Turnéavslut med blixtar och dunder

Jaha, då är vår lilla Europaturné slut. Det känns tomt och lite konstigt. Hur kunde det gå så snabbt? Avslutningen blev i alla fall magnifik och man kan säga att vi sparade det bästa till sist.
 
För en gångs skull blev det inte uppstigning i ottan utan planet gick vid lunchtid. Alla hade varit raska att checka in och valt platser så vi fick inte sitta tillsammans. Lite trist men flighten är ju bara 1,5 timme så det gick väl bra. Vi åkte bara med handbagage och behövde följaktligen inte vänta på några väskor utan kunde direkt hoppa på bussen in till stan. Vi mindes t o m var vi skulle byta till S-Bahn. Jag hade varit lite fiffig och bokat hotell på samma gata som sist så vi skullle hitta enkelt. Det var strålande sol när vi kom fram, så vi bytte om lite hastigt och styrde sedan kosan mot exilträdgården vid judiska museet, med matstopp på vägen. Som vanligt hade jag gjort grundlig research så vi inte la tid och pengar på en dålig restaurang. Valet föll på Pizzeria Yasmine som hade en trevlig uteservering. Snabb service och jättegod mat - helt perfekt för oss som var döhungriga och jättetörstiga.
 
Exilträdgården var lite svår att hitta och vi var inne i museets entré och frågade en småsur farbror som kom med högst otydliga direktiv. Till slut hittade vi, nästan. Fattar fortfarande inte hur man kommer ner i själva trädgården, men vi orkade inte bry oss så noga utan tittade på det vi hittade.
 
 
Sen strosade vi runt en stund, stannade på ett glasscafé och åt värsta monsterglassen innan vi gick tillbaka till hotellet och tog en middagslur. På kvällen var det DM-fest i klassiska Hansastudion och jag var aspeppad. Klassisk mark! Både Depeche och Bowie har ju jobbat i den studion, och när nu DM kör "Heroes" på turnén kändes det lite som cirkeln liksom sluts. När studion dessutom visade sig ligga 650 meter från hotellet var det inte mycket att tjafsa om - klart vi skulle dit. Marsheaux skulle dessutom spela. Inne i Hansastudion, i Meistersalen där festen var, var det ungefär tvåhundra grader varmt. Herreguuuud vad varmt det var! Vi hade med oss våra solfjädrar och dom användes flitigt. Marsheaux var bra, även om jag tyckte synd om dom som fick stå i strålkastarljus i värmen och försmäkta. Sen blev det dans och hålligång hela natten lång! Givetvis passade jag på att fota den berömda trappan.
 
 
Krävs kanske en förklaring här..
 
 
Den här bilden hade jag som vykort på min anslagstavla när jag var fjortis. Och nu...
 
 
Nu har jag stått och gått i den trappan! I samma trappa där Dave legat och skrevat :) Man kanske kan tycka att det här ger fullt utslag på nördometern, men då skulle ni se killen jag hjälpte att fotografera åt. Han och hans kompisar skulle försöka återskapa bilden så noga som möjligt, så han intstruerade mig vilken vinkel det skulle vara, och så tog han fram vykortsbilden i mobilen och räckte över till Jenny, så fick hon instruera hur alla skulle ligga medan jag fotade med hans andra kamera. Pyssel och knåp! De var inte ensamma om att göra så.
 
Hursom, det var en jättekul fest och vi dansade så svetten lackade. Totalt genomsvettiga blev vi, från topp till tå och ända in i underkläderna. Men det går ju inte att låta bli att dansa när det bara spelas Depeche! Har sagt det förr och säger det igen - det finns inga roligare fester än DM-partyn! Bara bra musik, glada människor, alla sjunger med och dansar med alla. ÄLSKAR'T! Halv tre fick vi ge oss och knata hem och montera av de genomsvettiga kläderna. Det fick t o m bli en snabb dusch, så svettiga var vi. Detta skulle dock visa sig bara vara början på vad som komma skulle..
 
Dagen efter började vi med frukost på Balzacs och jag fick min älskade caramel shortbread. På agendan stod pop up-shopen på Bikini Berlin, och eftersom den skulle ligga nära Gedächtniskirche tänkte vi att vi tar en titt på den också. Pop up-shopen var sådär. Vi lyckades komma precis lagom och slapp den värsta kön. Jenny köpte en tisha men jag blev akut snål så det blev inget köp för mig. Det vi främst var på jakt efter var DM-muggar som vi sett på bild att folk druckit öl ur på arenorna på andra konserter, men vi gissade att dom fanns just på arenorna. En finsk kvinna vi pratade med på flygbussen och som samlade muggar sa att de gånger hon köpt så hade det varit på arenorna, men vi tänkte att det skadar ju inte att kolla på fler ställen. Men på Bikini kammade vi noll. Vi knatade över till Gedächtniskirche och tittade på den, och på "läppstiftet" och "puderdosan".
 
 
Läppstiftet var under renovering men puderdosan gick vi in i. Där hängde guld-Jesus i de blå fönstren!
 
 
Vi hade halva dagen kvar och eftersom vi hade köpt ett endagskort kunde vi lika gärna passa på att åka vidare med U-Bahn till Charlottenburg slott, så fick vi beta av ett slott på listan också för det missade vi förra gången.
 
 
Slottfie!
 
Vi promenerade runt i slottsträdgården lite. Det var så varmt och kvavt att vi höll på att smälla av. Sen satte vi oss på en uteservering och tog en öl och supergod gulaschsoppa till lunch. Då började det mulna på liten, även om det var precis lika varmt. När vi kom upp ur tunnelbanan efter att vi åkt tillbaka till hotellet så hade det börjat regna lite lätt. Vi hann lagom upp på rummet så blåste det upp värsta stormen. Det ösregnade och stormade och så började åskan mullra. "Vad skönt, då kanske det kan rensa luften lite" sa vi. Jorå.. Vi tog en middagslur och när vi vaknade hade det slutat regna och blåsten hade avtagit. Fortfarande var det varmt och när vi gav oss av mot Olympiastadion struntade vi i att ta några jackor med oss. Det skulle regna på natten, men då skulle vi ju vara på nattklubb resonerade vi. Det var lätt att hitta till stadion och gick fort att komma in. Vi hade nog inte varit inne mer än en minut innan det knatade förbi en människa med en DM-mugg. Jag blev helt vild och hojtade "Muggar! Muggar!" och slet Jenny i armen. Vi ilade till ölståndet och för att vara effektiva till max tog vi varsin kö. Jag var inte minsta sugen på öl utan jag köpte två muggar Cola. Jenny däremot köpte två öl, så satte vi oss på en bänk, jättenöjda med att vi äääntligen fått tag på de där förbaskade muggarna som vi rest över halva Europa för. Typ. Nu var man ju tvungen att bälga i sig innehållet också, en sideffekt vi inte riktigt tänkt över så noga.
 
 
Det gick självklart att ta med sig drickat in på innerplan, så vi behövde inte jäkta. Innerplan var helt ginormous!
 
 
 
Dom hade t o m ett gäng bajamajor och en extra bildskärm. Ölstånd hade dom också, och eftersom jag fått en mugg med det tråkkigaste motivet ville jag ha en till. Jenny ville ha två till, så vi gick till ölståndet och beställde en omgång till. Jenny fick en mugg med motiv hon redan hade och frågade om hon kunde få byta, och ja det gick väl för sig (inte utan en suck från säljmänniskan dock). Sen fick jag också ett motiv jag redan hade och ville också byta. Haha, som ungar som krånglar med Happy Meal-leksaker! Men vafan, dom kostade €6,5 styck så då vill jag inte ha två med samma motiv ju! Jaha, sen stod jag där med en halvliter Cola i var näve och försökte peta i mig. Hällde faktiskt ut lite på marken för jag spillde ju bara hela tiden och folk knuffades etc. 
 
Jag har förstått att Berlinpubliken brukar vara på hugget och ja, det kan man ju lugnt påstå. FY SATAN vilket drag det var! Vi fick gåshud redan första låten och bara tittade på varann med gapande munnar. Det var så jävla kul! Folk röjde järnet och sjöng och dansade. Inget jävla pladder eller sura miner.
 
Någonstans mitt i konserten började det regna. Det gjorde det ju i både Budapest och London så det var väl inget vi brydde oss om, det var ju fortfarande varmt. Well, det här regnet hade inga planer på att sluta, om man säger så.. Det vräääkte ner, och på himlen såg vi blixtar. Det åskade säkert också, men det hördes inte för musiken. Alltså, jag har aldrig blivit så blöt i hela mitt liv! Totalt dyngsura blev vi, vi hade liksom russinfingrar efteråt och det tjippade i skorna. Ett tag såg jag knappt nåt för det rann ner hårspray i ögonen. Vi var i sån totaltextas att vi bara kunde skratta åt det.
 
 
 
Konserten var heeeelt fantastisk! Jag har varit med sedan 80-talet, och den här konserten kvalar in på topp 3. Publiken var den bästa någonsin med allsång av 101-kaliber, och bandet var i högform. En liten förändring i setlisten gjorde dom dessutom - i stället för "Somebody" körde Martin en akustisk version av "Strangelove" som extranummer. Jättekul! Det går inte att beskriva vilken stämning det var, det var total eufori på innerplan.
 
När det var slut tog vi U-Bahn till efterfesten. Vi vimsade runt lite innan vi hittade, och då var det ganska kallt faktiskt där vi gick i våra dyngsura kläder i blåsten. Allt i handväskan var ju genomblött så när jag skulle visa upp våra biljetter så var det liksom en klafsig pappersklump jag lämnade fram, haha. Det första vi gjorde var att gå på dass. Jag kunde krama vatten ur trosorna! Inget genidrag insåg jag snabbt, det såg ju ut som jag kissat på golvet. Sen tog vi sikte på dansgolvet. Vet inte vad det var för ställe vi var på, det såg ut som en DDR-strippklubb. Eller, som man kan tänka sig att en sådan ser ut om man låter sina fördomar tala fritt. Inredningen var den gräsligaste jag sett med soffor i glansigt tyg och plastiga glitterstenar som soffknappar, hjärtformade sittpuffar etc. Flera kompisar har skojat med oss om att vi inte ska sabba någon tomtestriptease den här gången - gissa om vi dooooog när det på dansgolvet fanns ett litet podium och en strippstång! Vi kiknade av skratt och även om vi var jättedanssugna så ba "Nej vi börjar INTE, vi väntar till några andra gått upp", haha. Det blev en helt awesome fest denna kväll med! Vi dansade som dårar, i våra genomsura kläder där jag varje danssteg kände vatten sippra upp mellan tårna. Flera timmar höll vi igång och jag tror vi ramlade in på hotellet halv fyra. Vid det laget hade mitt hår torkat och jag höll på att smälla av när jag såg mig i hisspegeln. Gode gud, värsta krullet! Vi fick av oss kläderna och framför allt - skor och strumpor. Stackars fötterna hade varit instängda i blötan i en 5-6 timmar så de var helt kritvita och skrumpiga. Vilken syn, som några jävla hobbittfötter! Lägg till det krulliga håret och jag såg ut att kunna vara Frodo Baggins jättelånga storasyster *asg* 
 
På morgonen efter var allt fortfarande blött. Skorna var dyngsura men resten "bara" fuktigt. Förutom plånboken som var blöt och som knappt torkat än. Sedlarna i plånkan var blöta, till och med mynten var blöta! Vi packade, checkade ut och tog sen en runda på stan innan vi åkte till flyget. Tegel Airport alltså... Så makalöst tråkigt och oorganiserat. Det är allt jag har att säga om den saken. Haha, jag köpte en macka på flygplatsen och betalade med en fuktig sedel. Kassörskan tittade helt misstänksamt på mig, kände på sedeln och höll t o m upp den mot ljuset för att se om den var äkta! Jag fick försöka förklara att den legat i en plånbok som blivit blöt under gårdagkvällens oväder, den kom liksom inte färsk från min falsksedelpress.
 
Återgen en helt fantastisk resa! Men nu är min Global Spirit Tour slut.. Ska jag rangordna konserterna blir det 1. Berlin 2. Budapest 3. London 4. Stockholm.
 
Det har varit SÅ sjuukt roligt! Jag har varit i ett helt nytt land, på 4 nya arenor, sett massor med saker, träffat roliga människor, festat i Hansastudion, besökt ett thermalbad. Jag har dansat, sjungit, jublat, skrattat något helt hysteriskt mycket. Det här var nog min bästa idé någonsin, tusen tack till alla som varit med!
 
 

Holiday! Celebrate!

Det har varit fest och baluns nästan hela veckan känns det som. Med all rätt, för nu har jag semeeeeester! I onsdags var det after work med jobbet. Först rev vi av ett parti kubb, där jag tyvärr var i förlorarlaget, och sen gick vi till Stora Örebro och åt. I fredags var det grillfest med jobbet, då även alla våra hundra tolkar fick vara med. Jag åt som en häst, men var ganska trött så det blev en tidig kväll.
 
Igår var jag, Ebba, Elisabeth och Marion på Stora Örebro och firade att jag och Elisabeth har semester och att Ebba blivit befordrad. Jag åt högrevsburgaren som var okej. Ryggbiffen jag åt i onsdags var bättre. Jag var egentligen sugen på plocktallriken, men det var ingen som ville dela en sån med mig. Får se om morsan är sugen när hon kommer och hälsar på. Men mojitos blev det, och det med besked!
 
 
Jag började med hallonlakrits och den var jättegod. Sen försökte vi smaka oss genom hela sortimentet, men vi hann bara med hallonlakrits, fläder, melon, jordgubb och passion innan jag kände att det var bra för min del i alla fall. Främst för att det blev dyrt, alkoholmässigt hade jag kunnat klämma i mig några till.
 
Jättetrevllig kväll med prat och skratt och smaskiga drinkar.
 
Som sagt, nu är det semester i tre veckor! Nästa vecka kommer mest gå åt till Berlin-resan, men sen är det två veckor kvar. Jag tyckte först att jag inte alls hade några planer, men vid närmare eftertanke visade det sig att det har jag ju visst. Jag ska se Ricky Gervais i Globen och Hååååkan i Brunnsparken, gå på Open Art med mamma, se Titanic-utställningen, försöka läsa några av alla mina böcker som samlats på hög sedan förra semestern, och så ska jag försöka få till en dejt med gull-Magnus när han kommer hem från Lux så han får sin present jag köpte i Barca förra sommaren. Plus att Ebba och jag pratat om att åka till nån slags trädgårdslabyrint i Åsbro som vi blev tipsade om på Travel and taste-mässan i vintras. Däremellan ska jag försöka få lite sol på mig också. Pjuh!
 
 

Kvällshajk

Bra helg! I fredags var jag och Elisabeth på O'Learys och åt, snackade skit, och kollade på fotboll. Vilken match! Trodde taket skulle lyfta när Toivonen gjorde mål, folk blev helvilda. 
 
Igår blev det en kvällshajk med Ebba och hundarna. Ingen lång hajk, bara runt Rynningeviken en sväng och sen korvgrillning.
 
 
Besties. Tur att Halonen la sig ner så han ser extra liten ut brevid spökplumpen :) 
 
 
Svanar är fina, men fan alltså så griniga! Den här fräste så jag vågade inte gå på stigen utan släpade mig med hunden ut i strandkanten och snubblade runt på knöliga stenar.
 
 
Det var lite mulet när vi åkte ut men sen blev det en riktigt solig kväll. Ytterst trivsamt!
 
 

Kaoshelg i London

Det blev en helt hysterisk helg i London, och som alla fattar fick det en oerhört trist avslutning i lördags kväll. Men first things first! Fredagen blev lååååång... Vi skulle vara på Arlanda redan klockan 6 på morgonen, vilket innebar att jag fick hämta Annelie klockan halv fyra, vilket innebar att jag fick kliva upp halv tre.... Vi fick en liten extratur genom nån slags Stockholmsförort också, då det var vägbygge och vi körde fel p g a att gps-tanten pratade för fort *harkel* Håhå, vi kom i alla fall fram till Jenny och när hon tog över körandet så gick det bättre. Sedvanlig dyrfrukost på Arlanda, där Annelie fick höra tomtestripp-storyn och höll på att garva ihjäl sig. Humöret var m a o på topp när vi klev på planet och vi satt och babblade. När de skulle visa den där säkerhetsinstruktionsfilmen var det ett par killar som pratade, och då var det en sur gubbe framför oss som busvisslade åt dom att hålla tyst! Vi bara stirrade på varandra. Gör man så?? Sen hyschade han åt oss också. Alltså, va?? Man måste väl få prata? Det var inte som att vi snattrade jättehögt. Vi tystnade men satt i stället och skakade av fniss.. Jag satt och tittade ut genom fönstret och Annelie försökte sansa sig genom att rafsa fram en tråkig meny ur stolsfickan och läsa i. Det gick sådär och när de sen höjde volymen så säkerhetsintruktionerna bara dånade ut i hela kabinen så dog vi. Jag fnissade så tårarna rann. Heeelt hysteriskt. Surgubben satt med öronproppar och hyschade med ojämna mellanrum. Gaaaah. På Heathrow gick det undan! Genom passkontrollen och sen till bagagebandet där våra väskor låg och väntade på oss. Det lär aldrig ha hänt tidigare. Vi fick vänta en stund på tunnelbanan men sen bar det av in mot Earls Court och hotellet, där vi dumpade bagaget innan vi efter en andra frukost på Pret-a-manger gav oss av mot Oxford Street och Primark.
 
Det var strålande sol så vi åkte till Hyde Park Corner och tänkte att vi tar en promenad genom Hyde Park upp mot Oxford Street. 
 
 
Det var en del rörelse i parken och en skylt talade om att det skulle skjutas salut klockan 12. "Det är om 6 minuter" konsaterade vi, och tyckte att det kunde man ju titta på. En gräsmatta var avspärrad och ett gäng kanoner stod utställda. Det var liksom inte en gång det skulle saluteras, de sköt säkert en 20-25 gånger. Helvete vad det lät! Det var ju tur att vi visste att det var salut, annars hade vi trott att det var terrorattack.
 
 
När de saluterat klart kom ett helt kavalleri inridandes på gräsmattan. Det var ju ståtligt och så, men vi fattade inte vilka de var eller vad dom gjorde eller varför.
 
 
Vi knatade vidare och hittade en skylt som talade om att det saluterades för att det tydligen var årsdag för drottningens kröning. Sen kom hela gänget skrittandes på gång-och-cykelbanan genom parken.
 
 
Det är så typiskt oss att liksom bara snubbla över såna här grejer, så är det jämt. Kul!
 
Sen shoppade vi på Primark och kom därifrån med välfyllda kassar men inte särskilt tomma plånböcker. En öl på en uteservering och sen var det redan eftermiddag. Jag hade ju varit vaken sedan halv tre på natten och började känna mig lite mosig, och de andra var inte heller jättepigga, så vi tog busssen till hotellet, checkade in och tog en liten tupplur. Precis då kom det ett riktigt åskoväder. Bra tajming. 
 
Efter tuppluren snofsade vi till oss och gick ut och käkade. Planen var att vi skulle till en pub i Camden där det skulle vara Depeche-kväll, men vi tog ett snabbt stopp vid Piccadilly först och en öl på ett ställe med världens sötaste bartender. Vi blev helt fnissiga alla tre och spanade i smyg, jäääättehemligt. Sen åkte vi till Camden och skulle försöka hitta. Vi hade ingen adress, bara namnet på stället, och gick helt fel först. Fick konsultera gpsen som skickade oss till ett ställe med det namnet - där det var typ noll folk och spelades rock på outhärdlig volym! Vi stod som frågetecken och fattade ingenting. Hade vi gått fel? Näää, det kan ju omöjligt finnas två pubar med samma namn på samma ställe? Hade det blivit inställt? Jag hittade ingen info nånstans på FB. Vilken flopp! Lite besvikna åkte vi "hem" och tog en öl på en av kvarterspubarna i stället. Vi var rätt trötta så det blev en ganska tidig kväll. Rummet var jättevarmt så vi var tvungna att ha fönstrena öppna. Tyvärr bodde vi på bottenvåningen så det var ett jädra liv på morgonen med sopbilar och folk som drog resväskor och fan och hans moster.
 
Aningen osövda men med frukost i magarna åkte vi för att shoppa i Camden. Först stoppade vi vid Westminster och turistade lite. Det var vi verkligen inte ensamma om.. Herregud vad turister det var! Roligast var den japanska gruppen, vars ledare hade kommit på ett fiffigt sätt att synas i mängden om hennes gäng tappade bort henne - hon hade fäst en tyggris på en selfiepinne som hon viftade med.
 
 
Tyggrisselfiepinnefie, med Big Ben i bakgrunden! 
 
I Camben hittade jag som vanligt lite bling och annat smått och gott. Vädret var fortsatt strålande och efter shopping och mat tog vi sikte på en pub för en eftermiddagsöl. Vad springer vi på då om inte stället vi förmodligen skulle ha gått till kvällen innan på DM-fest! Det fanns alltså två pubar med samma namn i Camden. *stön* Jag som har världens sämsta lokalsinne har ingen aning om det kanske var ett och samma ställe men med två ingångar från olika håll, men vad tusan - då borde vi väl ha hört musik? Skitsamma, men lite surt var det allt.
 
Efter en öl åkte vi tillbaka till hotellet för en tupplur. Vi tänkte vara på arenan i väldigt god tid med tanke på säkerhetskontroller och allt. Jag hade dessutom sett att det i Köpenhamn varit så omständliga köer att en massa människor inte hunnit in innan de började spela och det ville vi då verkligen inte riskera. Att ta sig dit gick bra, men när vi klev av tunnelbanan var det heeelt tjockt med folk. En stor svart massa med folk rörde sig sakta framåt och i högtalarna ropade de att de med biljetter bara skulle gå genom spärrarna medan de med oystercards skulle blippa sina kort. Efter ett par minuter ändrade dom sig och ba "gå rakt igenom, gå rakt igenom, gå rakt igenom, skit i att blippa, ni kommer inte åka på böter, gå rakt igenom", haha. Det blev en promenad till arenan men vi hittade vår ingång lätt och såg att det knappt var någon kö alls, så då passade vi på att köpa lite käk från en food truck utanför och sitta en stund på en bänk och käka lite så var det klart för kvällen.
 
Vi behövde knappt köa nånting, det gick jättesnabbt. Först fick man visa biljetten, sen bli sökt med metalldetektor (vilken spelade en liten trudelutt om mitt bling och min skinnjacka), och sen gicks handväskan igenom och sen var vi inne!
 
 
Förbandet var heeelt värdelösa, men det var bara att härda ut. Sen började det! Vi hade hamnat mitt bland ett gäng pratkvarnar och jag höll på att bli galen. Gud som dom pratade! Seriöst, hur mycket har man att diskutera när man är på konsert? Håll käften eller sjung med! En kille såg hur irriterad jag blev och efter ett par låtar blev det en lucka framför honom, så då vinkade han fram mig som en riktig gentleman. Jag slet med mig de andra och ba "här står vi, här sjunger dom!". Hamnade bredvid världens skönaste par. En gubbe som var nånstans mellan 55 och 60 och som garanterat var värsta coola syntharen på 80-talet, och hans lilla fru. Dom kunde vartenda ord i varenda låt. Snubben och jag sjöng lite stämsång i "Wrong" och det tyckte hans fru var hur kul som helst :) 
 
Konserten började lite segt, mest beroende på att vi stod i nåt slags speakers corner, men sen blev det världens ös. Mest udda grej var ändå att Dave ramlade på scen! Han snubblade på en sladd under "World in my eyes" och ramlade på micken så den slutade funka. Martin tog över sången, Dave fick en ny mick och skrattade åt det hela. 
 
När vi skulle lämna arenan höll vi varandra i händerna som dagisungar, men det var då fasen lika bra. Vi var ju ca 70.000 som skulle därifrån liksom. Det gick sakta men säkert. Engelsmännen har ju spelat fotboll i typ tvåhundra år så de är vana vid att hantera och dirigera ystra folksamlingar. Efter ca 40 minuter var vi nere i tunnelbanan och knölade in oss i en vagn. Vi fick åka två hållplatser, sen tog det stopp. Först var det att vi snart skulle åka, sen att vi inte fick åka vidare på ett tag p g a security alert av polisen p g a en "incident" vid Bank, som var nästa station. Sen fick vi veta att inga linjer skulle trafikera Bank i någon riktning, men det ändrades snabbt till att all tunnelbanetrafik var inställd. Här är det jättekonstigt. Vi minns alla tre att Jenny sett i mobilen att en bil kört på London bridge, men vi minns inte när. Vi fick för oss att det var tidigare på kvällen, vilket det ju inte kunde vara, men ingen av oss minns när. Hursomhelst så kopplade vi aldrig det till att tunnelbanetrafiken stod still, vi var så inställda på att det hänt något på Bank, typ något allvarligt bråk där någon kanske  t o m blivit dödad. I vilket fall som helst var vi ju tvungna att gå upp ur tunnelbanan och försöka ta oss hem på något sätt. Ute på gatorna var det folk öööööverallt! Vi hittade en busshållplats en bit bort. Eftersom vi inte hade riktigt koll på var sjutton vi var så kollade vi i tabellerna efter en buss som gick till någon station vi kände igen, och en hade Tottenham Court Road som slutstation. Den tar vi, tänkte vi, då kommer vi en bit på vägen i alla fall. Det var lättare sagt än gjort. Jag tror det åkte förbi fyra såna bussar, fullsmetade med folk. Det var så drygt! Folk och bilar överallt och bussar och taxis som var överfulla. Mitt i allt detta kopplade vi fortfarande inte vad som hänt utan vi satt där på trottoarkanten och väntade. Det var liksom ingen panik, folk var lugna men givetvis otåliga och trötta, men det blev aldrig stökigt eller uppstissigt. När vi väntat bortåt en timma lyckades vi klämma oss på en buss och tog oss till Tottenham Court Road. Där såg vi att folk gick ner i tunnelbanan så vi tänkte att det kanske funkade igen, och det gjorde det. Vi tog oss till Notting Hill Gate, men där var det stopp. Vi kunde inte byta till vår linje utan fick ta buss sa en hjälpsam personal. Vi hittade dock ingen busshållplats utan siktade på att få tag på en taxi. Det var inte fullt lika mycket folk, så vi ställde oss i ett gathörn med uppsikt åt alla håll och lyckades till slut vinka in en taxi. Chauffören var jättetrevlig och glad och nämnde inte ett ord om vad som hänt, och vi var så trötta att vi inte orkade fråga. Vid tvåtiden var vi på hotellet. Konserten slutade halv elva...
 
Väl inne på rummet gick jag in på FB och fick upp en notis om att jag kunde markera mig som i säkerhet efter "attacken i London". "Hörni, man kan markera att man är i säkerhet, det kanske är lika bra att göra det" sa jag till de andra - fortfarande kopplade vi inte ihop tunnelbanekaoset med att en bil kört på London bridge. Helt jättetröga! Sen gick vi och la oss. Halv sju plingade det i telefonen. Det var mamma som undrade om allt var okej. Jag vimsade upp, med öronproppar och grumliga ögon, och svarade lite hastigt att vi inte varit i närheten, och sen somnade jag om.
 
När vi vaknade några timmar senare fattade vi vad som hänt, och på Fejjan hade folk varit helt oroliga. Oops! Jag fattar inte hur vi inte kunde fatta, men det var lika bra det. Att sitta ute på gatan och vänta på en buss i en timma mitt i natten när det skett en terrorattack hade varit väldigt obehagligt. Vi hade dessutom en himla tur som kom på det där tunnelbanetåget från arenan och i alla fall kom två stationer. Sen stannade ju trafiken, det måste ju ha varit minst 40.000 pers kvar vid arenan. Herregud, då hade paniken varit nära.
 
Vi gick och käkade frukost, sen checkade vi ut och åkte till flygplatsen. Hemresan gick jättesnabbt och jag tror jag somnade innan vi ens startat.
 
Det var en omtumlande resa! Vi har haft såå rolig och skrattat som galningar, samtidigt som det känns helt overkligt att det faktiskt skedde en terroristattack medan vi var på konsert. 
 
Stay safe, London. Keep calm and carry on.
 
 
 
 
3.40 sker det numera klassiska fallet :) 
 
 

Tillsammans är bra

Efter Napoleonspektaklet känner jag att jag måste vara lite seriös också. En kille i en svensk DM-grupp jag är med i på FB hade filmat konserten på Friends. Jag hade inte sett mer än några små sekvenser och inte brytt mig så mycket, men några uttryckte intresse av att få hela konserten på dvd om det var möjligt och i så fall hur mycket skulle det kosta. Visst, tyckte han, det skulle väl gå att ordna. Men i stället för att folk skulle swisha honom några spänn för porto startade han en insamling så de som var intresserade skänkte portopengarna, eller hur mycket man nu kände för, till Barncancerfonden i stället. Insamlingen skulle vara öppen i två veckor och målet var att få in 500 kronor. Med facit i hand visade det sig att det var en minst sagt blygsam målsättning. Igår var sista dagen och sist jag tittade var summan uppe i över 24.000 spänn! Tjugofyra tusen! I en liten Facebookgrupp med svenska Depeche Mode-fans. Jag ville inte ha någon dvd, men pytsade in en femtiolapp bara för att jag tyckte det var en så fin sak, och jag tror många med mig gjorde så.
 
Solidaritet liksom, rätt schysst påfund ändå. 
 
På fredag bär det av till London! Apropå bananer... British Airways har ju haft datahaveri av episkt mått men det verkar ha ordnat upp sig. Väderleksrapporten igår lovade regn hela helgen, men det verkar ha ordnat upp sig det med. Jamen då kör vi då! Halv fyra på morgonen ska jag hämta Annelie, snaaaark.... Men vafan, vi ska till LONDON baby! 
 
 
 

Garden party med nattlig ridtur

I lördags hade Ebba trädgårdsbaluns. Jag kände mig lite sliten så planen var att det för min del skulle bli en lugn och städad kväll. Well, tanken var ju god och det började ju bra.. 
 
Kanonväder var det, vilket var tur eftersom muurikkan skulle invigas. Ebba fixade mat för ett helt kompani.
 
 
Är det fest så är det, sa Halo och snofsade till sig med fluga.
 
 
Värsta festprissen!
 
Marcus och jag fixade musiken och fick förklara för det yngre gardet vad det var dom lyssnade på (80-tal, quelle surprice!). Vi satt i trädgården i flera timmar och åt, drack, snackade och skrattade. Jättetrevligt! Sen åkte vi in till stan och satte oss på Makeriets uteservering. Marcus fick för sig att han ville klättra upp på häststatyn utanför och jag tyckte det lät som en jättebra idé! Problemet var att det förmodligen inte var minsta tillåtet och att det stod en vakt två meter därifrån. Marcus hävdade att det ju är allmän plats men jag ville inte riktigt tro att man får göra hur man vill bara för det, så då gick Marcus och frågade, haha! Vakten såg helförvirrad ut och kunde inte alls svara, det verkade till och med som att han aldrig fått den frågan ens, utan han hänvisade till en snubbe i baren som ba "eh, den tillhör Örebro kommun, vi har ingenting med den att göra". Ja om inte det är tillåtelse att klättra upp så vet då inte jag! 
 
Nästa problem var ju att faktiskt ta sig upp på hästen. Jag hade katat mig och ba "jamen jag hjälper dig, jag är gammal hästtjej vettu, jag har kastat upp en och annan på en hästrygg!". Ja, jo, det är ju förvisso sant. Dock var det ju sådär en 25 år sedan sist, hästarna i fråga var för det mesta ponnyer med en något lägre mankhöjd än 2.15, och framför allt var ryttarna typ sjuåriga barn och inte fullvuxna tvåmetersmän! Herregud vilket meck! Jag knuffade och bökade och vid ett kritiskt ögonblick såg det ut som Marcus skulle tippa med huvudet före över på andra sidan så då kom jag med pedagogiska tips, utbasunerade i ungefär 200 decibell. "Marcus, RÄTA på dig! Ta tag i manen! SÄTT dig upp! Marcus! SÄTT dig upp! Ta tag i manen!". Ellen ryckte in och hjälpte till att baxa och lagom när ryttaren nästan var på plats kom vakterna och ba "Hörru du Napoleon, tycker du att det funkar bra det där..?" Hahahaha! 
 
 
"Men han där gav oss lov!" hävdar Napoleon, medan vapendragaren står bredvid och ser helt orimligt nöjd ut. *skrattar så jag dör*
 
Sen skulle vi dra oss mot bussen, men Ebba skulle på toa först. Jag tyckte hon tog sån tid på sig så jag gick in för att kolla så hon var okej. Ett enda toabås var upptaget så jag drog en slutsats att hon var där och ropade om hon var där. Ett ynkligt "jaaa..." hörde jag. Jag väntade. Det spolade. Ingen kom ut. Jag tittade på klockan, som började bli mycket. Ropade barskt "Alltså, bussen går snart!". Det spolade igen. Dörren öppnades - och ut raglade en totalt främmande människa, lite härligt blekblank i ansiktet sådär som man blir när man kräkits. Arma kraken, där har hon suttit och mått jätteilla och så har jag stått och hojtat i dörrspringan att rappa på för bussen går snart. *facepalm* Jag vet inte vem som såg mest förvånad ut av oss två. Jag skyndade ut igen och där stod Ebba med de andra och väntade på mig. Vet inte vad hon tog för hemlig väg ut från dass men uppenbarligen sprang vi om varandra. Håhåjaja. Eftersom jag ödslat dyrbara minuter på att gorma på en främling genom en toalettdörr fick jag hastigt vinka av de andra och springa till bussen. 
 
Igår vaknade jag tidigt och kände mig förhållandevis pigg och fräsch, och för en nanosekund fick jag för mig att jag varit skötsam och ordentlig kvällen innan. Insåg snart att så icke varit fallet, och när sedan Ebba smsade en liten bildkavalkad från uppbaxningen så dog jag nästan. Vilken jävla cirkus! Jag är för gammal för sånt här! Jag är liksom 45 år, jag kan inte hålla på och härja runt som en huligan. Jeeez.... 
 
Men kul var det! Och vi frågade ju faktiskt om lov, så SÅ himla huliganigt var det ju inte. Fast jag tänker kanske inte gå till Makeriet på ett tag..

Med bikini och vantar i Budapest

Hehe, ja det där regnet jag gormade över blev det ju inte så mycket av kan man säga.. I lördags åkte jag som vanligt upp till Jenny och Niklas. Det var hockey-semi så det satt vi och kollade på. Tidigare hade jag sett på FB att det planerades som en flashmob under konserten, där publiken uppmanades att ta på sig vita handskar under "Never let me down again"armvevandet. Några vita handskar äger jag inte och det kändes lite overkill att köpa såna bara för att använda fem minuter. Jag nämde det i alla fall för Jenny, som ba "men jag har ett par vita vantar i fickan på min regnjacka". Det visade sig att hon hade två par till och med. Dom var en smula skitiga så hon körde dom i något slags snabbprogram på tvättmaskinen, med lite Vanish oxy action superdupergrejs, och vips så var vi utrustade för att flashmobba. Haha! Garanterat första gången jag åkte med både bikini och vantar i bagaget. Åkte till Arlanda svintidigt i söndags och intog den sedvanliga dyrfrukosten. Flygresan gick snabbt och bra, och eftersom vi bara reste med handbagage behövde vi inte vänta på några väskor utan kunde försöka få tag på en taxi på en gång. De hade ett väldigt smidigt taxisystem på flygplatsen! Man gick fram till en hytt precis utanför utgången, sa vart man skulle, och så fick man ett kvitto med adress, uppskattad kostnad och så ett könummer. Jenny hade skrivit ner adressen och till och med fotat lappen så hon bara visade bilden för damen i luckan. Vi fick ett aslångt kvitto och hann väl inte mer än säga tack så rusade det fram en kille och undrade vilket nummer vi hade. Jenny visade kvittot och han ba "jamen då är det här er taxi", så kastade han in väskorna i första bästa bil och vi fick hoppa in. Chaffisen sa "welcome to Budapest" och börnade iväg innan vi knappt hunnit spänna fast oss. Jenny höll fram kvittot för att visa adressen men den var redan inlagd i färddatorn. Jisses amalia vilken rivstart! Vi hade väl nästan hunnit halvvägs genom stan innan vi ens fattat att vi öht tagit oss ur flygplanet.
 
Den här gången bodde vi inte på hotell utan lånade Klaras lägenhet. Jenny kände igen sig när vi var framme och visste vilken port det var. Porten låstes upp utan problem och vi tog oss in i huset. Det var en väldigt gammal byggnad, och lägenheterna hade järngrindar för dörrarna. Grinden låstes upp utan problem, lägenhetsdörren fick vi också upp och vi hann väl utropa ett entusiastiskt ta-daaaa - då fastnade nyckeln i låset! Alltså paniken! Vi micklade och macklade i gott och väl en kvart. Jenny ringde Klara som inte svarade, så hon skickade ett desperat sms. Stresspåslag delux, skulle vi behöva ringa efter en låssmed? På ungerska, en söndag? Jenny tog femton djupa andetag och efter ytterligare lite meck så insåg hon vad problemet var - nyckethålet var inte lodrätt som på "vanliga" dörrar utan vågrätt. Pjuh! Vilken thriller. Vi lämpade av väskorna, bytte om och sen gav vi oss ut för att turista! Första anhalten var Fiskarbastiljonen, som ligger ungefär vid kedjebron.
 
 
Man kan åka linbana upp till bastiljonen, och eftersom vi hade hela dagen på oss tyckte vi att vi kunde köa till det. Då kom det en kille och undrade om vi inte ville åka shuttlebuss i stället? Den skulle gå om någon minut en liten bit bort. Det kostade inte mycket, så vi valde det alternativet i stället. Uppe vid bastiljonen var det jättefint!
 
 
Vi strosade runt lite och tittade på utsikten och jag invigde min selfiepinne!
 
 
Vi satte oss vid ett litet bord uppe i bastiljonen och tog en välförtjänt lunchöl. Musikunderhållning fick vi också. En gubbe på torget spelade "Fågeldansen" på fiol! *dör en smula*
 
Vi satt där ett bra tag och njöt av solen, innan vi promenerade hela vägen ner från berget och fortsatte bort mot kastellet. 
 
 
Där fanns det ingen transport upp vad vi kunde se utan det var trappor som gällde. Vid det laget hade vi gått nästan en mil och inte ätit sedan vi satt på Arlanda i ottan, så vi orkade bara en liten bit innan vi kände att det var dags för mat. Det blev kolbazs på en restaurang vid Elisabethbron. Det dög som lite lättlunch, men mer än så var det inte. Kan väl säga som så att gillar man korv är Ungern the place to go!
 
Sedan promenerade vi hela vägen tillbaka till lägenheten. Vid det lagen var klockan långt in på eftermiddagen och stegräknaren visade på 1,9 mil. Jag skulle kunna tänka mig en middagslur, men Jenny var sugen på att bada efter allt promenerande i solen och eftersom termalbad stod på 2 Do-listan kunde vi lika gärna ta det på en gång. Klara hade tipsat om ett som låg jättenära lägenheten. Inget fancy pansy utan ett gammalt, enkelt bad dit inga turister hittade. Jenny kollade på google maps, funderade en sekund, gick ut på balkongen och ba "jaha, det ligger därborta". Det var i princip tvärs över gatan. Vi tog våra badkläder och knatade dit. Jag hade aldrig i hela mitt liv fattat att det var ett bad om jag inte visste det. Det var så oansenligt, ingen skylt, ruffig fasad etc. Och som sagt, det var inte särskilt turistigt. Gammalt och lite kantstött och inga snofsigheter. Men vafan, det dög! De hade en jacuzzi och flera olika bassänger som vi kunde chilla i. En med jättevarmt vatten, då höll jag på att somna faktiskt. Vi plaskade väl runt i en dryg timme innan vi gick hem och gjorde oss i ordning för middag. Shuttlebuss-killen hade gett oss en flyer från en restaurang och faktiskt hade jag kollat upp den tidigare, och nu visade det sig att en av Klaras tidigare gäster tipsat om den i hennes gästbok, så vi gick dit. Det var en promenad på max en kvart så det var lagom. På vägen dit blev jag lite akut nördig när jag såg en pub eller vad det nu var som hette Revolution5. Hallå, passande eller? 
 
 
Where's the revolution? There's the revolution!
 
Restaurangen var all inclusive med buffé och alkoholen ingick också. Nu var jag mest bara jättetörstig efter en hel dag i solen, så jag var bara sugen på läskeblask. Haha, servitören måste ju undrat om jag inte förstod vad som ingick eller om jag aldrig druckit läsk förut i hela mitt liv så som jag beställde in Cola efter Cola efter Cola och bälgade i mig som om det var nektar direkt från Olympen. Buffématen var lite märklig och såg inte särskilt lockande ut, men de hade även on demand grill där man gick fram till en disk och pekade på vilket kött man ville ha och så tillagade dom det åt en. Jag åt en massa god kyckling med olika marineringar, och även något galet kryddstarkt fläsk. Dessertbord hade dom också, och där botaniserade vi och testade det mesta. Även här blev det musikunderhållning, dock inte någon fågeldans på fiol utan en farbror lirade piano. Mycket 80-tal körde han, och vi fick såklart feeling och gnolade med :) När vi mätta och trinda skulle vagga hem i sakta mak spelade han lämpligt nog soundtracket från Titanic, hahaha! Det blev en skön kvällspromenad där vi fick se parlamentet i nattskrud. 
 
 
Hyfsat ändå! 
 
Det var en lång dag där vi hann med väldigt mycket! "I morgon sover vi ordentligt! Inget pensionärsspring tidigt, vi har hela dagen på oss" tyckte vi. Jomen tjena, kl.09.04 kastade vi oss ut ur lägenheten. Första anhalten blev frukost på pannkakspalatset och det var inte alls gott, tyvärr. Men det fick duga som början. Målet för dagen var saluhallen, och jag gjorde upp en smart färdplan för att vi skulle maximera turistandet. Vi gick över Margaretabron till parlamentet så fick vi se det på nära håll.
 
 
Sen passerade vi ett minnesmärke som på engelska heter "Shoes on the Danube bank", vet inte om det har något namn på svenska. Det är hursomhelst "To the memory of the victims shot into the Danube by Arrow Cross militiamen in 1944–45"
 
 
Vi passerade även S:t Stefansbasilikan
 
 
Dagen innan hade vi missat slottet när vi gick ner från berget och vidare till kastellet, men nu stod vi på andra sidan floden och kunde se lite bättre.
 
 
 
Slottfie!
 
Sen var vi framme vid saluhallen och då var det lunchdags! På övervåningen är det matställen och försäljning av typ hantverk, souvenirer etc. Hur mycket folk som helst och jääättetrångt. Vi lyckades haffa två stolar och gick en och en för att handla mat. Det blev gulaschsoppa, och den var god! Billig var den också. Det var inget jättelass med mat utan jag kunde allt klämma ner en banan- och nutella-langos som efterrätt *harkel* Kletigt, flottigt, bångstyrigt att äta - men fan så gott alltså! På nedervåningen var det försäljning av matvaror som frukt, grönsaker, kött, kryddor, choklad etc. Där var det lite mer space och man kunde kolla utan att behöva skuffa sig fram.
 
Titt som tätt mötte vi folk i Depeche-tischor. Jag hade också det, och jag fakking älskar den gemenskapen! Man tittar på varandra, ler lite, ger en nick eller hejar - oavsett om det är totala främlingar som man inte har en aning om vilka de är, var dom kommer från, vilket språk dom pratar. Älskar't!
 
Efter saluhallen tog vi Kedjebron tillbaka och satt ett bra tag i solen på en uteservering och tog en öl. Det var verkligen gassande hett och våra solfjädrar kom till stor nytta. Sen chillade vi en stund i lägenheten innan vi fixade oss i ordning och tog en taxi till arenan. Det var 28 grader varmt och väldigt kvavt, och några mörka moln på himlen. Vi behövde inte köa någonting utan det var bara att gå in. Well, vi hann vara inne på arenan tjugo minuter, sen började det regna. Det var väl själva fan, arenan hade ju öppet tak såklart! Nu blev det inte så mycket med det där regnet, det var ett lätt sommarregn i en kvart ungefär och sen var det bra med den saken! 
 
 
Det var dessutom när förbandet spelade. Samma förband som på Friends, The Raveonettes. De kanske var bra, inte vet jag. Det spelar liksom inte så stor roll, jag orkar inte bryyyy mig om något förband! Det lilla jag hörde var väl helt okej.
 
Vi hamnade bredvid ett jätteentusiastiskt gäng ungrare, fyra tjejer och en kille. Killen pekade på min tatuering och sa något, och när de förstod att vi inte pratade ett ord ungerska blev de helt engagerade och frågade var vi kom från och om, hahaha, vi hade vita handskar med oss! Ena tjejen hade nämligen flera par i handväskan, dom delade hon ut till folk runtikring.
 
Det var en heeeeelt magisk kväll! Publiken var fantastisk! SÅNT jävla drag alltså, från början. Friendspubliken kan ju gå och lägga sig liksom. Vi var helt överväldigade, folk sjöng och dansade som dårar och bjöd på värsta allsången. Jenny hade en kille i ena örat och en annan i andra örat och ingen av dom kunde väl engelska sådär jättebra, haha! Nej men helt seriöst, jag vet inte när jag var i sån totalextas efter en konsert sist. Flashmoben blev skitbra även om vi höll på att svettas ihjäl där vi stod och viftade med våra vintervantar i den 28-gradiga värmen. SJUKT kul! London- och Berlinpubliken har lite att leva upp till efter det här.
 
Efter mycket om och men fick vi tag på en taxi efteråt och sen rasade vi i säng. Dagen efter var det bara att packa, städa undan lite, äta en dösmaskig gyrosfrukost på torget och sen ta taxi till flygplatsen. Vi var där i precis lagom tid och hann shoppa lite innan vi tog lunch på O'Learys. När vi satt där och åt så såg jag några som såg så bekanta ut. "Det här är jättekonstigt, men där sitter några som ser exakt ut som förbandet igår" sa jag till Jenny, som vände sig om och kollade och ba "Det är dom". Det var The Raveonettes, och vi började såklart kika runt för att se om DM möjligen var i faggorna men icke. Sen skulle vi gå därifrån och då blev det lite märkligt. Vi gick förbi förbandets bord och det såg fan ut som om sångerskan smygfotade min tischa! Jag noterade innan att hon hade tittat på den och sagt något om den till de andra för de kikade också, och när vi gick förbi tog hon av sig solglasögonen och riktade mobilen mot mig. Huh? Konstigt. 
 
Jag tror jag slumrade till redan innan planet startat, jag var helt färdig. SHIT vilken bra resa - igen! Allt på 2 Do-listan betade vi av, och mer därtill. Konserten var helt crazybra och jag kunde knappt sluta vråla efteråt.
 
Så här såg det ut. Armvevandet börjar 4.15 om man inte vill se hela, men lyssna i alla fall på första textraden, hur publiken sjunger. 
 
 
 
 

Ny konsert, nytt resmål

På söndag åker Jenny och jag till Budapest! Det ska bli asroligt. Tyvärr verkar det som att vi kommer få regn på oss.. Vafan då! Var det EN sak jag kände mig säker på så var det att det skulle bli fint väder... Men den här våren har ju sannerligen inte levererat. Jag håller koll både på Yr och SMHI och även om deras prognoser diffat lite och ändrats så verkar de vara överens om att det ska regna på söndag. Mjahapp... Aja, det är bara att gilla läget. I stället för att lapa sol och sitta på uteservering får vi göra annat. Jag är inte lika strukturerad som jag brukar och har inte någon Charles-Ingvar-Jönsson-plan tajmad och klar in i minsta detalj. Det är Jenny som har ordning på både biljetter och resehandlingar, jag bara svansar med, och vad vi gör får nog bero lite på vädret. Jag hade ju då tänkt mig utomhusaktiviteter hela tiden och har t o m köpt en selfiepinne för att kunna gå all in i turistandet, men det kanske inte blir så då om det ska bli fakking regn!
 
Hursom, jag TYCKTE inte jag hade just någon plan, men det visade sig (quelle surprice!) att jag nog ändå har en del grejer på 2 Do-listan.Förutom att gå på konsert såklart då.
 
* se ett slott (det måste man alltid göra när man turistar!)
* äta gulaschsoppa
* besöka ett termalbad
* spana in den enorma saluhallen
 
Sen ska vi tydligen dricka nåt som jag tror hette spritzer, typ vin och soda. Det lät inte så supersmaskigt men är tydligen vad the locals dricker, så då är det väl bara att ta seden dit man kommer.
 
Resten blir improvisation. Det ska i alla fall bli jättekul med ett helt nytt resmål!
 
 

ESC-finalen, vad hände?

Jaha, ja jag var ju då på konsert och såg inte finalen, men lyssnade på slutet av röstningen i bilen. Idag såg jag reprisen för att få lite grepp om vad tusan det var som hände. Jag hade liksom inte memorerat alla bidrag så när de sa på radion att ditt eller datt fick poäng sa det inte mig så himla mycket. Sen visade det sig att jag faktiskt kom ihåg en hel del, det var bara det att jag inte kunde tro att det var just de bidragen som fick poäng, därför blev det en smula förvirrat.
 
Hursom, jag var ju tvungen att kolla för att se de direktkvalificerad bidragen.
 
Italien - jamen det här gillade jag! Lite lagom svängigt och även om det var en dansande gorilla med så kändes det inte för spexigt eller skämtigt. Schyssta "Never let me down again"-armmoves! 
Spanien - my God så trist! Sånt där baktaktsgung som man av någon jävla anledning förväntas gilla när det är sommar. Dålig musik är dålig musik, oavsett årstid! 
Storbritannien - mja, hon sjöng ju jättebra men mycket mer än så var det inte tyckte jag. 
Tyskland - den började ju nästan som "Titanium" men sen hände absolut ingenting. Totalt färglöst, till och med bokstavligen då både sångerska och bakgrund var gråare än Ruhr-området. Snark.
Ukraina - för att vara ett ryskt rockband med namnet O.Torvald var det bättre än förväntat. Å andra sidan förväntade jag mig något katastrofalt efterblivet så det säger liksom inte så mycket.
Frankrike - den gillade jag! Skulle inte kunna gnola den ens under pistolhot, men jag minns att den var bland de bättre. Söt sångerska med snygg klänning.
 
Precis som förra året var dock pausunderhållningen bättre än alla tävlande bidrag, med coola synthbrudar i några slags stormtrooper-tights. Sen somnade jag i soffan och såg inte mer.. 
 
Jag fattar ingenting av resultatet! Portugal hade jag liksom inte ens med som en kandidat till topp 10. Och hur faaaan kunde dom där spexiga moldaverna komma så bra? Joddelskiten fick ju också mycket poäng. Huh?? Nej det här var en mycket märklig final.
 
Enmanssoffjuryns resultat:
1. Belgien
2. Italien
3. Armenien
 
Någon liggalista blev det inte i år, så knapert var det. Den vinnande portugisen var faktiskt fin, men han hade ju hjärtfel så där blir det ju inte något åka av.
 
Om man ska avsluta lite positivt så var det ändå kul att ett land som varit med så många gånger utan pallplats fick vinna - och givetvis ett stort plus med en vinnarlåt på "originalspråk". 

Höjdarkväll med Midge Ure

Konsertdags igen! Sa ju att jag har skojigheter inbokade varenda helg i maj. Igår åkte jag till Jenny, och så stack vi till söder. Söder i Stockholm alltså - där folk ser ut som om dom ska på 70-talsfest. Hipsterparadise :) Hursom, folk får se ut som dom vill, det är inte mycket att tjafsa om.
 
Vi började med att äta god mat på Oliver Twist och sen gick vi till Södra Teatern. Det var ett nytt ställe för mig, även om entrén kändes så bekant att jag var tvungen att fråga Jenny om vi varit där tidigare men det hade vi tydligen inte. Vi slog oss ner i champangebaren. Jojo, fint ska det vara! Jenny tog ett glas skumpa (är det fest så är det!) medan jag fick nöja mig med en skitdyr Cola. Jenny hade fått ett sånt där inför-konserten-mail där arrangören påpekade att de minsann brukar börja i tid, så det var bara att lyda. Nu var det verkligen som att vara på teater, de ringde in oss och allt. Jag hade liksom inte alls någon koll på hur det skulle vara upplagt, men det var bara sittplatser visade det sig. Precis som på teater. Jättemysig liten lokal var det. 
 
Först var det ett förband, två killar som var riktigt duktiga. Ena spelade gitarr och sjöng, och andra verkade vara nån slags multitalang för han spelade gitarr, fiol och piano. Inte samtidigt förstås! Toksnygg var han också. Dom utgjorde Midge Ures enda komp senare. Som sagt så hade jag ingen koll alls förutom att det hade utlovats låtar från alla epoker i karriären, d v s både sologrejer och Ultravox, samt Visage. 
 
Det var så bra! Akustiskt, avskalat och svinbra - med en Midge som trots att han enligt egen utsago var döförkyld efter att ha turnerat i soliga Australien och Nya Zeeland sjöng så jag trodde taket skulle blåsa av, och pratade och skojade. Satan vilken röst! Det var förstås en hel del låtar som jag inte kände igen eftersom jag inte lyssnat så mycket på hans solomaterial (och inte hunnit heller eftersom jag mest lyssnat på DM den senaste tiden), men han körde ju "alla" favoriter som "If I was", "Reap the wild wind", "Vienna", "The voice", "Fade to grey" etc. Publiken var jätteentusiastisk och när han drog igång "Hymn" blev folk helvilda där de satt. Allsång bjöd vi på också. Som extranummer blev det såklart "Dancing with tears in my eyes".
 
Jag såg Ultravox 2010 och minns att jag efteråt var döimpad över Midge Ures fantastiska röst, och att han dessutom var rolig och verkade vara en jättesympatisk och jordnära person. Det intrycket befästes igår, då han bjöd på flera skratt. Bland annat skojade han om det här med extranummer och när han sen skulle börja spela satt folk på helspänn, knäpptysta och bara väntade på "Dancing..". Jenny och jag hade fortfarande hans extranummerskämt i huvudet och fick värsta fnissattacken - i en lokal som var så tyst att man hade kunnat höra en knappnål falla. Haha, det var så jobbigt, jag försökte frusta ner i tröjan och kunde inte titta på Jenny som satt och skakade av fniss. 
 
Efteråt var vi helt glada och upprymda - vilken rolig kväll det blev! Jag hade liksom inga förväntningar alls, inte så att jag inte trodde att det skulle bli bra, men jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig, och så blev det så bra med god mat, mysig lokal, fantastisk konsert och som grädde på moset den snygga multitalangen.
 
I bilen hem kom jag på efter typ 15 mil att jag ju kunde lyssna på ESC så jag rattade in P4 och kom in mitt i röstningen och fick höra att Portugal var på väg mot en jordskredsseger. Fattade nada och tänkte att jag nog mindes fel, inte var det väl han den spattiga med de fina ögonen? Jomen det var det visst.. *skakar på huvudet* Mer om det i ett annat inlägg, nu blir det BRA musik med Midge!
 
 
 

ESC, semi 2 - vad hände här??

Smärre Eurovisionchock at casa de Frodis igår! Hur fan röstar folk? De två absolut sämsta låtarna i hela startfältet gick vidare - givetvis till förmån för de jag tyckte var ungefär bäst. *suck* 
 
Serbien - det här lät lite snott från Katy Perry och något annat som jag inte kan komma på vad. Vansinnigt intetsägande, vid första snabbreprisen hade jag helt glömt bort den och kände inte alls igen det, och vid andra snabbreprisen blev jag precis lika förvånad och kunde inte minnas att jag hört den.
Österrike - menlöst radioskval av jätteglad gubbe i måne.
Makedonien - kvällens största chock. Hur kunde den här inte gå vidare? Bäst i hela startfältet ju! Katastrof.
Malta - ytterligare en dussinballad. 
Rumänien - okej, jag får nästan slaganfall av vissel och spex i Eurovision, och jag blir jätteprovocerad av acapella. Men joddling i kombination med töntig rap tar liksom dåndimpandet till en ny nivå. Fy satan så dåligt detta var! Och så gick skiten vidare! Hallå Europa, jag trodde vi hade slutat att rösta på trams?
Nederländerna - totalt skamlös rip off av Wilson Phillips "Hold on" som ju var en pekoral redan 1990. Visst, det var ju en fin tanke att de sjöng för sin sjuka mamma eller vad det nu var, men texten kändes lika äkta som såna där visdomsord folk delar helt hämningslöst på Fejjan med kommentaren "tänkvärt" eller "sant". Att delar av texten dessutom visades som backdrop gjorde ju inte att man kände sig mindre skriven på näsan, som jag avskyr.
Ungern - etnoinslaget i den här låten gillade jag, det var ju synd att det skulle poppas till med någon slags försökstuff rap där också. Men det kunde varit ohyggligt mycket värre (ja Rumänien, jag tittar på er..).
Danmark - men alltså, nej det här var inte särskilt inspirerande heller.
Irland - varför ha en luftballong på scenen om man inte tänkt flyga iväg med den? Lurendrejeri! Den irländske kastratsångaren föll då inte mig på läppen. Överlag har Irland levererat dåligt väldigt många år, med undantag för 2013 då de var en av mina favoriter - och kom sist.. Häpp!
San Marino - San Marino måste vara Europas mest omoderna land, i alla fall om man går efter ESC. Liksom.. Har dom varken radio eller tv eller Internet där? Det var ju inte så himla längesedan de tävlade med en låt om Facebook. De snappar upp saker typ sju år efter alla andra. Dessutom verkar de bara ha en enda människa som sjunger för det är fan alltid samma som deltar. Fruktansvärt tråkigt och totalt omodernt!
Kroatien - jamen sjunga duett med sig själv är ju onekligen ett ganska ovanligt inslag! Finns en anledning till det också - DET SER HELT FÖRRYCKT UT! För att inte tala om hur detta lät, gaaaaah så dåååligt! Och den gick vidare..
Norge - den här blev jag inte riktigt klok på. Moniker i snapphanehatt ackompanjerad av Daft Punk-wannabes. Marcus hade den som favorit, så jag får väl se om den tar sig. Jag är dock skeptisk.
Schweiz - kvällens snyggaste klänning! Låten var faktiskt inte alls tokig, och sångerskan sjöng bra och var jättesöt. Lite väl sött var det i bakgrunden med något slags My Little Pony-landskap i lila och gult. Orättvist att den inte gick vidare.
Vitryssland - hoppla! Miriam Bryant och Wannadies-Pär står i en roddbåt och spelar för glatta livet. Alldeles för hysteriskt för mig.
Bulgarien - and the winner is.. en spoling från Bulgarien. Här har vi vinnaren. Inte för att jag nödvändigtvis tycker den är bäst men jag tror den går hem hos flest. Bra sång, rätt hyfsad låt och en gullig kille. 
Litauen - asjobbig synthfunk med Litauens Björk som spelade över så klänningen höll på att spricka. Bedrövligt.
Estland - det började lite konstigt men fasen alltså, sen blev det ju bra! Catchy stick och refräng även om sångarna hade utstrålning som två spannar vatten. Men gick den vidare? Såklart inte, folk ville ju höra joddel för bövelen!
Israel - nja, lite halvsvängigt men inte så mycket mer. Snygga byxor hade dom. 
 
Nu när röstarna gick full retard så kommer det bli den tristaste finalen på många år känns det som. Jag kommer inte se den på lördag eftersom jag ska *trumvirvel* på konsert (quelle surprice!), men jag tänker kolla i efterhand. Jag dömde ju ut Sveriges chanser till en bra placering, men efter den här semin vete tusan faktiskt. Å andra sidan - efter den här semin kan ju vadsomhelst tydligen hända.
 
 

De sista biljetterna har levererats

Sådärja, nu har jag fått alla biljetter till sommarens konserter! Ticketmaster i England skickar ju med snigelpost och brukar dröja med det för att stävja andrahandsförsäljning till ockerpriser. Jag har faktiskt inte hunnit bli stressad, jag har haft så mycket annat att tänka på samtidigt som det känns helt bisarrt att det är juni om tre veckor. Sommarfeelingen kommer ju liksom av sig en smula när man får skrapa rutorna på mornarna och har halsduk och vantar på sig varenda dag...Hursomhelst, i onsdags fick jag sms från DHL att en försändelse var på gång, och jag kunde välja mellan att hämta på utlämningsställe eller få levererat hem. Då måste någon vara hemma och ta emot paketet ("någon gång mellan 8 och 17"), och eftersom jag jobbar och inte vill överlämna det ansvaret åt Partyvalpen valde jag utlämningsställe. Jag trodde att det väl blir som när man hämtar ut paket på affären, men så var det inte alls. Mitt emot Ica hade DHL ett eget ställe, ett obemannat. Det var bara ett gäng postboxar, och så satt det som en liten display med knappar. Man fick trycka in sin pinkod man fått via sms, och jag blev lite nervös. Tänk om jag gör fel och får någon annans paket. Eller ännu värre - någon annan trycker fel och får mitt paket! Jag tryckte noga och omsorgsfullt in pinkoden, sen fick jag skriva mitt namn, och till slut signera genom att skriva med fingret på displayen. Jag har signerat så nån gång när jag åkte taxi vill jag minnas, och det blir ju helt jättefult! Ser ut som en strokepatient har försökt skriva. Jag hoppades att det inte skulle matchas mot min signatur i nåt register eller så, för då skulle det verkligen aldrig godkännas. Men det funkade och tjopp så öppnades en av postboxarna och där låg mina biljetter! Jag kände mig nästan som James Bond faktiskt - trycka koder, skriva med fingret och så öppnas en hemlig lucka :) 
 
 
Sen köpte jag även biljetter till två Depeche-partyn när vi är i Berlin, men det kunde jag skriva ut själv. Till Berlin kommer jag ha med mig en hel bunt papper. Flygbiljetter, hotellvoucher, förfestbiljetter, konsertbiljetter, efterfestbiljetter. Nästa söndag drar vi till Budapest! Då har jag faktiskt inte ett enda papper att hålla reda på för det är Jenny som fixat allt. Känns lite konstigt, det är ju jag som brukar vara reseledare :) 
 
 

ESC, semi 1

Men hoppsan hejsan, så var det visst Eurovisiontajm! Jag var inte alls med på momenten här kände jag, men jag har som haft liiiite annat att tänka på :) Plus att det inte varit några såna inför-program, så jag blev en smula överrumplad och ba "men va, är det nu??". Hursom, självklart tittade jag. Förra ESC var ju världshistoriens bästa så det var redan på förhand en rätt otacksam uppgift att följa upp den. Och det gick ju faktiskt inte så himla bra heller. Jag gnällde ju på att svenska mellons manus var stelt och styltigt med krampaktiga skämt, men den höll ju Seinfeld-klass jämfört med det här. Det är alltid cringeworthy när folk ska försöka skämta på ett språk de inte riktigt behärskar. Hoppas de blivit lite varmare i kläderna till finalen, annars blir det nog en rätt plågsam tillställning.
 
Låtarna då? Rena rama balladbonanzan, gaaaah så långsamt och trist..
 
Sverige - tja, Dressmanreklamen stod sig ju bra i konkurrensen. Tror inte på något toppresultat i finalen, det är den för blek för.
Georgien - dussinballad. Märklig klänning, det såg ut som röda djävulshänder kramade tuttarna på henne.
Australien - men åh, vad jag ville gilla detta! Han var ju superdupergullig och låten var det väl inget fel på. Men det blev lite för många klena toner. Plus att jag mest glodde på hans jättestora fötter! Herregud, dom står han stadigt på down under.
Albanien - ballad igen, framförd av en Barbie-docka i silverslöja.
Belgien - min favorit! Lite indesväg sådär, även omsångerskan såg ut som hon skulle börja gråta vilken sekund som helst.
Montenegro - jomen hej på dig, space-Slavko! Kvällens kalkon, hands down. Som han svängde med sin fläta, han såg ut som en sån i "Avatar" som kopplar ihop håret med nån slags blå rymdhäst (som ni hör av den initierade och respektfulla beskrivningen är det ju sannerligen en av mina favoritfilmer...).. Och så silverglittertights och guldkedjor på det. Inga jävla halvmesyrer!
Finland - den här minns jag inte ett dugg av. Den var förmodligen astråkig, eller så var jag i chock efter Montenegro-discokaoset innan.
Azerbajdzjan - helt obegripligt framförande med klassrumsinteriör kombinerat med hästsnubbe på en stege. Men hon var rätt cool.
Portugal - och apropå obegripliga framträdanden.. Vad var det här nu då? Och hur kunde den gå vidare? Jag ger den ett litet plus dock och det var att sångaren hade vackra ögon!
Grekland - dansarna skulle visst föreställa svanar men jag tyckte det såg ut som de hade Playboy-bunnysvansar på kallingarna. Låten var ett rörigt mishmash.
Polen - här blev jag mest orolig att valparna skulle trilla ur den minst sagt snålt tilltagna klänningöverdelen... 
Moldavien - jaha, vad är det nu fröken Frodis får dåndimpen av i ESC-sammanhang? Jo, förutom acapella-låtar och visslande så är det *trumvirvel* spexiga snubbar! Jag höll på att dö av ilska efter ett par sekunder. Så dåligt! Så töntigt! Så provocerande! Och så ska man till råga på allt genomlida skiten en gång till eftersom den på något vis gick till final. *stön*
Island - inte så himla märkvärdig, men i konkurrensen borde den gått till final. Först hoppade jag till och trodde att det var Erica Jayne från "The real housewives of Beverly Hills" som sjöng.
Tjeckien- Nour El-Refai inlindad i bronsfärgat presentpapper. Inte så kul som det kanske låter.
Cypern - *asg* Ja här blandades det hejvilt mellan urgammalt och bara årsgammalt! Låt och framförande passade ju inte ihop alls, bakgrunden var ju stulen från Ryssland förra året och som pricken över i drog man fram det tyngsta esset ever ur rockärmen - robotmoves! Taffliga och givetvis hejdlöst omoderna sådana. Jag satt och hoppades på att Jösse Halling Breakers skulle valsa in på scenen, men dom kanske sparar den godbiten till finalen.
Armenien - jamen det här var inte så himla pjåkigt! Dansarna hade dessutom schyssta outfits och coolt smink.
Slovenien - förra året blev jag hånad för att jag tyckte en deltagare var för glad. Men kom igen, ingen kan säga att det inte är befogat i år. Pompös låt och glitterkavaj - nej Omar, det finns då ingen anledning att se så jävla glad ut! 
Lettland - Spice Girls möter "Suicide Squad" och ljuv (nja....) musik uppstår. Jag tyckte ändå den skulle gå vidare.
 
Om inte andra delfinalen spottar upp sig så blir det en blek final i år.
 
 

Oh, Tiger Lou

Det blev inte mycket till återhämtning efter turnépremiären. Redan dagen efter var det dags för en ny konsert. Aningen mindre scen och publik dock! Tiger Lou spelade på Klubb Mono, som huserar i Konserthusets foajé. Det lät lite märkligt men Tiger Lou är ju asbra och jag har inte sett dom sedan 2006, så Elisabeth och jag gick dit. Vilket toppenställe! Det fanns mysiga soffor, en dj spelade bra musik, och så bjöds det på snacksbuffé! Nachos, oliver, grissini, grönsaksstavar, dipsåser etc. Jag käkade nachos med dip så det nästan rann ur öronen. Först var det förband, någon kille som körde några låtar som allihop lät likadant.. Sen var det Tiger Lou! Dom blandade gammalt med nytt och mina favoriter "Sell out" och "Nixon" var med. Som extranummer blev det dom allra allra bästa - "Sam, as in Samantha" och såklart "Oh, Horatio". Eftersom det varit totalt knäpptyst från Tiger Lou i typ 10 år har jag nästan glömt bort dom. Dom var jättebra! Och som sagt en jättemysig klubb, dit går jag gärna igen.
 
Medan vi satt och snackade innan de började spela kom det fram en tjej och ba "Ursäkta men jag måste fråga.. Du ser ut som en tjej som lyssnar på Depeche?". Haha! Hon hade också varit på Friends och ville veta vad jag tyckte, och så snackade vi lite om det. Jag kände igen henne från releasefesten på Plektrum, men eftersom hon uppebarligen inte kände igen mig sa jag inget. Man vill ju inte låta som en stalker.
 
Jättetrevlig kväll även om jag var bra trött när jag kom hem.
 
 
 
 

Turnélivet har börjat!

Äntligen var det så dags, det vi väntat på sedan mitten av oktober - världspremiär på Spirit Tour! Det är ingen överdrift att påstå att jag var aaaningens taggad, haha! Efter att Elisabeth och jag våndats och klurat på var vi skulle parkera så kom jag på den, om jag får säga det själv, briljanta idén att kolla om inte Lindbergs Buss körde dit, dom brukar ju ha konsertresor. Jojomän, det gjorde dom. Kastade mig på telefonen och ringde E som också tyckte det lät bra, så bestämde vi oss för att ta buss i stället. SÅ skönt! Slippa hitta dit, slippa mecka runt efter parkering, slippa köra hem mitt i natten. Bra där, Sara! *klapp på axeln*
 
Jag har ju aldrig varit på Friends och rent spontant känner jag att om jag ska dit någon mer gång så lär jag inte ta bilen då heller. Vilket jättemärkligt ställe! Vi gick och gick och gick och till slut var vi framme vid arenaområdet. Där träffade vi Jenny och Niklas på en uteservering och joinade dom och tog en öl. Jag passade också på att köpa den obilgatoriska tishan. Sen kom Annelie, Per och Niklas. Jag är asnöjd med att vi lyckades samla ihop hela lilla gänget redan innan konserten, det hade nog varit bökigt att göra det på arenan. Jag hade lite ont i magen hela förmiddagen, jag var så uppspelt. Det visade sig att Jenny också hade haft det, och när Annelie dök upp så ba "jag är så förväntansfull, jag har liksom haft ont i magen hela dagen!". Hahaha, som ungar på julafton! 
 
Inne på arenan käkade vi lite innan det körde igång. Med sociala medier nuförtiden och promogig, rehearsalgig och allt vad det är så är ju låtlistorna i princip avslöjade flera veckor i förväg, och det är lite tudelat kan jag tycka. Det blir inte mycket till överraskning, men samtidigt kan man peppa på ett helt annat sätt. Själv kollade jag på spelningen från Barrowlands typ tre gånger :) 
 
Hursom, de frångick inte låtlistan som läckt utan den följdes. Och den var BRA! Jätteförvånande att Martin inte körde någon av sina låtar från "Spirit" men med tanke på att de är de svagaste spåren på skivan så var det bara bra. Nu körde han i stället tre av sina bästa låtar ever - "Home", "A question of lust" (akustiskt, man dog ju nästan) och *trumvirvel* SOMEBODY! Kan inte minnas när jag hörde den senast, det kan vara över 20 år sedan. Heeelt fantastiskt. "Stripped", "In your room" och "World in my eyes" är andra favoriter som inte varit med på ett tag, men roligast var nästan att "Everything counts" fick komma med igen! Lite lurigt intro där jag först inte hörde vad det var, men sen flippade jag totalt :) 
 
De gjorde även David Bowies "Heroes" som en liten hyllning och den var jättefin. En viktig låt i Depeche-historien, då det var den låten Dave sjöng när han sökte som sångare i bandet. Varsågoda, lite nördinfo :) 
 
Fantastiskt band, bra låtlista, bra backdrops som vanligt (där "In your room" och "Cover me" stod ut, helt briljant)! Ska man vara lite kritisk dock så var ljudet lite klent i början, rent volymmässigt. Det tog sig dock efter ett tag. Tristast var ändå publiken! Segstartad, stillastående, pratade en massa och var dålig på allsången. Hallå, de körde ju för fan "Everything counts", den optimala allsångslåten! Vad hände med att vråla "The grabbing hands, grab all they can, everything counts in large amounds" i flera minuter? Vi har blivit medelålders, inte halvdöda! Hur publiken var verkar varierat lite i arenan, men den allmänna uppfattningen på FB är att många tyckte det var synd att bandet inte fick den respons de förtjänade. Lite trist att sånt lägger lite sordin på stämningen för i övrigt var det som vanligt en asbra konsert.
 
Hursom, nu skiter vi i det och gläds i stället åt att det äntligen är igång! Jag är sjukt taggad inför fortsättningen. 
 
 
Mitt fina gäng! Tur man är utrustad med världens längsta armar när man inte får ta med sig selfiepinne in på arenan :) 
 
 
 

Jamen hjärtligt välkommen, roliga maj!

April kunde verkligen inte ha avslutats på ett bättre sätt. I fredags åkte jag till Ebba och lämnade Partyvalpen som skulle vara på sova-över i helgen. Jag blev bjuden på middag och åt som en häst, och så satt vi och gaggade och spelade spel ett par timmar. Ytterst trivsamt! 
 
I lördags morse hoppade jag på tåget till Göteborg. När jag kommit halvvägs ringde Mikael och var lite vimmelkantig efter att ha lyckats med konststycket att slå huvudet i ett järnrör när han gick ut med soporna! *tar mig för pannan* "Det knakade ända ner i svanken och jag blev yr, men jag kan såklart gå i kväll ändå!". Ehm, okej. Nu skulle ju Jenny också dit så jag sa att det var okej om han ville ta det lite lugnt, jag skulle inte förbjuda honom att pausa i dansandet som jag gjorde sist.
 
Jag kom fram enligt tidsplanen, och vi började med att gå på stan och shoppa lite (verkligen lite, Gbg levererade inte alls). Sen blev det lunch - på en uteservering!! Mitt i allt fick jag en fyllig fotorapport hemifrån, där hunden levt rövare och i ett obevakat ögonblick hoppat över en grind, plundrat jackfickor, käkat upp Ebbas godis, rotat runt i spritlådan (vems hund är det här egentligen?!?) och haft sig. Jag fick skrämselhicka och höll på att dö av skam (samtidigt som jag nästan dog av skratt) men Ebba bara skrattade. Jäkla skithund, hålla på på det där viset! Aspinsamt ju!
 
Efter ett par timmar på stan åkte vi hem till Mikael och satt och snickesnackade och drack lite öl innan det var dags att göra sig i ordning och dra ner till Avenyn där vi skulle träffa Jenny för att gå ut och käka innan festen. Jag måste säga att mitt slips- och pysselsmink-inköp var mycket lyckat! Jag tyckte det blev aspoppigt faktiskt. Lite overkill tycker säkert en del, men vafan. Är det fest så är det!
 
 
Att håret från den här vinkeln ser ut att vara tre meter högt kan man ju försöka bortse från.
 
Mikael matchade med skjorta, väst och slips han med, så vi såg ut som tvillingdeckarna men det gjorde då inget, vi var så coola så. Jenny hade också gått all in och det första servitrisen sa när vi klev in på restaurangen var "Vad snygga ni är!". Well, nu satt det ju mest barnfamiljer och ledsna hockeyfans där så vi lyste väl upp lite kan jag tro. Nog med skrävel! Vi käkade god mat och hade jättetrevligt. Sen skulle vi till festen, och jag hade bestämt att vi skulle åka spårvagn dit! Mikael påpekade att det ju gick att ta taxi, men det ville jag inte. Jag har aldrig åkt spårvagn så det här var väl ett gyllene tillfälle att göra det. Jag påpekade att Jenny också ville ta spårvagnen (vilket jag inte ens frågat henne om, men hon bangar ju inte för något) så då fick den infödde göteborgaren sätta sig och googla hur man gör eftersom han inte åkt spårvagn på över 20 år :)
 
Det gick alla tiders!
 
 
Spårvagnspremiär för glada turisttanter! Jag fick t o m plinga! (När jag glatt berättade det för Ebba påpekade hon "ja, barn brukar ju tycka sånt är kul.." haha)
 
Festen var askul! Dans blandades med kortare liveuppträdanden av vad jag förmodar är lokala förmågor som körde Depeche-covers. Alexander Hoffmann från SPOCK var med bland annat (ingen lokal förmåga, jag vet) och gjorde någon slags bossanova-variant av "Love, in itself" och då skrattade vi så vi kved. Jenny och jag tog givetvis en svängom i en improviserad bossa. Just live-grejerna kunde de ha skippat för min del, men det var inte så långa framträdanden och det var faktiskt lite skönt med danspaus, så det var ändå helt okej. Däremellan dansade vi, och dansade och dansade lite mer. Det är ändå något charmerande med 40-åriga män som ystert far runt i någon slags hamsterdans till "New life", I love it! 
 
Vi härdade ut til' the bitter end, minus ca 8 minuter men då verkade det som att det bara skulle vara tryckare, innan vi tog en taxi till Jennys hotell och lämnade av henne där. Vi ba "vi kan ju dela en taxi till hotellet, sen får vi se om vi promenerar därifrån". Jomen tjena. Dansa som en dåre i flera timmar och sen åka taxi - inte fan orkade vi kliva ur och GÅ sen. Nä det fick bli fortsatt taxi hem till Mikael. Vi hade köpt ett kilo (jag överdriver inte ens, ett helt kilo) smågodis för att ha och snaska på om vi var hungriga när vi kom hem (dom här människorna har minsann varit på baluns förut), men jag var så trött att jag bara orkade peta i mig några bitar, liggandes i soffan.
 
Vid 8 vaknade jag och hade jätteont i huvudet, så då smög jag upp och duschade, sen somnade jag om några timmar. När det var dags att kliva upp kom Mikael in och serverade Ipren och Pepsi Max på sängen :) Vilken service! Sist käkade vi Lisebergs-fudge och Ipren till frukost, nu blev det Ipren och Browniedröm från fin-Ica.
 
 
 
Brownie, grädde, kolasås, chokladknappar, riven choklad och valnötter (som petades bort). Vuxet värre, men totalt befogat så som vi härjat runt kvällen innan. Speciellt jag, enligt min fine vän hade jag varit "nog nästan den som dansade...minst diskret..". Såklart, inga jävla halvmesyrer. Är det fest så är det!
 
Jenny och jag lyckades hamna på samma tåg hem, och i samma vagn t o m! Det var inget planerat utan bara en ren tillfällighet. Vi hade inte platser brevid varandra men jag tänkte att om någon kommer och tjafsar så kan väl den ta min plats eller så får jag flytta på mig, inte mer med det. Det gjorde det inte utan vi kunde ha sällskap hela resan. Först var vi helt glada och tjattrade och planerade Budapest-resan om tre veckor, men när vi passerat Falköping orkade vi inte längre utan småslumrade resten av resan.  
 
Hem och hämta huliganhunden och be om ursäkt till hundvakten :) Ebba var sugen på att gå upp på stan och titta på lite valborgsfirande vid slottet senare på kvällen, så det fick det bli. Jag hann sova en rejäl middagslur men var inte på något vis särskilt pigg för det. Promenaden dit gjorde gott. Vi stod vid slottet och tittade och lyssnade på en kör som sjöng. Det var någon som höll tal också men det hördes inte ett skit. Efter en halvtimma verkade det som någon hittat on-knappen på ljudanläggningen så då hördes det bättre. 
 
 
Kören står inte i ljusan låga som det kanske ser ut, det är min sopiga kamera som freestylar lite.
 
Det var lite kylslaget, men trevligt. Sen gick vi till O'Learys och tog en Pepsi Max. Det blev inget långt besök. Vi frös och störde oss på tölparna runt oss, så det räckte med en Pepsi innan vi stack hem. Jag var dessutom jättetrött och det har hållt i sig hela dagen idag. Tur att det var röd dag idag, jag har varit helt färdig. Herregud, jag orkar ju ingenting nuförtiden. Men men, det var det värt! Alla gånger! 
 
Gud vilken bra helg det blev! Och på fredag bär det av till Friends, wiiiii.
 
Bonus-bild: Gissa vem som fick bästa nummerbrickan i garderoben på festen? 
 
 
Den som fattar fattar, d v s alla DM-nördar :) 
 
Ja nu är maj här, med allt vad det innebär. Faktiskt har jag skojigheter inplanerat varenda helg. 
 
 

Den vilda slipsjakten

För några veckor sedan fick jag någon fix idé om vad jag ska ha på mig när jag ska på Depeche-festen i Göteborg nästa helg. Jag ville köra någon slags Kraftwerks Man Machine-stil, fast tvärtom. D v s svart skjorta och röd slips. Jag gillar ju att gå all in när det är fest, så varför snåla när man ändå är typ 27 mil hemifrån bland bara främmande människor? Svarta skjortor är det ju ingen brist på i det här huset, men någon röd slips har jag inte. Idag åkte jag och Ebba ut till Marieberg en sväng. På min inköpslista stod coolt sminkpyssel, röd slips, svarta hängslen. Well, det gick väl sisådär. Det coola sminkpysslet blev inte riktigt som jag tänkt mig men det kan nog blir bra ändå. Slipsen och hängslena däremot var det ett jädra bestyr med. Jag tror jag var in i varenda herrklädaffär. Antingen var de asdyra eller i fel färg. Folk vill tydligen inte se ut som tvärtemot-Kraftwerk, quelle surprice.
 
Jag: Har ni någon enfärgad, röd slips, utan prickar och krusiduller?
Jätteung expedit: *börjar riva runt i lådor och skåp* Eeeh.... nej, tyvärr...
Jag: Okej. Men hängslen, har ni det?
Jätteung expedit: *letar hyseriskt runt och smäller och slår i skåpluckor* Eeeh...neeej du, det verkar inte så.
Jag: Okej. Era kunder kanske inte går på synthfest så ofta!
Jätteung expedit: *nervöst skratt* Ehm.. 
 
Jag var helt klar på vad jag ville ha: en röd slips, absolut inte en svart. Svarta hänglsen, absolut ingen annan färg. Vad jag kom hem med? En svart slips och mörkblå hänglsen. Häpp! Nu slutar det väl ändå med att jag tycker jag ser ut som en idiot och tar på mig något helt annat.
 
 

Hurts levererar

Kände mig lite peppad och glad igår. Veckan hade ju varit rätt soft med en ledig måndag, solen sken, en vecka till Göteborgsresan, två veckor till turnépremiär etc. Och bättre skulle den bli. På Hurts och medlemmarnas instagram kom det lite antydningar i torsdags att det var något i görningen, och igår så bara - bang, en ny låt och en ny video. Bang, för videon var verkligen en smäll i magen. Hurts gör alltid snygga videos och jag minns att när jag såg videon till "Blind" tyckte jag att Theo Hutchcraft verkade vara en bra skådis. Här är han ju inte sämre. 
 
 
 
Seriöst, jag måste se det här bandet snart! Eller, inte snart för det har jag inte råd med. Men sen! Vet att dom har några spelningar i sommar men det har jag ingen möjlighet att åka på. Jag tänker ändå att om dom släpper en singel så lär det vara ett album på gång och en turné så småningom, och då ska jag vara på hugget!
 
 
 
 

Nej man blir sannerligen inte yngre..

Marcus kom ihåg att vi tummat på att ha fest! :) Jag messade honom i onsdags och frågade om det blev något eller inte, och efter ett dygn fick jag ett rungande jaaa till svar. Nu var tanken inte någon hejdundrande baluns utan mer en förfest med 80-talsmusik, och så fick det bli. Jag, Ebba och Pernilla gjorde sällis hem till Marcus och på vägen slöt vi upp med Emma. Jag hann inte mer än sätta mig i soffan så fick jag order om att lägga in lite musik på spotify och det fick jag göra under hela kvällen. Jag måste säga att jag skötte mig med bravur! Till slut var det ett jädra hallå där vi sjöng med  låtarna för full hals och fick upplysa den yngre generationen (dvs Emma och Sofia) om tingens ordning.
 
Pernilla och jag: *viftar med nävarna och illsjunger* Kao kao bang! Kao kao bang! Kao kao bang!
Emma: Men liksom.. Kao bang? Vad är det, kao bang??
Pernilla och jag: Kao kao bang! Kao kao bang! Kao kao bang!
 
Mitt i allt ståhej avslöjades det att Marcus visst inte alls mindes så bra som han ville påskina, för han blev jätteförvånad när Pernilla sa att jag fyllde år. Det hade han ingen aaaning om, haha. Hallå, det var ju därför vi skulle ha fest in the first place! Nåja, inte mycket att komma ihåg.. 
 
Efter flera timmars skratt, sång och dans tog vi bussen in till stan. Marcus blandade ihop lite slattar i en petflaska som Ebba smugglade med sig på bussen, och så skickade vi den mellan oss. *asg* Är vi 18 eller? Inne i stan ville jag gå till Frimis och dansa men det ville ingen annan, så vi gick till Rockbaren i stället och tog en öl. Inte mitt ställe precis men i gott sällskap funkar det mesta! Dessutom fick jag lite sminktips av en 20-nånting som också fyllde år, innan det var dags att åka hem.
 
I söndags var jag heeelt sänkt och när jag gick till jobbet i måndags kände jag mig lite sleten och inte alls kry. Trodde jag skulle pigga på mig allteftersom men det blev bara värre. Huvudet bultade, halsen värkte och jag kände mig helt yr och vimsig. Jag var inte ensam, Helena kände sig också dålig och gick hem på eftermiddagen. Bea frågade om jag också behövde gå hem, men jag tyckte att det var ju bara 1½ timme kvar, det skulle jag fixa! Nä det gjorde jag inte, efter en timme gick jag in till Bea och sa att jag nog fick ta och gå hem. Hon tittade en sekund på mig och ba "jag skriver in i schemat att du är sjuk i morgon", och så var det med det. Har varit hemma idag också, med feber, halsont och huvudvärk. Givetvis beror det inte på att jag var på partaj i lördags, men det är lätt att tro det. Man blir inte yngre..
 
Alltså, superälsk på den här bilden! Vuxna människor åker buss *asg*
 
 
Bästa gänget, vilken rolig födelsedag jag fick!
 
 

Är våren här nu?

Det var ju jättefint väder förra helgen, men så fort det blev måndag blev det ju snöglopp och skitväder igen. Idag var det värsta kanonvädret och det vore ju kul om det blev vår på riktigt.
 
 
Spring roll *ba-dum-pum-psch*
 
 
Fullt med tussilagon
 
 
Solglasögon-premiär! Dessutom fick jag knäppa upp jackan efter ett tag. Snart är det nog solglasögon-och-skinnjackepremiär ska ni se!
 
Och i lurarna är det "Spirit". Jeez, som den har växt! 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0