade tänkt stå någonstans längs banan och heja, och pappa hade t o m försökt knåpa ihop en hejaramsa! *dör av skratt* Jag förklarade att SÅ jävla långsamt springer vi inte att man hinner med nån ramsa när vi svischar förbi. "Men den är bara 4 rader" *asg* Nu höll dom sig vid start/mål i stället och det var lika bra det. Ute längs banan var det becksvart på en del ställen och knappt några människor alls, det hade sett ut det om han hade stått där ensam i kolmörkret och brölat som en berusad domedagsprofet!

 

När det var dags för start höll vi oss långt bak för att inte vara i vägen för alla spänstfenomen som tänkt springa aningens fortare än Team trinda tanter. Men när sen startskottet gick så fick jag feeling och skenade iväg som skjuten ur en kanon. Hann inte mer än ut från startområdet så blev jag dessutom hungrig. Ebba hojtade att jag skulle ta det lugnt, men jag ville inte att alla skulle springa ifrån oss så det tog henne en halv kilometer att få hejd på mig. Vårt mål var att klara oss runt och inte komma sist, och när alla bara sprang iväg så fort så ville jag hänga på så vi inte skulle komma just sist. "Men alla ligger ju före" klagade jag. Löpcoachen hade is i magen och förklarade att "vi tar dom sen, på sista kilometern". Det var tur att hon var med, annars hade jag älgat på i dårtempo och efter en km legat död i en buske vid Djurgårn. Vi började med att springa om en tjej, och efter ett tag ytterligare en. Sen hamnade vi bakom två snubbar, men i en nerförsbacke fick jag värsta farten och bara susade förbi dom. Ebba hängde på. En bit längre fram såg vi två kvinnor som vi bestämde att vi skulle springa om på slutet. Jäklar vilka sega kärringar! Den ena började tackla av och gick en bit, men så fort vi började närma oss så började hon springa och drog ifrån. Så höll det på ett bra tag och jag blev skitirriterad. Nu förstår jag vad Charlotte Kalla och Magdalena Forsberg menar när de pratar om att de gärna jagar i stället för att ha ledningen. Jag började känna mig trött men så närmade vi oss damen före och då jävlar slog tävlingsinstinkten till. Till slut kom vi om och siktade in oss på nästa offer. Där gick jag dock bet. Det var mindre än en halv km kvar men jag orkade inte springa om henne. Ebba däremot satte in värsta spurten och klämde sig precis förbi henne i mål. Jag kom en sekund efter. Herrejääävlar vad trött jag var! Spurt är verkligen inte min grej. Jag var genomsvetttig och helt yr, men sjukt nöjd! Vi tog oss runt, kom verkligen inte sist och sprang på en för oss bra tid (35½ minuter). Jag var helt övertygad om att snubbarna vi sprang om i backen skulle komma ikapp och om oss på slutet, men de kom nästan en minut efter oss! Det ni. Att vi blev VARVADE av en spenslig marockan som sprang en mil fortare än det tog för oss att skubba runt halva distansen var ju en smula knäckande förstås, men han lirade ju liksom i en egen liga. 

 

Trötta och nöjda och eftersvettandes skulle vi åka hem. Jag var lite fundersam på hur man skulle köra ut från parkeringen för att inte råka meja ner några medtävlare. Jag backade sakta ut ur min ruta och skulle köra iväg när en kille i en bil bredvid började vinka och hojta åt mig. Jag fattade ingenting och trodde han försökte visa hur man skulle åka eller något. Jag fick öppna dörren för att höra vad han sa. Jag hade visst glömt jackan på biltaket.. Haha, helt förvirrad. Vi åkte till Burger King och intog en segermåltid, och självklart lyckades jag spilla dressing på medaljen. Oh well.. 

 

När jag vaknade i morse kände jag mig bakis. Huvudvärk, törstig och hungrig som en varg. Jag har varit helt död hela dagen och tagit inte mindre än två tupplurar. Det är slitigt att tävla i sport minsann! Men skämt åsido så är jag jättenöjd och faktiskt lite stolt. Vi började ju träna i våras, men efter alla omgångar med sjukdomar och skador och skit fick vi ju börja om i princip från scratch för en månad sedan. Och igår sprang vi lopp! Heja oss! 

 

 

Inte lika lyckad omgång den här gången, tyvärr.

 

The theory of everything - både jag och oscarsjuryn gillar ju verklighetsbaserade filmer om "riktiga" människor och här var det Eddie Redmayne som belönades med en guldgubbe för sitt porträtt av Stephen Hawking. Ska man vara lite cynisk så kan man tycka att det är det en typisk oscarsroll, men det gör inte Redmaynes prestation sämre. Han är bra och jag gillade filmen. Jag var rädd att den skulle kännas väldigt tillrättalagd men det undvek man hyfsat. 

Muren - inte Berlinmuren utan här handlade det om ockupationen på västbanken. Bra och spännande med flera oväntade svängar. Slutet förstod jag inte riktigt. Det övergripande intrycket blev lite splittrat p g a att filmen strulade och hackade och texten ramlade bort med jämna mellanrum. Sjukt opraktiskt när man inte begriper ett ord av vad de säger.

Whiplash - det här är en film jag aldrig hade sett om det inte var för att JK Simmons fått en oscar för bästa manliga biroll. Det var kul att se honom i en elak roll, han som ser så genomsnäll ut, och han var bra. Men filmen i sig var rätt trist.

Leviatan - rysk byråkrati är ju ungefär lika upplyftande som det låter. Filmen var på tok för lång, drygt två timmar, och jag hann både somna och tappa intresset flera gånger. Det var för eländigt helt enkelt, och för söligt berättat.

 

Kvar på måste-listan är de två kvinnliga skådispriserna, d v s Still Alice och Boyhood.

 

 

Att prova nya, billiga aktiviteter har ju blivit något av ett tema för sommaren eftersom jag är fattig, och det har blivit en del sådant de senaste dagarna. I lördags var jag, Ebba, Elisabeth, Marion och Maria på spökvandring på slottet. Först var vi till O'Learys och käkade och snackade skit, och klockan 23 var det dags att vandra på slottet i mörkret och höra kusliga historier. Det var kul! Lite läskigt också, inte de gamla historierna om tortyr och häxprocesser utan saker som folk som jobbat på slottet (guider, elektriker, eventpersonal etc) varit med om. Hua. Jag och Marion är ju vana eftersom det spökade på vår tidigare arbetsplats. Jag är en boren skeptiker och tror inte på "Det okända" och sånt, men att det spökade på jobbet var vi allihopa överens om. Ibland var det riktigt obehagligt och då var det inte kul att vara där själv. Hursom, det var i alla fall en jättetrevlig kväll!

 

Igår kom mamma hit för att kolla på Open Art. Jag hade tänkt ut en bra rutt hur vi skulle gå för att få se så mycket som möjligt. Effektivitet och planering är ju mina mellannamn. SJ levererade i vanlig ordning och såg till att morsans tåg blev en dryg timme försenat men förutom att det är sjukt jävla irriterande så var det ingen fara för min planering. 

 

Open Art är riktigt, riktigt bra i år! Vi började med området runt slottet med bokbollen och penseln.

 

Det var verkligen evigheter sedan jag hade filmmaraton och jag är fortfarande helt efter, men i veckan som varit betade jag av några stycken rullar i alla fall.

 

Gone girl - den här ju fått bra kritik och jag tyckte halva var bra. Jag kan inte säga vad det var jag inte gillade för då sabbar jag hela filmen för den som inte sett den (det här låter som en sån där asjobbig status på Facebook, typ "Åh nej!! Det värsta tänkbara har hänt!!" "Men gud, vad är det?" "Vill inte prata om det" haha). Väldigt mycket David Lynch i fotot tyckte jag. Det var några oväntade svängar som gjorde det bra, men överlag så tyckte jag inte den var mer än okej.

The imitation game - suverän film om mattesnillet Alan Turing som knäckte tyskarnas superkomplicerade Enigma-kod under andra världskriget. Först tyckte jag det var lite för mycket Sheldon Cooper över huvudkaraktären, men det försvann ganska snart. Spännande och intressant, och killen som spelade Alan Turing som ung kommer vi få se ta emot en guldgubbe någon gång i framtiden. *oraklet från Torshälla siar* Rekommenderas! 

'71 - tokspännande om konflikten i Nordirland. Brittisk soldat råkar bli kvarlämnad efter våldsamheter i Belfast. Jag gillar ju politiska thrillers, och det här var väl inte kanske någon thriller men den var skitspännande på ett enkelt sätt. 

Birdman - bästa film på årets oscarsgala och det kan jag förstå, även om jag personligen gillade The imitation game mer. Michael Keaton gör sitt livs roll, och Naomi Watts och Edward Norton var bra som vanligt. Allvar och komik blandat, med en kul dialog i lite Woody Allen-stil. 

 

Lyckad omgång måste jag säga! Det var svårt när jag skulle välja, så det blir nog mer filmtittande snart nog. Vädret lockar ju inte till utomhuslek precis. 

 

 

På mindre än en vecka har jag spenderat NIO TIMMAR i kyrkan! Det är mer än jag gjort i hela mitt liv sammanlagt. Anledningen var att jag skulle syntolka en musikal i kyrkan. Först var jag tvungen att se föreställningen två gånger för att förbereda mig, och sen var det skarpt läge. Den kvicktänkte räknar snabbt ut att nio timmar fördelat på tre tillfällen blir tre timmar per gång. Japp, med paus var musikalen tre timmar lång.... Det är väl min största invändning mot föreställningen. Måns hade recenserat och gett bra betyg, med reservationen att det blev lite träsmak och att man ska överväga att ta med en kudde att sitta på. Pensionärerna tog honom på orden kan man säga, och släpade med hela såna solstolsmadrasser att sitta på! *asg* Jag klarade mig rätt bra eftersom jag fick sitta lite vid sidan om och dessutom stod upp ibland. Jag är ju inte världens mest religiösa (nähä??) och jag tyckte väl att storyn var lite trist och enformig. Men dom sjöng bra, det gjorde dom! Och publiken (läs: dom som betalade och inte gick gratis som undertecknad) verkade helnöjda. Det var fullsmetat i kyrkan och stående ovationer, en riktig braksuccé. Kul! 

 

Jag blev väl inte direkt frommare av att nöta kyrkbänk i så många timmar, men jag tycker nog att jag gjort bot och bättring för den gången jag råkade sätta igång kyrkklockorna i Torshälla kyrka när jag var typ tio år. Mitt bästa (om än oavsiktliga) bus :) Lite lättare och snabbare blev jag nog av alla gudsord jag fick insupa, för dagen efter den syntolkade föreställningen stack Ebba och jag ut och sprang. Mitt hemliga mål var att vi skulle klara 5 km eftersom vi fixat 4,5 fem dagar tidigare. Alltså, håll i hatten.. Jag sprang sju kilometer! SJU!! Benen bara pinnade på och jag dog inte ens. Heeelt sjukt, vilken ökning! På kvällen skulle vi på inflyttningsfest hos Pernilla och vi var väl lite oroliga att vi skulle vara så trötta att vi somnade i soffan, men det gjorde vi inte. Vi höll igång rätt bra. Kul att träffa lite nytt folk och kul att träffa Pernilla som jag ser alldeles för sällan! Sen blev det en tur till Harrys också, utan spektakel för en gångs skull. 

 

Idag skulle vi träna backintervaller... Ebba hade bestämt att vi skulle klara 10 gånger upp och nerför nåt vildvuxet halvberg hon hittat, men när vi kom fram reviderades planen till 5 (min minst sagt skeptiska uppsyn gjorde kanske sitt till också). När vi stånkat oss upp och ner 3 gånger tyckte hon det räckte, men då protesterade jag och tyckte det fick vara någon måtta på meserierna så vi kämpade oss igenom de resterande två omgångarna med. Jahapp, och här sitter jag nu som en zombie fast förankrad i soffan och orkar inte röra mig ur fläcken... Jag kommer svälta ihjäl.. 

 

 

Det blir inte mycket skrivet nu. Det är för att det ju inte händer ett skit! Herregud vilken tråkig sommar. Jag har inga pengar, kan inte göra ett dugg och går liksom bara och väntar. På vad? Att få ett jobb. Det är sjukt tråkigt, hela livet är liksom i pausläge. Gaaah. Och när det väl händer något stort så är det att hunden blir jättesjuk och måste opereras. *suck* Precis vad jag behöver just nu. Tack och lov för försäkringar säger jag bara. Men det kostar ju oasett och dom pengarna hade jag onekligen haft nytta av till andra saker. Men vad ska man göra liksom, hunden var ju sjuk och hade hon inte opererats hade hon ju typ dött så det fanns inte så många alternativ. Inte ens vädret är på min sida! Om man nu ska sitta hemma och uggla och vara pank en hel sommar så kan man väl få lite sol på sig under tiden. Men nej. 

 

Nog med gnäll nu! Lite positiva saker jag jag att se fram emot i vinter i alla fall. Jag höll på att bli galen av att inte ha något skoj inplanerat så det blev att jag och Jenny bokade en konsertresa i december. Vi drar till LONDON BABY och ser Duran Duran! Nu blir det bara 2 dagar och som sagt inte förrän i december, men det räcker för tillfället för att inte tappa förståndet. Sen kommer New Order och spelar på Annexet i november, och det ska jag gå på. Veckan efter blir det girlroadtrip till Tele2 Arena för att se Madonna så lite kul finns det ändå inplanerat. Tills vidare får jag hålla tillgodo med mindre evenemang, som spökvandring på slottet nästa helg.

 

MEN - vi har kommit igång med lufsandet igen! Efter sju sorger och åtta bedrövelser är vi igång igen, och det med besked faktiskt. Det var ju i princip som att börjar från scratch men på 8 dagar ökade vi orken från 1600 meter till FYRA kilometer! Jag är sjukt imponerad! Igår kutade vi 4,5! Vi hade säkert klarat 5 km på ren envishet, om det inte hade varit för att vi var hemma vid 4,5. Då vaknar den inneboende ridskoleponnyn och man orkar inte ett steg mer. Hade det varit 500 meter kvar tills vi var hemma hade vi bitit ihop (och förmodligen ramlat ihop och spytt också, men no pain no gain typ). Nåja, det var bra och enligt expert-Ebba och hennes proffsiga klocka sprang vi dessutom rätt snabbt för att vara två trinda tanter. Så.... Nu ska vi springa lopp.... Eskilstuna by night om drygt två veckor, och Color me Rad veckan efter. "Bara" 5 km, men det är fullt tillräckligt för mig som aldrig löptränat i hela mitt liv. Målet är Torshällamilen ytterligare ett par veckor senare. Hur i hela fritidsgården det ska gå till har jag ingen aning om, men jag överlåter planering och slavdrivning åt Ebba och lyder bara. Det har ju funkat finfint hittills. 

 

Nästa sommar ska bli den bästa på evigheters evigheter har jag bestämt. Träligare än i år går det ju i alla fall inte att få till.

 

Tog en sväng till hemmahooden idag. Anledningarna voro tvenne - valpgos och trattkantareller. Uppfödaren har en kull som snart flyttar hemifrån och jag har varken träffat henne eller gosat med valpar på evigheter så det var jättetrevlig. 

 

Alltså, vilka lirare! 

 

Jag har länge varit sugen på att tatuera mig. Jag tänkte göra det redan när jag fyllde 30 och med tanke på att jag är ... 30++ nu så kan man väl säga att jag låtit beslutet gro ett tag. I fredags gjorde jag Ebba sällis eftersom hon skulle tatuera sig. Jag ville se hur det går till, om jag ens klarar att se på eller om det blir för läskigt etc. Jag är ju så extremt spruträdd. Desstom tyckte jag det var ett bra tillfälle att ställa lite frågor. Ebbas tatueringar gick snabbt och hon klagade bara lite :) Tja, det blev som så att jag bokade en tid och igår var det dags! Jag gick dit själv och hade ingen att hålla i handen. Men jag var duktig! Jätteduktig t o m. När han började plocka fram grejerna kände jag hur jag började domna bort i armen och bli lite svimfärdig, men då tittade jag åt ett annat håll.

 

I lördags var det prinsbröllop, och likt ett välartat småbarn sov jag mig igenom hela tjottaballongen. Det gjorde då ingenting, jag är inte så intresserad. Jag laddade för en utekväll i stället! Drog hem till Ebba som fått sommarfeeling och ville mixa somriga drinkar. Det gick sådär. Mixern gick sönder på första försöket. Men hon lät sig inte nedslås utan cyklade raskt till Ica och köpte en ny! Oerhört ambitiöst måste jag säga. Det som bjöds var strawberry daiquiris. Inte lika tokstarka som dom jag gjorde till mig och Elisabeth för ett par år sedan, men dom gjorde absolut sitt jobb om man säger så. 

 

I fredags kväll blev jag akut uttråkad, så jag skickade iväg ett mess till Ebba och frågade om hon hade lust med en liten utflykt på lördagen (vilket hon självklart ville). Jag hade sett att det var nån slags matmarknad i E-tuna och tyckte det var lite lagom ansträngande (och dyrt). Jag hade hoppats på inte alltför mycket regn men fan alltså vad det regnade... Följaktligen var det inte så mycket folk på stan och som vanligt såg jag inte en enda människa jag kände igen. 

 

Hursom, det var mycket att provsmaka! Salami av alla de slag och en massa ostar. Vi tog en provsmakningsrunda först för att kolla in utbudet, och sen handlade vi lite. Ebba köpte både salami och ost, men jag koncentrerade mig på snask. Fudgeståndet var helt absurt! 

 

Ameh herreguuud vilken tävling! Jag tippade innan att topp 5 skulle vara Ryssland, Sverige, Italien, Australien och Norge, utan inbördes ordning. 4 av 5 rätt är väl inte så dumt gissat? Jag trodde verkligen inte att Måns skulle vinna. Gå bra ja, men vinna? No way. Soffjuryns resultat blev 1. Sverige 2. Spanien och Australien 3. Italien och Slovenien.

 

Omdöme av de redan kvalificerade bidragen då.

Storbritannien - men vad gööööör dom?? Uppfinnare av och världsmästare på popmusik och så ba "varsågoda Eurovision, här får ni en tallrik bajs". Det var många bidrag där det sjöngs sämre och med sämre text och allt möjligt, men det här var ändå sämst. Jag blev helt ursinnigt provocerad. Vad var det för förfärligt, hysteriskt fiolgnet? Den påminde om en irriterande dänga som gick på MTV våren -94. Den hette "Doop" och höll på att driva mig och party-Karin till vansinne. Gaaah, så dåligt!! Dansarna med hängslen var en förmildrande omständighet, men en mikroskopisk sådan. 

Frankrike - var det den som hade skitstora fredsduvor i bakgrunden? Som några jäkla fredsalbatrosser. Typisk fransk, intetsägande ballad som lika gärna skulle kunnat tävla 1959 som 1993 som 2008. 

Australien - svängig Bruno Mars-ripoff med en kille som kunde sjunga. De hudfärgade byxorna var lite mycket, jag som inte hade några linser på mig trodde han var byxlös! Men låten var bra. 

Österrike - hu, 70-talet är inte mitt favvodecennium. Jag har så oerhört svårt för sånt där svettigt Russel Brand-hår. Låten var inte min melodi heller, men den förtjänade ju NÅN lite poäng i alla fall. Att värdlandet kammar absolut noll måste ju vara årets skräll. Har det ens hänt någon gång tidigare?

Tyskland - fy så tråkigt! Noll utstålning och dötrist låt.

Spanien - den här tyckte jag var bland dom bästa när jag såg inför-programmen. Det funkade inte lika bra live tyvärr, trots att hon bytte klänning, visade trosorna, hade grymma skor och en halvnaken dansare. Men fortfarande bland de bästa.

Italien - den här gillade jag också i inför-programmen, jag tyckte de hade en schysst video. Låten var pampig och de var ju faktiskt rätt söta.

 

Ebba, Elisabeth och Pernilla kom hit och kollade (och åt chips, dip och ostbågar och drack läskeblask) och satte poäng. Omröstningen var ju skitspännande! Extra rafflande inslag när poänglämnarna kopplades bort. Tre gånger. Hur är det ens möjligt? Det är ju som på svartvita tv-tiden, när de stod med en stor telefonlur och gapade "Luxembourg, can you hear me?". Döironiskt att mottot var building bridges dessutom. Nevermind buildning bridges, få uppkopplingen att funka först! Överlag blir det underbetyg till produktionen. Dåliga programledare, segt tempo och heeelt förfärliga mellanakter. Husdjur och glockenspielbonanza.... Hursom, när det stod klart att Måns vunnit blev vi i totalextas och jag blev akut dum i huvudet. 

Elisabeth *tokexalterad*: Vi åker nästa år!!

Jag *lika tokexalterad*: Vart då??

Öh, jamen vad tror du.. Inte fan blir det till Tyskland eller San Marino i alla fall.. *facepalm*

 

 

 

HURRA för Måns!! Gaah så kul! 

 

Pjuh, det gick ju vägen! Egentligen ska man ju inte vara orolig med tanke på Måns kvalitetsbidrag, men logik och eurovision brukar ju sällan gå hand i hand. Den här semin var aningens bättre än den förra tycker jag. 

 

Litauen - platt och trist och utan utstrålning, med någon irriterande banjogalopp i refrängen.

Irland - här satt jag mest och blev nostalgisk då hennes piano var exakt likadant som det i aulan på min gymnasieskola. Undrar om någon spillt läsk i hennes piano med. Hursom, Irland anstränger sig verkligen för att inte vinna verkar det som.

San Marion - åh herreguuuuuud. Hur okarismatiska kan två personer bli? Tillsammans hade dom mindre utstrålning än Coops lågenergilampor. Sjöng illa gjorde dom också och låten var rena floskelfesten.

Montenegro - het okej balkanlåt! Pluspoäng för originalspråk och bra balkanvibbar.

Malta - total intetsägande framförande. Tror det var under den här låten jag gick upp ur soffan och började rätta till persiennerna. Något av ett underbetyg får man säga.

Norge - är det Ron Weasleys syrra som tävlar? Den här kommer gå bra och jag tyckte den var bland de bästa.

Portugal - år efter år blir det megafail för Portugal. Det är ju så man vill skicka ner Christer Björkman så han får styra upp det lite för dom stackrarna. Här passade liksom ingenting ihop. Sångerskan skulle vara lite tuff och rockig, men fick en låt med dansbandskomp. Go figure att det inte blev någon finalplats i år heller.

Tjeckien - men herregud, den här kommer jag knappt ihåg heller. Den lät som någon annan låt men jag kan inte komma på vilken.

Israel - groovy! Äntligen lite sväng! Sa tant Frodis, 85 :) Nä men den här gillade jag. Ett uppiggande inslag i balladsörjan.

Lettland - hrmmmm... Är Loreen informerad om att Lettland tävla med "My heart is refusing me"? Jag hade tyckt om det här om det inte vore för att det är en Loreen-härmapa.

Azerbaijan - först trodde jag han sjöng "the lion sleeps tonight". Jättekonstigt uppträdande med dansare i kalasbyxor och en sångare som såg ut som han bajsat på sig. Frisyren har inte skådats på en musikscen sedan Backstreet Boys glansdagar på 90-talet. Tyvärr får vi se och höra skiten igen på lördag.

Island - vann inte den här låten för Danmark för två år sedan? Den har bleknat lite sedan dess. Dåligt försök att vara lika charmig som Emmelie de Forest.

Sverige - ja vad ska man säga. Proffsigt! Jag tyckte dock ljudet var lite halvdåligt. Visserligen lika för alla, men det är trist med sånt strul som sabbar. Måns visade ändå var schlagersskåpet ska stå. Heja!

Schweiz - men hur kan man lägga Sverige och Schweiz efter varandra? Det är ju som gjort för röstningkaos, ingen vet ju vilket land som är vilket! Nu var det dock sån kvalitetsskillnad att det tydligen inte spelade någon roll.

Cypern - nja, det här var lite för segt och trist. Men skönt med en lugn låt som inte skriks sönder.

Slovenien - de töntiga hörlurarna till trots - jag gillade den! Svängig med en bra refräng.

Polen - nä nu blev det lite för smörigt och dramatiskt faktiskt. Återigen ett bidrag som man inte kan heldissa utan att känna sig elak, men jag tyckte det blev lite töntigt när hon satt i sin rullstol och viftade med klänningen på något vis.

 

Det blir ingen vinst för Måns i morgon, men topp 5 borde vara högst rimligt.