Vi klagade ju på att finska publiken var så trist på konserten för två veckor sedan. Well, dom kanske inte är tråkiga egentligen utan kanske har ett annat konsekvenstänk än oss. Det kostar nämligen att härja runt! Jag har varit dyngförkyld hela veckan. Hostade lungorna ur mig måndag-tisdag och sen övergick det i snorbonanza, så onsdag-torsdag satt jag på jobbet och snöt mig så man kunde tro att Amerikabåten skulle fara. Gnällde av mig lite på FB och fick svar av Susanne som undrade om alla blivit sjuka efter det galna DM-dygnet i Helsingfors. Ja jag kunde ju bara prata för mig själv, för Jenny hade jag inte hört ett ord av på flera dagar. Jag hade messat henne och frågat hur mycket jag blev skyldig för bensin och hotell, men inte fått svar. Hon brukar vara snabb att svara, och i alla fall skicka en tumme upp eller vad som helst, men nej. Inga inlägg på Insta, inga delningar på FB, inga likes på andras inlägg - inget. Total radiotystnad. Jag såg att hon var online på messenger mellan varven men det var det enda. Jag blev en smula orolig där men ville inte vara påflugen. Det kanske hänt något allvarligt, typ att något dött eller så, och ska jag komma där och ba "hallå svaaara, hur mycket ska jag swisha?!". Igår fick jag svar i alla fall - hon hade varit totalt däckad i flunsan. Ja jisses. Jag har sagt det förr och säger det igen - vi är verkligen inte 22 längre.
Men vi var inte sjukare än att vi kunde planera klart sommarens festival/kulturtants-resa! Tjo flöjt, festival i Ungern och sen turistande i Wien. Jag är astaggad även om logistiken kommer bli lite bökigare än vanligt. Det här med att åka tåg i främmande land låter dessutom som det är lite utanför min comfort zone egentligen. Men vafan, vi är ju två och har som sagt tolkhjälp ett telefonsamtal bort.
Det har tagit några dagar att smälta alla intryck och framför allt att sova ikapp lite och få tillbaka orken, vilket är ett pågående projekt kan man väl säga. Jag är fortfarande helt urlakad i kroppen och jättetrött, men full av positiv energi och alldeles glad för FY FAN så kul vi haft! I söndags var det ju meningen att vi skulle sammanstråla ett gäng devotees vid gaten på Arlanda. Det blev något av ett antiklimax för alla var spridda över hela flygplatsen tydligen. Jenny och jag träffade i alla fall Jessica, som vi stod och pratade med, och när vi klev på planet vinkade vi till Susanne och Therese. Framme i Helsingfors gjorde Jessica oss sällis in till stan. Jenny och jag hittade till vårt hotell, som hade haft vänligheten att maila Jenny tre gånger för att påminna om att hissen var trasig. Det var ett litet anspråkslöst hotell som vi efter lite klur lyckades ta oss in i. Vi fick rummet på en gång, och eftersom vi skulle träffas ett gäng för fördrink på ett annat hotell så var det bara att svida om och sen gå ut och käka. Jag hade som vanligt researchat fram en restaurang precis bredvid hotellet där vi skulle förfesta. Åt jättegod mat och sen knatade vi över gatan och slöt upp med de andra, ett gäng med människor vi aldrig hade träffat förut. Tja, det var ju stora famnen bara vi klev in genom dörren. Det första jag hörde när vi kom in var en tysk som ba ”I've seen her before” till personen bredvid. Jahopp.. Vi gick runt och hälsade på alla och när jag kom fram till tysken sa han att han sett mig förut. ”Var du i Stockholm i maj?”. Öööhh. HUUUUUUUR är det möjligt att kan kommer ihåg det?! Detta var liksom hans tjugoandra konsert den här turnén, han måste ju träffat en halv miljon människor sedan maj, hur fan kan han komma ihåg mig?? Galet. Man får verkligen passa sig för världen är uppenbarligen hur liten som helst. Nåja, det var ju ingen fara skedd, jag hade ju inte skämt ut mig eller så utan det var tydligen min frisyr han kom ihåg. Alla var skittrevliga och vi satt och babblade. Vi var mest svenskar, men även tysken (som ju har ett namn, Norbert) och några engelsmän.
Efter ett tag började det bli dags att dra sig mot arenan och Peter tog på sig att ringa efter taxi åt alla. Värsta fixarsorken. Vi fick en minibuss till och med, och Susanne (tror jag det var) hjälpte chaffisen att ta fram Youtube på hans mobil och koppla in det i bussens högtalarsystem så vi kunde lyssna på musik och sjunga med. Alltså, folk är ju helt underbart driftiga :) Bästa uppladdningen ever. När vi var framme undrade Peter om vi skulle åka ihop till efterfesten allesammans, och det lät ju som en utmärkt idé. Han ringde taxibolaget och bokade en minibuss till en viss tid (fixarsork!) och så bestämde vi en återsamlingsplats.
Vi hade sittplats denna gång, och jag kan väl säga som så att ska jag till Finland på konsert någon mer gång så får det bli stålplats. Folk satt... Dom satt verkligen hela tiden! Jenny och jag höll på att krevera och till slut stod jag inte ut längre utan då ställde vi oss. Ute på kanten på vår rad stod en annan Jenny, vi var de enda tre som stod. Man trodde ju finnarna skulle visa lite satana perkelä sisu och röja järnet, men icke. Det är tydligen så i Finland fick vi höra efteråt. Haha, vi blev till och med skrikna åt! ”Will the ladies in the front please sit down!”. Nej, det kan du fetglömma.. Hursom, konserten var skitbra! De har gjort några förändringar i setlisten till den här rundan, och till min stora lycka har ”Precious” och ”A question of time” fått komma tillbaka. Allra lyckligast är jag dock över att de dammat av den gamla hångelfavoriten ”I want you now”! Galet otippat och jättekul, den har inte varit med sedan Globen – 90.
Efter konserten samlades vi igen, plus några till, och åkte i vår partybuss till efterfesten som var på en liten, skum klubb mitt i stan. Där verkade dom en smula tagna på sängen över uppslutningen för det tog jäääättelång tid att komma in och dörrvakten tittade med jämna mellanrum ut över den växande kön och fick något lätt panikartat i blicken. I baren var det totalkaos. Happy hour + personalbrist är väl ungefär världens sämsta kombo, speciellt när det varit fullsatt konsert på arenan. Jag nöjde mig med en drink, sen höll jag mig till kranvatten på toa resten av kvällen. Och vatten behövdes, för shit som vi dansade! Vi hade ett litet svenskhörn (med tyska, norska och engelska inslag) på dansgolvet där vi härjade och sjöng med i varenda låt. Eller, vi skrek väl med. Ett jädra drag var det i alla fall och sjukt kul. Efter ett par timmar började jag och Jenny bli hungriga så vi tänkte försöka hitta lite nattamat på väg till hotellet. Svinkallt var det ute och totalt öde i hela stan. ”Men vad tyst och lugnt det är” tyckte vi, innan vi kom på att det faktiskt var söndag och klockan började närma sig tre på natten... Hos oss är det minsann lördag hela veckan! Vi fick gå och lägga oss hungriga. På nattklubben roade dom sig med att leka med sin rökmaskin, så på morgonen efter vaknade jag med skrovlig basröst och Jenny snöt blod. Håhåjaja! Vi pallrade oss ut på stan och åt svindyr brakfrukost på ett fik innan vi började turista lite halvhjärtat. Det var -11 grader och bet rejält i kinderna så vi var inte så jättesugna på att vara utomhus. Vi spanade in en kyrka och sen strövade vi runt lite i saluhallen innan det blev fika och sen hämtade vi våra väskor på hotellet och åkte till flyget. Där tänkte vi att vi skulle äta lunch, men vi blev visst utan mat då med... Vi fick bord på O'Learys men det tog sån vansinnig tid att vi fick avbeställa vår order och småspringa till gaten i stället. Uselt! Lagom trötta och utsvultna kom vi hem till Jenny på kvällen, och fixade pizza. Gästsängen jag sover i hos Jenny och Niklas står i källaren där Niklas son har alla datorer och datorspel, och när vi satt och åt tyckte Niklas ”Du får väl deala med F om du vill gå och lägga dig, han brukar sluta spela vid halv nio”. Jag bara stirrade på honom och ba ”Om jag vill gå och lägga mig tidigare än halv nio?! Eh, nej det ska inte behövas”. Haha, kvart över nio satt vi och stirrade håglöst på tvn och klippte med ögonen. Oh well, jag behövde inte gå och lägga mig innan halv nio i alla fall!
Svintidig uppstigning i tisdags för avfärd mot Riga. Ingen uppsamling innan, däremot hade vi bestämt med Peter att vi skulle hålla kontakt ifall vi ville göra sällis till DM-baren innan och till efterfesten. Jennys kollega Daria skulle vi också träffa på plats. Vi hittade till hotellet rätt smidigt och efter incheckning gick vi upp på stan och käkade lunch. Sen softade vi lite på rummet innan det var dags att göra sig i ordning och gå till DM-baren. Nevermind nåt jävla Disneyland, DM-baren är the happiest place in the world :) Där var det fullt ös! Peter och Daria slöt upp och i alla fall jag och Jenny gick loss på drinklistan. Pratade med ett par danskar, några engelsmän och så såg jag en skotte i Depeche-kilt! Jag var tvungen att säga åt honom att det var det coolaste klädesplagg jag sett i hela mitt liv. Alltså, kilt är ju sjukt hett och med en DM-logga på... Tja, det var ju tur att han inte var snygg för då hade jag väl svimmat av kåtslag, vilket förmodligen hade uppskattats storligen av alla inblandade :) När det blev dags att ta taxi till arenan överlät vi logistiken till Daria som kan språket. På vägen dit passade vi på att fråga chaffisen om det var långt till efterfesten eller om det gick att gå, och han förklarade och Daria översatte så vi var fler som kunde (försöka) komma ihåg. Inne på arenan träffade vi Norbert och danskarna igen, och pratade med lite annat löst folk.
Jag, Jenny, Peter och Daria. Fem sekunder senare knallade danskarna förbi
Den här gången hade vi ståplats. Det var ganska skuffigt och bökigt, och vi verkade ha hamnat mitt i någon slags myrstig där alla skulle gå. Norbert kom och stod med oss ett tag och det var rätt praktiskt med ett sånt stadigt granitblock som sköld. Publiken var mycket bättre den här gången! Kan väl dels bero på att vi hade ståplats, men vad jag hörde från andra så var det ett bra drag även på läktarplats. Inga förändringar i setlisten, men det hade jag inte räknat med heller.
Efteråt mötte vi upp Peter och Daria, och även Charlotte som haft early entry och köat sedan klockan 10 på morgonen! Tillsammans gick vi till efterfesten, men ingen av oss mindes vad chaffisen sagt utan vi fick konsultera Charlottes gps. Galet rolig efterfest den här gången med! Fy fan vad vi dansat och sjungit, helt galet. Träffade kul folk här med, och det är nog så att jag måste åka till Vilnius och kidnappa med mig ett nytt tillskott till Fritzl-källaren *harkel*
Framåt småtimmarna var det dags att dra sig mot hotellet och mästerdealaren Daria fixade så taxin skulle köra oss till centralstationen för tio euro. Otroligt nog bodde Daria och Peter på samma hotell och vi trodde att vårat hotell låg ganska nära, så det lät som en schysst deal. Sen kom vi på att vi var hungriga så Daria fick chaffisen att köra runt oss och leta efter ett öppet matställe. Även denna gång kammade vi noll, så han körde tillbaka till deras hotell. Det visade sig att vi helt missuppfattat var vi var så vårat hotell låg inte alls på promenadavstånd, men då dealade Daria med chaffisen igen så han skulle köra oss vidare för fem euro. Alltså, guld värt att ha med sig någon som kan språket!
På rummet länsade vi minibaren på chips och läsk innan vi rasade i säng. När jag vaknade några timmar senare med huvudvärk, blåsor på tårna, lätt nackspärr och whiskeyröst konstaterade jag att jag visst inte är 22 den här veckan heller. Hej och hå! På det här hotellet ingick frukost och min mage var som ett bottenlöst hål på morgonen så jag vräkte i mig mat innan vi åkte till flyget. Där träffade vi Peter som hastigast, som skulle vidare till Vilnius (aaaavis, av flera orsaker *flin*). På väg mot gaten mötte vi två snubbar som jag först trodde var danskarna från kvällen innan (men som visade sig vara några helt andra), så jag hejade glatt. De blev eld och lågor och ba ”har ni sett att deras flygplan står på banan?”, och så drog de fram oss till fönstret och pekade. Vi såg inte ett skit, och hade dessutom solen i ögonen. Ena snubben ba ”Däääär, ser du? Med loggan på stjärtvingen”, men vi såg verkligen inte. Då, haha, tog han kort och zoomade in bilden och visade och mycket riktigt – det var DM-planet med Spirit-loggan där bak. Vi tackade så mycket och gick en bit bort så vi inte hade solen i ögonen och så spejade och spanade vi men såg fortfarande ingenting. Fattar inte hur han kunde sett det, han måste ju haft Stålmannen-syn!
Tja, sen var det bara att åka hem, hämta hunden som levt rövare på panget, och slänga sig i soffan.
HELT galet roliga dagar, det kan vara vår bästa tripp ever! Har träffat så mycket roliga människor och dansat som en galning. Det är ju så fantastiskt att man kan klicka så omedelbart med totala främlingar och efter fem minuter känns det som man känt varandra i flera år. Samtidigt känns det lite tomt. Liksom jaha, är det slut nu? Några av alla nya bekantskaper kommer jag träffa redan i mars på DM-fest i Stockholm, men andra kanske man aldrig mer kommer se. Vafan då..
Men men, man får glädjas åt det som var, och det var som sagt fantastiskt. Tack alla inblandade! Ingen nämnd, ingen glömd.
Jamen det är ju kul att det går så bra i OS! Synd att jag på ett eller annat vis lyckas missa precis allt.... I lördags var jag såklart uppe med tuppen och kollade på Kallas guldlopp (och grät en smula såklart). Men det är det enda jag sett. På något vis har mamma tagit på sig rollen som sportreporter och smsar när det händer något - precis som jag gjorde ett par OS och VM när Marion var upptagen med hästeri och annat. Skidskyttesilvret var ju en skräll och det hade jag nog missat även om jag inte jobbat, just för att det var så otippat. I tisdags hade jag ändå lite tur tyckte jag för då var jag administrativ station på jobbet och behövde inte sitta i telefon utan jag kunde lyssna på sportradion hela dagen. Har inte hittat någon bra streamingtjänst så jag får hålla till godo med att bara lyssna. Hursom, A-M hade inte bestämt om hon ville veta något resultat eller om hon skulle försöka undvika det och se repris på kvällen, så när det var dags för sprintfinal skulle jag skypa henne för att fråga om hon ville veta eller ej så jag visste och inte spoilade allt. Då hade hon redan hittat en sajt där hon hade kollat under lunchen, och hon hade till och med skrivit till mig att komma in till henne om jag ville kolla på lunchen. "Typisk att jag inte såg det förrän nu" skrev jag, medan jag hörde hur sprinfinalisterna ställde upp sig på startlinjen. "Ja och så ringde det en kund så jag missade precis Stinas guld" fick jag till svar. Huh? I mina öron hade de åkt typ 150 meter?? Jag fattade ingenting och tänkte att hon missuppfattat något - då plingar det till i mobilen och mamma smsar och jublar och grinar och har sig. Jag fattade iiiiiingenting, vad fan pratade de om? Sladdade in på FB, medan finalen pågick för fullt på radiosporten, och där skrålades det om guld hit och dit. Då börjar jag inse att jag var helt efter i sändningen. Snacka om spoiler alert! Jättespännande det blev, verkligen....
Idag skulle vi ju egentligen varit på Lady Gaga, men det blev som bekant inställt. Jag hade tagit ledigt från jobbet och allt, och beställt frisörtid på morgonen. Givetvis hade jag prickat in tiden mitt i Kallas lopp.. Återigen förlitade jag mig på radiosporten. Medan jag satt och väntade hos frissan så gick jag även in på Svt-sportens app där de livechattar - jaha, där stod det att Kalla tog silver, JÄTTESPÄNNANDE igen! Den där jävla radiosporten är ju värdelös! Frissan och jag pratade om vad mer det skulle vara under dagen och kom på att det skulle vara skidskytte klockan 12. Efter frisörbesöket knatade jag till jobb nummer två (ledigt är ju ändå överskattat...) och satte mig i syntolkstudion och började jobba. Pling så dimper det ner ytterligare ett hysterisk sms från mamma, och då var jag tvungen att ringa henne och fråga vad jag missat NU då. Vafan, skidskyttet skulle ju inte vara förrän senare. Suck..
Det är vid såna här tillfällen jag saknar mitt förra jobb lite extra mycket, då jag var ledig hela dagarna och kunde kolla på OS i DIREKTSÄNDNING och inte nåt sönderhackat referat.
Räkna inte med någon medalj på lördag, för då kommer jag kunna kolla hela dagen nästan...
Idag för TRETTIO år sedan stod ett helt gäng Torshällabor på Johanneshov och väntade otåligt. På rak arm kan jag räkna till 14 stycken - från lilla Torshälla! Det är ju helt sjukt hur man kan minnas en dag så tydligt fast det tydligen var tre decennier sedan. Magnus och jag sjöng "Never let me down again" i korridoren hela dagen, vi skolkade från sista lektionen och åkte hem och hånglade i stället, hahahaha!
Ett mixerbord började brinna och allt blev försenat, men sen så! Pimpf som intro såklart, sen "Behind the wheel". Peter skrek så han tappade rösten, Penny höll på att springa ut från toaletten med byxorna nere i tron att de började spela, nån snubbe knallade förbi och slickade Tessan i ansiktet. Dagen efter ringde Jenny och jag varandra och avhandlade konserten in i minsta detalj, såklart. Jag skulle kunna sväva ut i nostalgi i en evighet, men det räcker med att konstatera att människor kommer och går i ens liv. Vissa saker består.
Det blir ett lite försenat jubielumsfirande på söndag, wiii! Och på tisdag. Och i sommar.
Well, Melodifestivalen har ju inte direkt rosat marknaden so far. Herreguuuuud så tråkigt! Det har ju inte ens varit särskilt dåligt (med något undantag) utan mest bara boooooring. Tråkiga låtar, färglös programledare, helt obegriplig sidekick, krampaktigt manus och så några slags sketcher med Anna Book av alla människor. Zzzzzz... Jag har liksom inte ens blivit arg utan alltihop är mest bara en axelryckning tycker jag. Dom får ta och spica upp det ordentligt till finalen annars blir det en enda snooze fest som dom säger i "Project Runway". Men man kan ju ha trevligt ändå! Jag bjöd hem mig till Ebba på mellomys i lördags. Sladdade förbi macken och köpte med mig snacks och snask för att inte komma helt tomhänt när jag bjudit in mig med hela armbågen för att jag inte orkade städa (för det är ju så oerhört mycket roligare för HENNE att städa vill jag mena..). Hon i sin tur fixade fruktsallade och glass. Jäklar vad gott det var! Det har jag inte inte ätit på hundra år. Sen satt vi och snickesnackade och försökte höra vad ungdomarna sjöng, vilket gick sådär. Efter Mellon var det Mamma Mia på tv och då mindes vi tillbaka till Egypten-resan när entertainarna på hotellet gjorde någon helbisarr och totalt obegriplig version av den en kväll. Då jag förolämpade Ebbas tysk så han blev jättesur *asg* Men vafan, dom var ju helt värdelösa!
Så även om Mellon lämnade åtskilligt att önska på alla plan så blev det en trevlig kväll!
Februari blir en aktiv och rolig månad! Det det började redan nu i helgen med skojigheter både fredag och lördag. I fredags var det after work med kollegorna hemma hos J och M. Jag var jättetrött och inte alls sugen, men sa att jag skulle komma förbi "en liten stund". Med en liten stund tänkte jag mig en timma ungefär. Det var svinkallt ute och jag hade precis tinat upp efter att ha varit ute med hunden i 45 minuter, så det var moonboots, dubbla strumpor och tjockvantar som gällde när jag gav mig ut. Jag visste på ett ungefär vart jag skulle, men kom inte ihåg exakt nummer. Givetvis dog telefonen eftersom det var kallt, så jag kunde inte ringa och fråga utan fick läsa mig fram. Hade jag läst ordentligt på första porten så hade jag gått rätt på en gång, men det gjorde jag såklart inte. Stelfrusen kom jag fram i alla fall och ringde på porttelefonen till J, vars sambo svarade och öppnade åt mig. När jag kom in och tryckte på hissknappen så var det en sån där pratande hiss som väl sa "bottenvåningen" eller nåt. Jag trodde det var J som stod i trapphuset och hojatde åt mig vilken våning jag skulle till, så jag hojtade "jag tar hissen". Idiot. Ringde på hos J, men det var bara hennes sambo där, gänget hade förflyttat sig en våning upp till M. Hej och hå, jag var helt svettig när jag äntligen damp ner i Ms soffa. Den där timmen jag tänkt stanna blev visst tre! Jättetrevligt var det! M är ju the hostess of the mostess så skumpan flödade och det bjöds på snacks, smörgåstårta, godis, frukt och allt möjligt. Jag fick i uppgift att vara youtube-DJ och det blev en hel del nostalgi såklart. Galet otippat att C önskade "Common people" med Pulp, det såg jag verkligen inte komma! Det blev inte särskilt sent och jag drack bara ett glas bubbel, men jag var jättetrött igår morse ändå.
Igår kväll var det dags för nästa skojighet - Klubb Mono där Love Antell och Loney Dear skulle spela och Fredrik Strage vara DJ. Elisabeth och jag var där lagom när de öppnade, för att inte gå miste om snacksbuffé och TÅRTA! Love var gullig som vanligt, men Loney Dear var astråkig. Lååååånga sävliga låtar som alla lät likadant. Kvällens behållning var lätt Fredrik Strage. Svinbra musik spelade han. Jag menar - när dansade man till "Der Mussolini" senast? Måste väl ha varit på K13 nån gång på 80-talet, om ens då. Och sen "There is a light that never goes out" som sista låt! Jisses. Dessutom fick jag en liten bonus när jag satt i taxin hem och P3 spelade "Halo". En afton i den bra musikens tecken m a o!
Mindre bra musik verkar det ha varit i Mellon, så som traditionen påbjuder. Ska kolla SVTPlay idag så får vi se vad jag tycker. Vad jag förstått så var det inga större röstningskatastrofer igår i alla fall, det känns ju alltid skönt.
Nästa skojighet på agendan blev tyvärr inte av. Lady Gaga ställer in resten av turnén. Vafan då! Jag var ju aspeppad på det och hade bokat bussbiljetter så vi skulle slippa sitta och köra och allt. Trist!
Men om två veckor vid den här tiden sitter vi och äter dyrfrulle på Arlanda tillsammans med ett gäng devotees, i väntan på avfärd mot Helsingfors!
Mellan allt åkande och jobbande ska jag dessutom klämma in OS som går på idiotiska tider. Det blir en jobbig men rolig månad! Vet inte riktigt när jag ska hinna sova eller umgås med folk. Framåt påsk kanske?
Marion har blivit avkastad och skadat axeln och kan inte rida på ett tag, så idag bestämde Malin och jag att vi skulle komma ut och hjälpa till lite! Jag har ju inte suttit på en häst på fem år så det är ju ingen överdrift att jag kände mig en smula ringrostig till en början. Malin började med att värma upp Åke, som var på sitt snällaste humör, sen tog jag över Åke och Malin red Loppan. Det gick bra! Först kändes det som armar och ben flaxade åt alla håll, men när Marion kommit med några god råd och jag vant mig så gick det bra. Jag till och med galopperade! Kanske inte låter så märkvärdigt, men Åke är över 1,70 i manken så det blir en jädra sjögång när han sätter fart.
Men shit vad roligt det var! Jobbigt men kul. Eftersom Åke är så vansinnigt stor blir det ju rena styrketräningen bara att ta på honom täcke. För att ens ta sig upp i sadeln behöver man en pall.
Sen kom Elisabeth och vi hjälpte Marion att packa höpåsar innan hon bjöd på soppa och fika. Jättetrevlig dag! När Malin och jag skildes åt sa vi att det här gör vi om snart.
Årets avslutades med middag och Bingolotto hos Ebba. Jag hade lovat att streaka runt Vivalla om jag vann en miljon, men tyvärr (?) slapp jag det. Vi började med att ha julklappsbyte och jag fick jättefina elefantsaker och en ljuslykta, tack! Sen åt vi middag så vi nästan sprack. Ebba fixade varmrätt och jag efterrätt. Baconlindad fläskytterfile med ört- och vitlöksfärskost i. Såååå gott, jag åt som en häst! Till efterrätt blev det vit chokladmousse med lakrits och hallon, och om jag får säga det själv så hade jag lyckats bra med den.
Bingospelet blev minst sagt ett stressmoment. Jag hade köpt två lotter och Ebba tre. Jag har ju inte spelat Bingolotto på minst 20 år så jag var en smula ringrostig to say the least, Ebba hade spelat dagen före julafton och hade lite mer koll, men när det väl var dags satt vi där och letade och kryssade och skrek för det gick ju så fort! Herregud vilket tempo, hur fan hinner pensionärerna med? Mellan spelen var det minsann ingen brådska, då drogs det ut på tiden med de mest meningslösa inslagen och Lasse Stefanz-medley och allt möjligt skit som vi fick genomlida. Hursom, jag fick faktiskt bingo på första försöket! 250 spänn vann jag! Vinsten lär väl iofs ätas upp av telefonräkningen för all samtal jag ringde för att komma fram..På omgång två och tre höll jag på att vinna om det inte hade varit för att B15 saknades. På båda spelen! Vafan, det saknades bara B15 så hade jag vunnit en resa till Mauritius (tror jag det var) och kläder för femtusen spänn. Jävla skit-Bertil15.
Sen kollade vi lite på nyårsfirandet från Skansen och det var ju inte vessleskoj precis. Faktiskt ganska så värdelöst. Vid tolv brakade det loss med helt sinnessjukt mycket raketer utanför. Lite skillnad från mitt område där det brukar vara relativt lugnt. Hundarna tog det hela med ro, vilket var det viktigaste och hundarna är ju också anledningen till att nyår inte firas mer än såhär. Partyvalpen tyckte nog det var värsta höjdarfesten för hon fick en stor godispåse med sig hem! Lilla terrierfarbrorn vill inte äta sina tuggben nämligen, han slickar av det godaste på ytan och ratar dom sen, och nu hade hans matte tröttnat på att ha kletiga ben drällandes i lägenheten så hon gav bort dom till Partyvalpen.
Det var en lugn och trevlig kväll, och även om det inte låter så märkvärdigt så var det då oerhört mycket mer action än det varit de senaste årens nyårsaftnar, då jag och hunden legat i varsin soffa och somnat innan tolvslaget.
2017 var mitt bästa år på väldigt länge! Inte minst för att jag efter två år i vikarieträsket fick en fast anställning, yey! Men framför allt är 2017 det galna konsertåret då jag varit på sjukt många konserter. Inte minst de fyra DM-konserterna sticker ju ut från det vanliga, där höjdpunkten var Olympiastadion i Berlin, i ösregn och åskstorm. Jag har varit utomlands 4 gånger. 2 nya städer (och länder) och två gamla favoriter. Jag har varit på flera asroliga DM-fester, checkat in DM-baren i Riga och träffat en massa roliga människor. Kort sagt har jag haft väldigt roligt i år!
Tyvärr verkar det som att ju bättre jag har det, ju sämre går det i övriga världen. Kollade nyheternas årskrönika härom kvällen och konstaterade att 2017 var ett gräsligt år nyhetsmässigt. Terrorattentat i Stockholm, Machester, Barcelona och inte minst London där ju vi faktiskt var. Jubelidioten Trump har gått full retard på mer eller mindre daglig basis och nynazister har fått demonstrera med polisens goda minne. Några helt bisarra rättsfall hade vi i år, med Arbogakvinnan och u-båtsgalningen Peter Madsen.
2017 var också året då kvinnor världen över sa att nu får det fan vara nog, och tillsammans protesterade under hashtaggen metoo. Detta är förhoppningsvis bara början!
Bäst konsert: DM på Olympiastadion, Berlin
Bäst fest: det var nog DM-festen i Göteborg, även om festen i Hansastudion givetvis var en upplevelse
Bästa album: Spirit
Bästa låt: Jämnt skägg mellan "Going backwards" med DM och "Beautiful ones" med Hurts
Bästa tv-program: Bye bye Sverige
Årets ridtur: Marcus baxas upp på häststatyn utanför Makeriet så vi inte vågade visa oss där på ett par månader
Årets outfit: Spa-avdelningens papperstrosor som försvann i valkarna
Årets föreställning: Elefanten i rummet med David Batra. Jag skrattade så jag fick ont i kinderna.
Årets bilfärd: Taxichaffisen i Riga som varken hade växel, tog kort eller gav oss kvitto, som körde över refuger och spårvagnsräls i en bil där det inte gick att spänna fast sig och där förardörren gled upp med jämna mellanrum.
2018 kommer inte kunna bli ett lika galet konsertår, men det verkar lovande so far med minst 3 DM-konserter. Det stora äventyret blir när Jenny och jag ska till Ungern på festival! Det kan verkligen gå hur som helst.
Det här med post verkar vara en hel vetenskap. Alla klagar på Postnord, med rätta, som verkar freestalja en hel del när det gäller att leverera post, Min erfarenhet av Postnord är lite tvärtom. Fick en avi igår att jag hade ett paket att hämta ut. Jag fattade ingenting. Det enda jag kunde minnas att jag väntade på var mitt DM-bling, som enligt den där paketspårarfuktionen fortfarande var i Polen. Enligt den är paketet fortfarande kvar i Polen. Jag vågar påstå att så är inte alls fallet eftersom jag HÄMTADE UT GREJERNA IGÅR!! Wiiii! Nu kan man bli lite julfin.
Örhängen, halsband och en ring.
Ringen kommer bara användas vi festligare tillfällen, men örhängena och framför allt halsbandet blir på dygnet runt. Man kan tycka att det är lite overkill kanske, speciellt som jag har en luvjacka med SOTU-loggan. Men vafan, det är ju snyggt! Och bra! Av någon anledning tänker jag dock på när Joey i "Vänner" låtsades att han hade en Porsche, haha!
Tja, det blev samma problem i år - varken jag eller föräldrarna kan komma på något att önska sig. Det blir någon bok och lite sånt bara. Det är inte som att vi inte hittar på saker att ge oss själva. Mamma och pappa funderar på ytterligare en resa, och förutom konsertbiljetter så har jag visst råkat beställa lite bling också (som för närvarande verkar ha fastnat i Polen. Bättre det än Filippinerna iofs).
Hursom, jag gjorde även några små goda gärningar. Sånt som kräver minimal ansträngning och inte särskilt mycket pengar heller.
Mikael önskade sig att hans kompisar köpte julnumret av Faktum, så det gjorde jag, Vill man hellre köpa Situation Stockholm (eller båda två för den delen) kan man ju göra det.
Sen skickade jag efter Världsnaturfondens kalender att ha på väggen på jobbet.
Morsan hade önskat sig en dvd-box som jag hittade på Discshop. Där kunde man klicka i att skänka en tia till Rädda Barnen. Skitsmidigt!
Helt sjukt, det är ett år sedan vi vinkade tack och adjö till Kent på Tele2. Det "firades" med fest på Lokomotivet igår. Vi började med middag på Grappa. Jag har bara varit där en gång tidigare, men det är ju en gång mer än jag varit på någon av alla andra restauranger som dykt upp sedan jag flyttade från stan, så det fick bli vårat val. Mycket bra! Jättesnabb service och god mat. Sen stack vi till Lokomotivet. Där har jag varit mer än en gång men jag har lika svårt att komma ihåg vägen varenda gång. Det gör ju inte saken lättare av att de gräver och bygger i området. Hursom, väl på plats började vi med att köpa tishor! Jag har faktiskt bara en Kent-tisha och den *harkel* är i minsta laget så jag var TVUNGEN att köpa en till. Sen kan man faktiskt inte ha för många bandtishor och så är det med den saken.
Det var någon slags art performance-grej med folk som var utklädda och hade diverse pantomimliknande grejer för sig, men det försökte vi ignorera. Karolina Wallin Pérez uppträdde och hon var jätterar och bra. Folk sjöng som dårar och vi hamnade mitt bland de värsta fyllegaphalsarna och fick flytta på oss efter ett tag. Överlag var folk oerhört onyktra, och det säger jag inte bara för att jag själv var nykter. Hursom, sen blev det dans och hålligång med Fredrik Strage som dj - för kvällen iförd tisha med Eskilstunas stadsvapen på! *asg* Bra där, inga halvmesyrer!
Det var kul att få dansa till Kent ett par timmar, och när gaphalsarna blivit utslängd och de värsta fyllona droppat av så var det en mycket trivsam tillställning. Medelåldern tog dock ut sin rätt och krävde två middagslurar på soffan idag. Hej och hå.
Dagarna bara susar iväg så jag hinner inte skriva om det lilla som händer. I tisdags avslutades det fantastiska konsertåret 2017 med Alison Moyet på Berns. Man kan väl säga att vi gick därifrån med lite blandade känslor. Alison var ju såklart grym, även om låtlistan inte var perfekt. Mer än 4 Yazoo-låtar kanske man inte kan begära med tanke på hur liten del av hennes karriär de trots allt utgör, så det klagar jag inte på. Däremot saknade jag "Is this love" och om inte den fick vara med hade jag gärna hört "Invisible" eller "Weak in the presence of beauty". Hursom, hon körde i alla fall "When I was your girl", "Love resurrection" och en massa annat bra! Men lokalen och publiken.. Berns är en jättefin lokal, men med jättekonstig akustik. Allt hörs. Skrammel i baren, folks prat, t o m kortläsarens pip hördes! Skitstörigt, det vill man väl inte höra mitt i värsta stämningsfulla låten. Och publiken var astråkig. Väldigt entusiastisk när det gällde applåder och jubel, men totalt stillastående. Det var typ bara jag och Jenny som dansade. Inte ens under sista låten, supermegaklassikern "Don't do" blev det särskilt mycket liv och rörelse. Folk jublade, absolut, men stod i princip still.. Vid det laget hade vi flyttat på oss och hamnade brevid en norska som ville jazza loss så då dansade vi ordentligt. Hallå, vi är medelålders - inte döda! Inte ens likstela faktiskt.
Däremot kände jag mig som ett lik dagen efter, eftersom jag skulle upp och jobba. Kom inte hem förrän ett på natten och då var jag helt slut. Det är bra drygt att åka fram och tillbaka till Stockholm på en kväll. Dessutom hade vi julfest med jobbet i onsdags, men jag stannade bara för att äta och sen åkte jag hem och kastade mig i soffan.
Som sagt, ingen skugga över Alison, men publiken får ju ta och skärpa sig.
Ja vi hann ju som sagt inte ens hem från Riga förrän nästa resa började planeras. Eller nästa och nästa, vi har ju redan två resor inplanerade i februari - Helsingfors och Riga. Men nästa efter dom två. DM annonserade några festivalspelningar i Frankrike, där jag aldrig varit. Det var på fyra ställen tror jag, inget av dom hade jag hört talas om tidigare. Medan vi var i Riga annonserades att de även ska spela på en festival i Odense. Det är ju nära och bra, så i väntan på flyget hem försökte vi kolla hur man tar sig till Odense. Biljetterna skulle släppas redan på måndagen efter, och efter lite velande bestämde vi oss för att ligga lite lågt med det. Man vill ju veta om det kommer några fler band, eller om man ska köpa endagsbiljett eller hur man nu ska göra. Nu behövde vi inte klura mer på det, för sen visade det sig att dom ska spela på en festival i Ungern - där även Hurts ska vara med! Givet, tänkte vi. Jaha, sen kom det festivaldatum i Schweiz, Polen och Madrid också. Alla dessa vaaaaaaal!! Vi blev helt konfys men efter moget övervägande fick det bli Ungern eftersom den festivalen hade en klar line up och var lite billigare. En bra sak med att åka till Ungern är ju att Clara bara är ett telefonsamtal bort och kan bistå med tolkning om vi skulle hamna i trångmål eller toka till det på något sätt. I torsdags släpptes biljetterna och efter sedvanligt kaos lyckades jag köpa! Hahaha, tanterna ska på festival på gamla dar! Dessutom kommer vi åka tåg. Sopron, där festivalen hålls, ligger bara en timmes tågfärd från Wien, och jag ska försöka sälja in till Jenny att vi ska ta 2-3 dagar i Wien när vi ändå är ute och far. Från Wien går det dessutom att åka till Bratislava. En timme med buss bara, skitenkelt att göra en dagsutflykt! En bra sak med att åka till Bratislava är att Bea bara är ett telefonsamtal bort och kan bistå med tolkning om vi skulle, ja ni fattar.
Färdplanen är inte bestämd än, men förmodligen blir det Ungern och Wien, och om andan faller på tar vi en dagstur till Bratislava. Då betar vi av tre länder på en vecka, rena rama interrail-tanterna! Jenny hade till och med kollat upp vad det kostar nuförtiden att tågluffa men där satte jag stopp. Dels för att jag är alldeles för bekväm av mig, och sen var det ganska opraktiskt eftersom vi kommer vara i Sopron minst tre dagar. Oavsett var vi väljer att utgå från så lär tåg- och busskvoten fyllas med råge ändå.
Det här kan bli hur galet som helst, haha. Festivalspelningar är inte det optimala på något sätt, men som Susanne sa - står det mellan DM på festival och inget DM alls så... Sen kan man väl diskutera om 6 konserter på en turné är "inget DM alls", men det är en definitionsfråga :) Nu får vi ju Hurts också (och Iron Maiden!!) och hela resan lär bli något av ett äventyr.
Well, sen släppte dom de sista datumen på turnén och det blev Waldbühe i Berlin. Gaaaah, jag vill ju åka diiit! Så sjukt cool arena och Berlin är ju Berlin. Men det ligger för långt från Sopron i tid för att jag ska kunna täcka in båda ställena under semestern. Men jag erkänner att jag var inne idag och testköpte biljetter... Tanken var ju att se hur mycket kaos det var - och bara för det så gick det hur enkelt som helst. Jag slutförde aldrig köpet, det finns verklligen inte pengar och tid till det. Fasen vad surt, det hade varit såååå kul att åka. Nåväl, jag får glädja mig åt att vi får se både Depeche och Hurts igen!
Konsertåret 2018 kommer inte kunna bli lika helcrazy som 2017, men det är fasen inte långt efter!
Riga var kallt och grått, men det var väl bara att vänta i november. Vi åkte i torsdags morse, och det började med att planet var en timme försenat. Kaptenen verkade tröttnat på att vänta, för när vi väl startade stampade han gasen i botten. Make till stigning, vi satt som slickade mot ryggstöden. Jag hade som vanligt gjort research och tagit reda på vilken bus vi skulle ta in till stan, och det är inte utan att vi är lite nöjda med att vi lyckades köpa bussbiljetter i en lettisk automat, helt utan hjälp (high tech-tanterna gick genom både säkerhetskontrollen och gaten med hjälp av en sån där kod i mobilen som man bara lägger mot avläsaren, efter att Jenny lärt sig hur man screenshotar i mobilen vill säga haha!). Det blev en skumpig färd, underhåll av asfaltering är tydligen inte prio ett i Riga. Bussen stannade i princip mitt emot hotellet och rummet var klart när vi kom, så det var bara att lämna av väskorna och sen gå ut på stan för att käka. Vi hittade en lettisk restaurang och jag åt kalvkind för första gången i mitt liv. Det serverades med en lettisk specialitet, bukstinputra, som i konsistensen mest påminner om potatissallad, men som innehåller potatis, pärlgryn och rökt kycklingbröst. Väldigt märklig anrättning, men det var gott. När vi ätit var det spa-dags! Vi hade bokat ansiktsbehandling på hotellets spa och var där i god tid så vi hann bada lite bubbelpool innan. Nu var vi inte så fiffiga att vi hade torrt ombyte med oss när vi skulle få behandling, utan vi kom i våra blöta bikinis och fick byta om till några slags hemska papperstrosor med resårband som var tunnare än såna man hoppade twist med när jag var liten. Ansiktsbehandlingen var i alla fall kanon! Gah så skönt det var att bli ompysslad. Det blev rengöring och peeling och ansiktsmask och grejer, och medan masken verkade fick man hand- och nackmassage. En hel timma höll det på, och när det var slut var jag alldeles varm och gosig efter att ha legat invirad i sköna handdukar, så jag hade verkligen ingen lust att ta på mig mina blöta, kalla bikinibyxor igen utan jag behöll papperstrosorna på, vi skulle ju bara ner till omklädningsrummet. Väl där höll vi på att smälla av. Som jag såg ut! Trosorna liksom försvann in bland valkar och grejs, jag trodde för en sekund att jag tappat dom. Det enda man såg var en flärp mellan skinkorna. Vi skrattade så vi skrek! Receptionen var en och en halv meter utanför omklädningsrummet, personalen måste ju undrat vad fan vi sysslade med där inne, hålla på och väsnas så hela spa-avdelningen hör.
Sen piffade vi till oss och drog ut på stan igen. Vi hade gott om tid och var inte särskilt hungriga, så vi tänkte vi skulle ta en drink bara. Hamnade på TGI Friday där det var happy hour minsann, så det kan gå.. Efter ett par drinkar och lite snacks tog vi en taxi till arenan och vi behövde inte köa just nånting utan det var bara att knata in. Vi fick bra platser långt fram.
Aningen bisarr belysning.
Helt plötsligt, innan det börjat, kom det en snorpackad kille och försökte bana sig fram samtidigt som han pratade i telefon. Bredvid mig tog det stopp, tjejen framför honom tänkte INTE flytta på sig, och inte de bredvid heller, så han blev ståendes där. Fy fan vad han lutade illa.. Han STANK verkligen av sprit och svett, jag kunde knappt andas. Så stod han där och svajade och knäade och halvhängde över tjejen som diskret försökt putta bak honom. Folk runomkring blev mer och mer irriterade och någon sa till en vakt som snackade lite med killen, men så hände inget mer. Sen började tjej efter tjej att gorma med honom. Jag begriper ju inte ett ord lettiska, men dom var inte glada över att han stod där och stank och klängde, så långt kunde jag förstå. Vakten kom och sa åt killen att det var dags att avlägsna sig, och då vände han sig mot mitt håll och fick för sig att han skulle tränga sig bakåt, in bland alla människor, i stället för att liksom bara gå bort därifrån. "Nejmen stopp och belägg, du ska däråt" sa jag, tog tag i hans axlar och vände honom åt rätt håll och gav honom en liten putt i ryggen. Alla flyttade på sig och hjälpte till att putta ut honom. Sen blev det fest, haha! Vi var väl en 6-7 tjejer som bara jublade när han var borta, vi drog djupa andetag och nästan high fiveade.
Det var något förband först, ett litauiskt synthpopgäng som jag väl inte direkt kommer köpa några skivor med kan man väl säga.. Men sen var det Hurts! Och dom var så bra! Jättebra publik var det också, och vi hade hamnat i ett riktigt kul gäng som sjöng som galningar och dansade. Asroligt! Hurts rivstartade med "Ready to go" följt av "Some kind of heaven". Alla favoriter fick jag höra, den enda jag saknade var "Blind". Avslutning blev "Beautiful ones" och "Stay". Jättebra konsert! När vi kom ut från arenan hoppade vi in i en taxi och sen blev det en något ovanlig taxiresa. Chauffören började med att baxa sig över en refug, och jag vet inte vad det var för bil han hade men ny var den ju inte.. Jenny kunde inte spänna fast sig för bältet satt fast, två gånger fick chaffisen stanna och stänga till sin dörr som höll på att glida upp, när han körde på kullerstenarna dånade det i hela bilen, och dessutom var han usel på engelska. När vi skulle betala hade han ingen växel ("ni är mina första kunder idag", hallå, klockan halv elva på kvällen??) och inte tog han kort heller, så han fick helt enkelt ta våra pengar, lämna oss i bilen och springa in i en kvällsöppen butik och växla! Vilken jävla cirkus.
Dagen efter skulle vi turista. Vi började med brakfrukost på hotellet och jag åt som en häst. Vi hade kollat på kartan och jag hade ju gjort research på google maps innan, så vi visste ungefär hur vi skulle gå. När man ska turista i Riga får man dock ha i åtanke att det är en skitliten stad och att det finns ungefär en miljard smågator. Vi missbedömde avstånden totalt och traskade som vanligt på i ordentlig fart så det sa bara svipp så hade vi sett typ allt och dessutom lyckats gå förbi domkyrkan typ tre gånger.
Slott står alltid på 2 do-listan och Rigas slott imponerade inte. Det var litet och låg jättekonstigt, och var inte särskilt tillgängligt. En besvikelse!
Slottfie! Typ. Fick ju med en vakt i alla fall.
Klockan nio satt vi vid hotellfrukosten och kvart i elva satt vi på Double Coffee och fikade - då hade vi betat av hela gamla stan :) Vi besökte en souvenirbutik och jag hittade en elefant, och så traskade vi lite mer. Huxflux hade vi kommit till Frihetsmonumentet, som jag trodde låg för långt bort för att vi skulle hinna med det.
Vi bestämde att det var nog med turistandet, och tog vägen genom en park med sikte på de gigantiska saluhallarna.
Saluhallarna är ju imponerande, med 4 hangar med grejer, men det luktade ju VÄLDIGT mycket rå fisk och kött... Jenny ville äta lite lunch men jag var fortfarande mätt efter frukosten så jag nöjde mig med lite vitlöksbröd. Som på det här stället var en limpa kavring, stekt i salt.. Till detta serverades en ostsås, som var creme fraiche med riven ost i. Helt oätligt! Dessutom var Pepsin gammal såg jag. Hur få gäster har man om läsken lyckas bli gammal??
Sen tog vi ett varv i ett köpcenter, men vi var inte så sugna på shopping och hittade heller inget speciellt, så efter en stund traskade vi tillbaka till hotellet och tog en liten lur innan det var dags för nästa spa-behandling: massage. Jag skulle ha chokladmassage och Jenny honungsmassage. Nu var vi fiffiga och tog med oss egna underkläder, men min massagetjej tyckte ändå jag skulle ta på mig såna där pappersbraxor eftersom det skulle bli kladdigt med chokladen, så då gjorde jag det. Och det var väl en himla tur det! Jisses Amalia, hela jag blev indränkt i choklad. Jätteskönt var det i alla fall, och jag luktade choklad hela kvällen.
Kvällen skulle ägnas åt some serious nörderi - vi skulle till Depeche-baren! Nu var vi som vanligt ute i god tid så vi hann både äta och ta en sväng till TGI Friday innan vi efter en helgalen felnavigering av gps-tanten äntligen hittade rätt.
Ett pyttelitet ställe, två små rum nere i en källare. När vi kom var det bara vi och bartendern där, och vi slängde av oss jackorna och började fota inredningen, haha.
Nörderi när det är som bäst
Sen gick vi loss på drinklistan! Supernördig den med,såklart.
Vi passade även på att fota våra tatueringar
Som sagt, great minds think alike. Tvillingdeckarna på baluns :) På bordet står en New Life och en Personal Jesus.
Sen trillade det in lite folk och vi dansade med ett gäng skånska damer. En irländare kom förbi vårt bord och växlade några ord, och sen när jag gick förbi hans bord så stannade jag till och pratade lite. Senare kom han fram till oss och tyckte att han ville bjuda oss på varsin drink innan han gick därifrån, och det tyckte vi lät trevligt, även om man ju inte ska ta emot drinkar av främlingar hur som helst. Men vi resonerade att "han kan ju inte släpa ut två tjocka tanter utan att någon märker och undrar" :) Hursom, det slutade med att Alan som han hette satte sig med oss och sen satt vi och snackade i flera timmar tills de stängde, då var det bara vi kvar. Jättetrevligt! När vi skulle gå hem visade det sig att hans hotell låg 200 meter från vårat, så då gjorde vi sällis. Verkligen en riktigt riktigt nördig och kul kväll!
När jag vaknade dagen efter var jag närmast i chock över hur pigg jag var, med tanke på hur hård hotellsängen var och hur många drinkar som slunkit ner kvällen innan. Jenny var inte lika rask och kunde inte förstå hur jag kunde äta så mycket frukost, haha. Vi käkade, gjorde oss i ordning och tog sedan bussen till flygplatsen. Allt gick enligt schema, men som vanligt tog det stopp i Stockholmstrafiken, zzzzz.....
Som vanligt en jätterolig resa och vi hann inte vara hemma mer än en dag innan nya planer började smidas. Fortsättning följer....
Igår var det dags för skojigheter! Jag, Elisabeth, Marion och Ebba skulle se David Batras föreställning "Elefanten i rummet" på Konserthuset. Jag köpte biljetterna redan i mars och har ju haft en massa annat för mig i vår/sommar så det här evenemanget har hamnat en smula i skymundan och jag hade nästan glömt det. Nu var jag inte ensam om det, förvirringen var total kan jag säga. Elisabeth trodde att det var nästa vecka, Ebba trodde att vi skulle till Stockholm och Marion visste inte vilka vi var som skulle gå (eller vem som hade biljetterna, men det var ju ganska enkelt att gissa sig till). Hej och hå! Vi lyckades i alla fall samla ihop oss på rätt plats och rätt dag och det var ju en himla tur, för det var asbra! Gud som jag skrattade, efteråt hade jag ont i kinderna. Så jäkla kul, rekommenderas varmt!
Först fattade jag inte alls vad det var, sen slet jag upp kuvertet och utbrast gällt "Oooh, porr!!". Hoppas inte grannen hörde mig.
Idag har vi bokat flyg till Helsingfors och Riga i februari. Det blir ett helt gäng svenska devotees som åker till Helsingfors, och det pratas om förfest och grejer. Kommer bli skitkul! Jag råkade nämna att Sverige och Finland möts i OS-hockeyn den dagen, och förväntas nu tydligen styra upp något slags Camp Sweden, haha. Det där turistandet jag tänkt mig verkar det inte bli så mycket med.
Ebba och jag bestämde tidigare i veckan att vi skulle hajka idag. Vi bestämde inte mer än så och har varit upptagna, så i morse frågade jag om hon hade något önskemål men det hade hon inte, så jag satte mig och googlade lite hastigt. Carina hade tipsat om en slinga hon gått, men jag hade inte hunnit fråga henne något närmare om den utan försökte komma ihåg den lilla information jag fått. Hursomhelst, vi bestämde att ta sikte på Ånnaboda och se om vi hittade den slingan därifrån, annars fick vi improvisera. Improvisation blev temat för dagen kan man säga. Vi började att gå åt ett håll, sen ändrade vi oss och hakade på en frisbeegolfled, för att byta till en mountainbikled, för att sedan byta till Bergslagsleden. Vilket velande! Vi hade ingen aning om vart vi var på väg, men resonerade att vi knatar väl på tills vi känner att vi kommit halvvägs mot vad vi tror att vi orkar, och då vänder vi.
Vi vandrade på, och huxflux så hade vi hamnat på slingan Carina tipsat om. Det satt en liten karta som vi kunde titta på och jag fattade ingenting hur vi lyckats gå, men skitsamma, nu var vi ju ganska rätt. Det var en bitvis svår vandring, över stock och sten och rötter, men i väldigt fin natur. Eftersom det regnat lite grann tvärdog min mobil så jag kunde inte ta några bilder. Vi traskade vidare och tog en matpaus vid en rastplats. Även där satt det en karta och jag tyckte inte alls det stämde, vi kunde nog inte gå som vi tänkt för då skulle vi nog hamna helt åt tjotahejti. Vi tog det säkra för det osäkra och vände och gick samma väg tillbaka.
Tre timmar promenerade vi och när vi var framme vid bilen var vi bra trötta och blöta (alla utom Halonen som hade ett piffigt regntäcke). Partyvalpen är väldigt vädertålig med all sin päls, men nu var hon dyngsur och kall, kraken. Hon är inte döförtjust att ha täcke på sig och har tidigare bara fått ha det när det varit riktigt svinkallt. När vi kom hem sladdade jag in på nätet och beställde en badrock åt henne i alla fall, så blir hon torr och varm lite snabbare när vi varit ute i ruskväder.
Även om det var en virrigare hajk än vanligt, och stundtals dåligt väder, så var det ändå en mycket trevlig tur! Nästa gång ska vi försöka vara lite bättre förberedda.
Jag minns liksom inte ens vad jag gör om dagarna. Jobbar, går med hunden, äter och sover - och så svish har en vecka gått. Vi är liksom redan inne i oktober? Hursom, förra helgen släppte Hurts nytt album. De första två singlarna, "Beautiful ones" och "Ready to go" har jag stormgillat, men sen gick det utför. Dagarna innan släppet la de upp en liten snutt från en låt varje dag och jag blev inte superimpad precis. Det är jag fortfarande inte, även om den tar sig. Tyvärr deras svagaste platta so far, men å andra sidan har de överträffat sig själva varje gång så en dipp var väl bara att vänta. De har blivit lite för mainstream tycker jag, lite mer radioskval och boyband över det hela, och det där svarta och melankoliska som varit deras signum saknar jag. "Boyfriend", "Wait up" och "Spotlights" hoppar jag över, dom är inte bra alls. "Beautiful ones" och "Ready to go" är svinbra, "Magnificent" och "People like us" är bra, och resten okej. Det är för mycket fingerknäpp och nån märklig 80-talssax och annat konstigt. "Magnificent" låter en kort sekund som Take Thats "Back for good" och början till "Boyfriend" får jag Ratatas "Glad att det är över"-vibbar av. Nja, det här var väl sådär! Typiskt att de underpresterar lagom när jag äntligen ska få se dom live. Men det blir bra ändå och jag är svintaggad! Vi ska ju bo på ett spahotell när vi ska till Riga, och nu har vi bokat behandlingar. De hade en uppsjö att välja bland och det var ett förfärligt velande innan vi till slut lyckades bestämma oss. Det blir en ansiktsbehandling och chokladmassage för mig! Jenny valde nån slags honungsmassage. Gud som jag längtar - konsert med heta synthpoppojkar, DM-bar och spaompyssel är verkligen vad jag behöver just nu.
Ikväll blir det annat skoj - öl och fotboll med Elisabeth!
Igår var det tatueringsdags! Jag har ju som sagt velat hit och dit om motiv och placering, men till slut äntligen bestämt mig OCH desutom bokat tid. Jag var lite nervös att det skulle göra svinont eftersom placeringen var på insidan av underarmen där huden är tunn. Dessutom har jag så himla spinkiga underarmar med inte mycket till isolerande fläsk. Men det gick jättebra!
Jag valde en annan studio den här gången, inte för att jag var missnöjd med den förra utan för att den här låg närmare rent geografiskt. Det var så trevligt så, vi satt och snickesnackade och skojade under tiden, och svipp så var det klart. Det gjorde inte särskilt ont alls faktiskt och tog väl inte mer än en kvart.
Resultatet:
All I ever wanted, all I ever needed, is here on my arm *pa-dum-pum-psh* Jag är supernöjd! Jenny gjorde ju samma motiv i lördags (great minds think alike och allt det där), men när jag kollade på bilden hon lagt upp så är det inte exakt samma, någon liiiiiiiten skillnad i typsnittet är det. Inte för att det egentligen spelar någon roll, det är ju inte som att vi är dom första som gör detta motiv.
Jahopp, det där gick ju som smort. Vad ska nästa motiv bli då? :)
