När posten freebasear en smula

Jahaja, idag kom vykorten jag skickade när jag var i London. London, säger ni, men det var ju två månader sedan? Stämmer bra det. Vi har skojat lite om det där, att vykorten jag skickade från Berlin tre veckor senare var framme innan korten från London, och vi har undrat om de liksom skulle ro över Östersjön med korten. Sen har tiden gått och de där jäkla vykorten har lyst med sin frånvaro. Det var ju trots allt en terrorattack just då så det är väl ursäktat om det blev lite rörigt. Men idag kom de! Poststämplade i *trumvirvel* Filippinerna! *asg* Mamma skickade ett sms och tackade för vykortet, och sa att det visst tagit en omväg via Filippinerna. Jag trodde såklart att hon skojade (eller, jag FÖRUTSATTE att hon skojade) och tänkte inte mer på det, men efter någon timme skickade Ebba en bild på sitt vykort - poststämplat i Filippinerna.
 
Alltså, jag vet inte vad jag ska säga.. Hur FAN kunde mina vykort från London till Sverige hamna i Filippinerna?! Vad gjorde dom där?? *skrattar så jag dör* Det är så bisarrt. Helt obegripligt. Inte en bokstav rätt ju, inte ens rätt världsdel. British Mail kör sitt eget race, minst sagt. Förförra gången skickade dom ju Ebbas vykort med båt och hade satt på en ilsken klisterlapp att det var för lite porto - trots att det var exakt lika mycker porto som på de andra vykorten som fick åka flyg. 
 
Nu väntar vi med spänning på när mammas vykort från Barca ska komma fram - och var dom varit någonstans.
 
 
 

Lite stand-up på onsdagskvällen

Igår blev jag hastigt och lustigt medbjuden till Strömpis för att se Magnus Betnér. Jag är ju inte alls förtjust i honom, men Ebbas sällskap fick förhinder och kunde inte gå så då gav hon mig biljetten. Eftersom det blev gratis och jag dessutom slutade tidigare på jobbet tyckte jag att jag kunde ge honom en chans. Sen är det ju alltid kul att komma ut på lokal och snacka lite skit och kolla på folk. Nu var det inte knökfullt med människor och inte en mänska jag kände igen (Miranda hade visst också varit där men vi hade inte sett varandra), men Ebba och jag hann i alla fall avverka några världsproblem innan det började. Först var det två andra snubbar som något slags förband och dom var så dååååliga..... Speciellt snubbe två som drog en helt obegriplig rant om hur mycket han hatade Österrike, det var bland det sämsta jag sett i hela mitt liv faktiskt. Ett tag var det så plågsamt uselt att jag nästan fick panik och började överväga att knata till baren och köpa en läsk bara för att slippa se skiten. Helt sanslöst. Till råga på allt tyckte jag de sa i presentationen att han jobbade på P3. Jag är en laglydig medborgare och tycker det är viktigt att betala för public service, så jag hoppas sannerligen han är bättre i radion...
 
Betnér var helt okej! Han var inte lika drygsur som jag sett tidigare utan stundtals ganska skoj. Det var ingen lång tillställning, alla tre snubbar var klara inom en timma, så det blev en tidig kväll. 
 
I övrigt har det varit vimsiga veckan på jobbet tror jag. Alla parter verkar ha drabbats av kollektiv semesterhjärna och det är tur att vi har det lugnt så det finns tid och utrymme för improviserade reservplaner. Mitt tålamod har inte varit på topp, men det vägdes upp idag av en kund som utbrast "Men Sara, du ÄR ju en klippa!". Jag blev jätteglad, men det var ju synd att jag inte kom mig för att lämna mitt nummer så hen kunde swisha lite dricks :) 
 
 

Heavy entertainment, indeed

Jag är inne i en riktig trött-period nu. Jag är sååå trööööött och seg så det är inte sant. Måste ta mig i kragen och äta lite bättre och sova lite mer. Det liksom inte rimligt att vara totalt slut två dagar efter en konsert. En konsert där jag inte var på någon förfest, inte någon efterfest, och bara drack läsk och vatten under tiden.
 
Hursom, tröttheten åsido så var det en kul kväll i lördags! Jag åkte upp till Jenny, som fixat mat. Bara att sätta sig vid dukat bord och mumsa grillat. Jättelyxigt! Se stack vi in till Tele2. Jag trodde alla Stockholmare tog tunnelbanan men Jenny visste var man kunde parkera en bit från arenan, så vi tog bilen. Såhär i efterhand var det smart för det var ett bra ställe hon ställt sig på där det bara var att köra iväg när det var klart och vi slapp trängsel och köer. Det var inga köer alls när vi kom dit heller, det var bara att knata in. Vi var där kanske en timma innan det skulle börja och det var bra glest på läktaren då. Två minuter före utsatt tid började Erasure! Alltså, dom är ju inget förband, dom ska ha en egen konsert! Men men, vi fick vara glada för det lilla. Förutom "Love you to the sky" körde dom bara låtar från 80- och 90-talet (väldigt tidigt 90-tal, "Chorus" och "Love to hate you") och det var såklart jättebra! Inte en enda lugn låt, bara upptempo hela tiden och vi dansade såklart järnet. 11 låtar, ca 45 minuter, höll dom på och det är ju för liiiite! Men återigen - man får vara glad för det lilla, och det var asbra.
 
Sen fick vi vänta kanske en halvtimma eller så innan Robbie Williams började. Jag har sett honom en gång tidigare, på Ullevi för 4 år sedan, men för Jenny var det premiär. Det blev en riktig rivstart med "The heavy entertainment show" följt av "Let me entertain you", och publiken var verkligen med på noterna. Det var en sprakande show med dansare, orkester, effekter, konfetti och allt möjligt. Mitt i allt dök Robbies pappa upp på scenen och så körde dom den gamla dängan "Sweet Caroline" tillsammans! Ja jisses, det såg vi verkligen inte komma! Det var väldigt många låtar jag kände igen, så han kan inte ha kört så mycket nytt för det materialet är jag inte vidare inlyssnad på. Som en liten hyllning till George Michael körde han "Freedom" och som avslutning blev det Frank Sinatras "My way". En salig blandning får man säga. Robbie Williams är en riktig entertainer och det var fullt ös. Kul! 
 
Sen var det bara att sätta sig i bilen och åka hela vägen hem. Lite segt men det gick bra. Men igår var jag totalt sänkt, som om jag varit på värsta röjarskivan. Huvudvärk och trött och konstant hungrig. Medelålder, om man så vill, hrmmmm...
 
 

Titanic-utställning

Hips vips var man tillbaka i vardagen och hips vips så har jag redan jobbat två veckor. Det är väldigt lugnt på jobbet och vi är halv styrka så det känns som vi knappt träffas alls på dagarna. Det var ju en massa saker jag skulle göra på semestern, men det blev liksom inte av. Jag skulle laga mobilen eftersom jag spräckt skärmen - det har jag inte gjort, och just nu har jag inte råd att göra det heller. Mamma skulle komma hit och kolla på Open Art - det sket vi i eftersom jag tittat lite grann och inte tyckt att det var vidare bra. Jag skulle försöka ta mig ut till Husmor och rida - har inte hänt än, jag har inte ens pratat med henne. Ebba och jag skulle åka till den där labyrinten - det har vi inte gjort. Men vad tusan, på semestern ska man ta det lugnt och inte jaga runt med en massa måste. Igår var vi i alla fall på Titanic-utställningen! Det kan har varit typ årets varmaste förmiddag - då gick vi inomhus... Lätt värt det dock, för det var jätteintressant! En massa foton, montrar med saker, modeller, och så fick man en audioguide som tog en genom hela utställningen och hela Titanics historia. Imponerande och superbra, rekommenderas!
 
 
 
 

Calleth Håkan, cometh Ola!

Det blev en riktig urladdning i fredags, på alla sätt. Jag och Elisabeth var i Brunnsparken långt innan de öppnade, och vi var ju inte själva. Vi köpte lite picnic och satt och snackade i solen ett par timmar innan vi blev insläppta. Vi stod långt fram i kön vilket var skönt för herregud vad folk det var! 
 
Först var det nån kille som var nästan som ett förband, Erik nånting hette han. Har aldrig hört talas om honom, han rappade och det är ju inte riktigt min kopp av te om man säger. Men sen kom Håååkan!!
 
 
Jag ska erkänna att jag inte alls lyssnat mycket på senaste skivan. Dels för att jag haft annat för mig och sen så tycker jag faktiskt inte den är så vidare värst bra. Jag äääälskar ju hans första skiva, och till min stora glädje spelade han fem låtar från den - bland annat "Uppsnärjd i det blå" som är min näst bästa Håkan-låt av alla! Det blev överlag mycket gammalt och inte så himla mycket nytt alls och det var ju bra. Silvana Imam dök upp som gästartist. Ytterligare en jag har noll koll på, men det vet jag i alla fall vem det är. Men det var inte nog med det. Sen kom Ola Salo! Gulle-Ola! Han och Håkan sjöng "Calleth you, cometh I"! Det är sant! Jag höll seriöst på att smälla av. Jag gallskrek som en Beatlesflicka och sen, well, sen blev det blött i ögonen, det ska erkännas.
 
 
Det är ju en av mina bästa låtar i hela världen, och efter The Arks nedläggning trodde jag ju att jag aldrig mer skulle få höra den live. Men det fick jag! Alltså, det var så braaaa. Helt fantastiskt, det kan vara den bästa Håkan-konserten ever.
 
När det var slut cyklade vi in till stan och efterfest på Frimis, där vi fick dansa till massa Håkan såklart, men även Depeche, Pet Shop Boys och otippat mycket Spice Girls! Det var jättekul. 
 
Dagen efter var jag helt mosig hela jag, trött i både kropp och knopp, och alldeles varm i hjärtat. Fy satan vilken bra kväll!
 
 
 
 

Picnic med Jakob

Jättekul eftermiddag/kväll i hemmahooden igår! Morsan hade informerat mig om att det skulle vara något gratisevenemang som hette "Picnic i Parken" i Stadsparken och att Jakob "den där killen som du lyssnade så mycket på" Hellman skulle spela. Får ju inte missas! För maximal effektivitet styrde jag upp en date med Magnus innan, så fick jag träffa honom och dessutom leverera bajsande Darth Vader till sin nya ägare. Skickade även med en infolapp med förklaring på flera språk om vad tusan det var för något (hallå, El cacaner, vet inte alla att det är den mest katalanska av souvenirer?), ifall det eventuellt skulle dyka upp en fråga i det luxemburgska hemmet :) Vi träffades vid vår gamla högstadieskola och smög runt och kikade in i fönstren, och sen tog vi en promenad och snackade skit innan han var tvungen att hasta vidare. Jättekul att ses, och vi var väl ganska eniga om att det inte behövde gå fem år mellan tillfällena.
 
Sen stack jag in till stan och stadsparken, där jag i väntan på Annelie lyckades lokalisera Jessica och Lotta och hejade på dom. Sen dök Annelie upp och vi gick och satte oss längst fram såklart och väntade på Jakob. Det var asmycket folk i parken, folk hade gått man ur huse och släpat med sig filtat och campingstolar och allt möjligt. När vi satt där upptäckte jag att Majsans man satt snett bakom oss. Jag har ju vad jag vet aldrig träffat honom utan känner bara igen honom från bilder på typ Instagram och FB, men jag höll lite span ifall Majsan skulle dyka upp och det gjorde hon. "Åsa är också här" sa hon, och pekade, och så fick jag träffa Åsa också. Sen susade Mats förbi, men han hade bråttom så vi hann bara vinka åt varandra. Men sjukt kul att få se så många gamla bekanta!
 
Well, sen höll vi på att få en ny bekant också, en vilt främmande kvinna som satte sig bredvid oss och var så oerhört kontaktsökande att jag knappt vågade titta åt hennes håll. "Är det här en ny låt?" frågade hon när Jakob körde "Tåg" - som ju bara är 28 år! *dåndimpar* Hursom, Jakob var precis lika flummig och trulig och gullig som 1989. Han spelade en hel del nytt (eller i alla fall sånt som inte getts ut på skiva vad jag vet) och givetvis även gammalt. Vi fick höra "Du är allt jag vill ha", "Vackert väder", "Tåg", "Hon har ett sätt" och såklart "Vara vänner".
 
 
Fantastiskt kul kväll, även om allt skratt och blaj och återhållet fniss gjorde mig totalt slut och gav mig huvudvärk när jag kom hem. Totally worth it, såklart!
 
 

Sista semesterveckan

Förra veckan bara susade iväg, precis som det gör när man har semester. Vad har jag gjort då? Well, inte mycket. Precis som det ska vara när man har semester!
 
Hunden har fått bada lite, och det var poppis.
 
 
 
 
 
 
Själv höll jag mig på land. Såklart.
 
 
 
Sen har jag suttit på balkongen och läst en del, och bara varit. Sjukt skönt, jag tror inte jag pratade med en människa på flera dagar.
 
I lördags blev det utyflykt till Stockholm, för då skulle vi till Globen och se Ricky Gervais! Vi tog sikte på vår hemliga parkering och med undantag för en liten improviserad u-sväng så gick det bra. Tre gånger har vi stått där, och gps-tanten har valt olika vägar dit varenda gång. Undra på att det blir lite rörigt. Hursom, vi var där i väldigt god tid så vi hann käka i lugn och ro innan det började.
 
Doc Brown var "förband" och honom gillade jag inte alls. Det var verkligen inte min humor. Visst, man "ska" väl kunna skämta om allt, men det betyder inte att man måste tycka skämt om kvinnovåld är kul. Vet inte varför de flesta komiker verkar tro att man måste vara rå och "chockerande" och provocerande (eller vad det nu är dom vill framstå som) för att vara kul. Newsflash - man kan vara snäll OCH rolig! Bästa exemplet på det är väl Danny Bhoy som bara skämtar snällt och är helt hilarious. Ricky var i alla fall bra! Följer man inte honom (och hans hårt prövade sambo Jane Fallon) på Twitter så missar man något.
 
Nu har sista semesterveckan kickat igång och jag hoppas såklart på fint väder. Helst utan stormvindar. På fredag måste det blir fint för då ska jag se Håååååkan! Orkar fan inte med en utomhuskonsert till i ösregn.
 
 
 

Turnéavslut med blixtar och dunder

Jaha, då är vår lilla Europaturné slut. Det känns tomt och lite konstigt. Hur kunde det gå så snabbt? Avslutningen blev i alla fall magnifik och man kan säga att vi sparade det bästa till sist.
 
För en gångs skull blev det inte uppstigning i ottan utan planet gick vid lunchtid. Alla hade varit raska att checka in och valt platser så vi fick inte sitta tillsammans. Lite trist men flighten är ju bara 1,5 timme så det gick väl bra. Vi åkte bara med handbagage och behövde följaktligen inte vänta på några väskor utan kunde direkt hoppa på bussen in till stan. Vi mindes t o m var vi skulle byta till S-Bahn. Jag hade varit lite fiffig och bokat hotell på samma gata som sist så vi skullle hitta enkelt. Det var strålande sol när vi kom fram, så vi bytte om lite hastigt och styrde sedan kosan mot exilträdgården vid judiska museet, med matstopp på vägen. Som vanligt hade jag gjort grundlig research så vi inte la tid och pengar på en dålig restaurang. Valet föll på Pizzeria Yasmine som hade en trevlig uteservering. Snabb service och jättegod mat - helt perfekt för oss som var döhungriga och jättetörstiga.
 
Exilträdgården var lite svår att hitta och vi var inne i museets entré och frågade en småsur farbror som kom med högst otydliga direktiv. Till slut hittade vi, nästan. Fattar fortfarande inte hur man kommer ner i själva trädgården, men vi orkade inte bry oss så noga utan tittade på det vi hittade.
 
 
Sen strosade vi runt en stund, stannade på ett glasscafé och åt värsta monsterglassen innan vi gick tillbaka till hotellet och tog en middagslur. På kvällen var det DM-fest i klassiska Hansastudion och jag var aspeppad. Klassisk mark! Både Depeche och Bowie har ju jobbat i den studion, och när nu DM kör "Heroes" på turnén kändes det lite som cirkeln liksom sluts. När studion dessutom visade sig ligga 650 meter från hotellet var det inte mycket att tjafsa om - klart vi skulle dit. Marsheaux skulle dessutom spela. Inne i Hansastudion, i Meistersalen där festen var, var det ungefär tvåhundra grader varmt. Herreguuuud vad varmt det var! Vi hade med oss våra solfjädrar och dom användes flitigt. Marsheaux var bra, även om jag tyckte synd om dom som fick stå i strålkastarljus i värmen och försmäkta. Sen blev det dans och hålligång hela natten lång! Givetvis passade jag på att fota den berömda trappan.
 
 
Krävs kanske en förklaring här..
 
 
Den här bilden hade jag som vykort på min anslagstavla när jag var fjortis. Och nu...
 
 
Nu har jag stått och gått i den trappan! I samma trappa där Dave legat och skrevat :) Man kanske kan tycka att det här ger fullt utslag på nördometern, men då skulle ni se killen jag hjälpte att fotografera åt. Han och hans kompisar skulle försöka återskapa bilden så noga som möjligt, så han intstruerade mig vilken vinkel det skulle vara, och så tog han fram vykortsbilden i mobilen och räckte över till Jenny, så fick hon instruera hur alla skulle ligga medan jag fotade med hans andra kamera. Pyssel och knåp! De var inte ensamma om att göra så.
 
Hursom, det var en jättekul fest och vi dansade så svetten lackade. Totalt genomsvettiga blev vi, från topp till tå och ända in i underkläderna. Men det går ju inte att låta bli att dansa när det bara spelas Depeche! Har sagt det förr och säger det igen - det finns inga roligare fester än DM-partyn! Bara bra musik, glada människor, alla sjunger med och dansar med alla. ÄLSKAR'T! Halv tre fick vi ge oss och knata hem och montera av de genomsvettiga kläderna. Det fick t o m bli en snabb dusch, så svettiga var vi. Detta skulle dock visa sig bara vara början på vad som komma skulle..
 
Dagen efter började vi med frukost på Balzacs och jag fick min älskade caramel shortbread. På agendan stod pop up-shopen på Bikini Berlin, och eftersom den skulle ligga nära Gedächtniskirche tänkte vi att vi tar en titt på den också. Pop up-shopen var sådär. Vi lyckades komma precis lagom och slapp den värsta kön. Jenny köpte en tisha men jag blev akut snål så det blev inget köp för mig. Det vi främst var på jakt efter var DM-muggar som vi sett på bild att folk druckit öl ur på arenorna på andra konserter, men vi gissade att dom fanns just på arenorna. En finsk kvinna vi pratade med på flygbussen och som samlade muggar sa att de gånger hon köpt så hade det varit på arenorna, men vi tänkte att det skadar ju inte att kolla på fler ställen. Men på Bikini kammade vi noll. Vi knatade över till Gedächtniskirche och tittade på den, och på "läppstiftet" och "puderdosan".
 
 
Läppstiftet var under renovering men puderdosan gick vi in i. Där hängde guld-Jesus i de blå fönstren!
 
 
Vi hade halva dagen kvar och eftersom vi hade köpt ett endagskort kunde vi lika gärna passa på att åka vidare med U-Bahn till Charlottenburg slott, så fick vi beta av ett slott på listan också för det missade vi förra gången.
 
 
Slottfie!
 
Vi promenerade runt i slottsträdgården lite. Det var så varmt och kvavt att vi höll på att smälla av. Sen satte vi oss på en uteservering och tog en öl och supergod gulaschsoppa till lunch. Då började det mulna på liten, även om det var precis lika varmt. När vi kom upp ur tunnelbanan efter att vi åkt tillbaka till hotellet så hade det börjat regna lite lätt. Vi hann lagom upp på rummet så blåste det upp värsta stormen. Det ösregnade och stormade och så började åskan mullra. "Vad skönt, då kanske det kan rensa luften lite" sa vi. Jorå.. Vi tog en middagslur och när vi vaknade hade det slutat regna och blåsten hade avtagit. Fortfarande var det varmt och när vi gav oss av mot Olympiastadion struntade vi i att ta några jackor med oss. Det skulle regna på natten, men då skulle vi ju vara på nattklubb resonerade vi. Det var lätt att hitta till stadion och gick fort att komma in. Vi hade nog inte varit inne mer än en minut innan det knatade förbi en människa med en DM-mugg. Jag blev helt vild och hojtade "Muggar! Muggar!" och slet Jenny i armen. Vi ilade till ölståndet och för att vara effektiva till max tog vi varsin kö. Jag var inte minsta sugen på öl utan jag köpte två muggar Cola. Jenny däremot köpte två öl, så satte vi oss på en bänk, jättenöjda med att vi äääntligen fått tag på de där förbaskade muggarna som vi rest över halva Europa för. Typ. Nu var man ju tvungen att bälga i sig innehållet också, en sideffekt vi inte riktigt tänkt över så noga.
 
 
Det gick självklart att ta med sig drickat in på innerplan, så vi behövde inte jäkta. Innerplan var helt ginormous!
 
 
 
Dom hade t o m ett gäng bajamajor och en extra bildskärm. Ölstånd hade dom också, och eftersom jag fått en mugg med det tråkkigaste motivet ville jag ha en till. Jenny ville ha två till, så vi gick till ölståndet och beställde en omgång till. Jenny fick en mugg med motiv hon redan hade och frågade om hon kunde få byta, och ja det gick väl för sig (inte utan en suck från säljmänniskan dock). Sen fick jag också ett motiv jag redan hade och ville också byta. Haha, som ungar som krånglar med Happy Meal-leksaker! Men vafan, dom kostade €6,5 styck så då vill jag inte ha två med samma motiv ju! Jaha, sen stod jag där med en halvliter Cola i var näve och försökte peta i mig. Hällde faktiskt ut lite på marken för jag spillde ju bara hela tiden och folk knuffades etc. 
 
Jag har förstått att Berlinpubliken brukar vara på hugget och ja, det kan man ju lugnt påstå. FY SATAN vilket drag det var! Vi fick gåshud redan första låten och bara tittade på varann med gapande munnar. Det var så jävla kul! Folk röjde järnet och sjöng och dansade. Inget jävla pladder eller sura miner.
 
Någonstans mitt i konserten började det regna. Det gjorde det ju i både Budapest och London så det var väl inget vi brydde oss om, det var ju fortfarande varmt. Well, det här regnet hade inga planer på att sluta, om man säger så.. Det vräääkte ner, och på himlen såg vi blixtar. Det åskade säkert också, men det hördes inte för musiken. Alltså, jag har aldrig blivit så blöt i hela mitt liv! Totalt dyngsura blev vi, vi hade liksom russinfingrar efteråt och det tjippade i skorna. Ett tag såg jag knappt nåt för det rann ner hårspray i ögonen. Vi var i sån totaltextas att vi bara kunde skratta åt det.
 
 
 
Konserten var heeeelt fantastisk! Jag har varit med sedan 80-talet, och den här konserten kvalar in på topp 3. Publiken var den bästa någonsin med allsång av 101-kaliber, och bandet var i högform. En liten förändring i setlisten gjorde dom dessutom - i stället för "Somebody" körde Martin en akustisk version av "Strangelove" som extranummer. Jättekul! Det går inte att beskriva vilken stämning det var, det var total eufori på innerplan.
 
När det var slut tog vi U-Bahn till efterfesten. Vi vimsade runt lite innan vi hittade, och då var det ganska kallt faktiskt där vi gick i våra dyngsura kläder i blåsten. Allt i handväskan var ju genomblött så när jag skulle visa upp våra biljetter så var det liksom en klafsig pappersklump jag lämnade fram, haha. Det första vi gjorde var att gå på dass. Jag kunde krama vatten ur trosorna! Inget genidrag insåg jag snabbt, det såg ju ut som jag kissat på golvet. Sen tog vi sikte på dansgolvet. Vet inte vad det var för ställe vi var på, det såg ut som en DDR-strippklubb. Eller, som man kan tänka sig att en sådan ser ut om man låter sina fördomar tala fritt. Inredningen var den gräsligaste jag sett med soffor i glansigt tyg och plastiga glitterstenar som soffknappar, hjärtformade sittpuffar etc. Flera kompisar har skojat med oss om att vi inte ska sabba någon tomtestriptease den här gången - gissa om vi dooooog när det på dansgolvet fanns ett litet podium och en strippstång! Vi kiknade av skratt och även om vi var jättedanssugna så ba "Nej vi börjar INTE, vi väntar till några andra gått upp", haha. Det blev en helt awesome fest denna kväll med! Vi dansade som dårar, i våra genomsura kläder där jag varje danssteg kände vatten sippra upp mellan tårna. Flera timmar höll vi igång och jag tror vi ramlade in på hotellet halv fyra. Vid det laget hade mitt hår torkat och jag höll på att smälla av när jag såg mig i hisspegeln. Gode gud, värsta krullet! Vi fick av oss kläderna och framför allt - skor och strumpor. Stackars fötterna hade varit instängda i blötan i en 5-6 timmar så de var helt kritvita och skrumpiga. Vilken syn, som några jävla hobbittfötter! Lägg till det krulliga håret och jag såg ut att kunna vara Frodo Baggins jättelånga storasyster *asg* 
 
På morgonen efter var allt fortfarande blött. Skorna var dyngsura men resten "bara" fuktigt. Förutom plånboken som var blöt och som knappt torkat än. Sedlarna i plånkan var blöta, till och med mynten var blöta! Vi packade, checkade ut och tog sen en runda på stan innan vi åkte till flyget. Tegel Airport alltså... Så makalöst tråkigt och oorganiserat. Det är allt jag har att säga om den saken. Haha, jag köpte en macka på flygplatsen och betalade med en fuktig sedel. Kassörskan tittade helt misstänksamt på mig, kände på sedeln och höll t o m upp den mot ljuset för att se om den var äkta! Jag fick försöka förklara att den legat i en plånbok som blivit blöt under gårdagkvällens oväder, den kom liksom inte färsk från min falsksedelpress.
 
Återgen en helt fantastisk resa! Men nu är min Global Spirit Tour slut.. Ska jag rangordna konserterna blir det 1. Berlin 2. Budapest 3. London 4. Stockholm.
 
Det har varit SÅ sjuukt roligt! Jag har varit i ett helt nytt land, på 4 nya arenor, sett massor med saker, träffat roliga människor, festat i Hansastudion, besökt ett thermalbad. Jag har dansat, sjungit, jublat, skrattat något helt hysteriskt mycket. Det här var nog min bästa idé någonsin, tusen tack till alla som varit med!
 
 

Holiday! Celebrate!

Det har varit fest och baluns nästan hela veckan känns det som. Med all rätt, för nu har jag semeeeeester! I onsdags var det after work med jobbet. Först rev vi av ett parti kubb, där jag tyvärr var i förlorarlaget, och sen gick vi till Stora Örebro och åt. I fredags var det grillfest med jobbet, då även alla våra hundra tolkar fick vara med. Jag åt som en häst, men var ganska trött så det blev en tidig kväll.
 
Igår var jag, Ebba, Elisabeth och Marion på Stora Örebro och firade att jag och Elisabeth har semester och att Ebba blivit befordrad. Jag åt högrevsburgaren som var okej. Ryggbiffen jag åt i onsdags var bättre. Jag var egentligen sugen på plocktallriken, men det var ingen som ville dela en sån med mig. Får se om morsan är sugen när hon kommer och hälsar på. Men mojitos blev det, och det med besked!
 
 
Jag började med hallonlakrits och den var jättegod. Sen försökte vi smaka oss genom hela sortimentet, men vi hann bara med hallonlakrits, fläder, melon, jordgubb och passion innan jag kände att det var bra för min del i alla fall. Främst för att det blev dyrt, alkoholmässigt hade jag kunnat klämma i mig några till.
 
Jättetrevllig kväll med prat och skratt och smaskiga drinkar.
 
Som sagt, nu är det semester i tre veckor! Nästa vecka kommer mest gå åt till Berlin-resan, men sen är det två veckor kvar. Jag tyckte först att jag inte alls hade några planer, men vid närmare eftertanke visade det sig att det har jag ju visst. Jag ska se Ricky Gervais i Globen och Hååååkan i Brunnsparken, gå på Open Art med mamma, se Titanic-utställningen, försöka läsa några av alla mina böcker som samlats på hög sedan förra semestern, och så ska jag försöka få till en dejt med gull-Magnus när han kommer hem från Lux så han får sin present jag köpte i Barca förra sommaren. Plus att Ebba och jag pratat om att åka till nån slags trädgårdslabyrint i Åsbro som vi blev tipsade om på Travel and taste-mässan i vintras. Däremellan ska jag försöka få lite sol på mig också. Pjuh!
 
 

Kvällshajk

Bra helg! I fredags var jag och Elisabeth på O'Learys och åt, snackade skit, och kollade på fotboll. Vilken match! Trodde taket skulle lyfta när Toivonen gjorde mål, folk blev helvilda. 
 
Igår blev det en kvällshajk med Ebba och hundarna. Ingen lång hajk, bara runt Rynningeviken en sväng och sen korvgrillning.
 
 
Besties. Tur att Halonen la sig ner så han ser extra liten ut brevid spökplumpen :) 
 
 
Svanar är fina, men fan alltså så griniga! Den här fräste så jag vågade inte gå på stigen utan släpade mig med hunden ut i strandkanten och snubblade runt på knöliga stenar.
 
 
Det var lite mulet när vi åkte ut men sen blev det en riktigt solig kväll. Ytterst trivsamt!
 
 

Kaoshelg i London

Det blev en helt hysterisk helg i London, och som alla fattar fick det en oerhört trist avslutning i lördags kväll. Men first things first! Fredagen blev lååååång... Vi skulle vara på Arlanda redan klockan 6 på morgonen, vilket innebar att jag fick hämta Annelie klockan halv fyra, vilket innebar att jag fick kliva upp halv tre.... Vi fick en liten extratur genom nån slags Stockholmsförort också, då det var vägbygge och vi körde fel p g a att gps-tanten pratade för fort *harkel* Håhå, vi kom i alla fall fram till Jenny och när hon tog över körandet så gick det bättre. Sedvanlig dyrfrukost på Arlanda, där Annelie fick höra tomtestripp-storyn och höll på att garva ihjäl sig. Humöret var m a o på topp när vi klev på planet och vi satt och babblade. När de skulle visa den där säkerhetsinstruktionsfilmen var det ett par killar som pratade, och då var det en sur gubbe framför oss som busvisslade åt dom att hålla tyst! Vi bara stirrade på varandra. Gör man så?? Sen hyschade han åt oss också. Alltså, va?? Man måste väl få prata? Det var inte som att vi snattrade jättehögt. Vi tystnade men satt i stället och skakade av fniss.. Jag satt och tittade ut genom fönstret och Annelie försökte sansa sig genom att rafsa fram en tråkig meny ur stolsfickan och läsa i. Det gick sådär och när de sen höjde volymen så säkerhetsintruktionerna bara dånade ut i hela kabinen så dog vi. Jag fnissade så tårarna rann. Heeelt hysteriskt. Surgubben satt med öronproppar och hyschade med ojämna mellanrum. Gaaaah. På Heathrow gick det undan! Genom passkontrollen och sen till bagagebandet där våra väskor låg och väntade på oss. Det lär aldrig ha hänt tidigare. Vi fick vänta en stund på tunnelbanan men sen bar det av in mot Earls Court och hotellet, där vi dumpade bagaget innan vi efter en andra frukost på Pret-a-manger gav oss av mot Oxford Street och Primark.
 
Det var strålande sol så vi åkte till Hyde Park Corner och tänkte att vi tar en promenad genom Hyde Park upp mot Oxford Street. 
 
 
Det var en del rörelse i parken och en skylt talade om att det skulle skjutas salut klockan 12. "Det är om 6 minuter" konsaterade vi, och tyckte att det kunde man ju titta på. En gräsmatta var avspärrad och ett gäng kanoner stod utställda. Det var liksom inte en gång det skulle saluteras, de sköt säkert en 20-25 gånger. Helvete vad det lät! Det var ju tur att vi visste att det var salut, annars hade vi trott att det var terrorattack.
 
 
När de saluterat klart kom ett helt kavalleri inridandes på gräsmattan. Det var ju ståtligt och så, men vi fattade inte vilka de var eller vad dom gjorde eller varför.
 
 
Vi knatade vidare och hittade en skylt som talade om att det saluterades för att det tydligen var årsdag för drottningens kröning. Sen kom hela gänget skrittandes på gång-och-cykelbanan genom parken.
 
 
Det är så typiskt oss att liksom bara snubbla över såna här grejer, så är det jämt. Kul!
 
Sen shoppade vi på Primark och kom därifrån med välfyllda kassar men inte särskilt tomma plånböcker. En öl på en uteservering och sen var det redan eftermiddag. Jag hade ju varit vaken sedan halv tre på natten och började känna mig lite mosig, och de andra var inte heller jättepigga, så vi tog busssen till hotellet, checkade in och tog en liten tupplur. Precis då kom det ett riktigt åskoväder. Bra tajming. 
 
Efter tuppluren snofsade vi till oss och gick ut och käkade. Planen var att vi skulle till en pub i Camden där det skulle vara Depeche-kväll, men vi tog ett snabbt stopp vid Piccadilly först och en öl på ett ställe med världens sötaste bartender. Vi blev helt fnissiga alla tre och spanade i smyg, jäääättehemligt. Sen åkte vi till Camden och skulle försöka hitta. Vi hade ingen adress, bara namnet på stället, och gick helt fel först. Fick konsultera gpsen som skickade oss till ett ställe med det namnet - där det var typ noll folk och spelades rock på outhärdlig volym! Vi stod som frågetecken och fattade ingenting. Hade vi gått fel? Näää, det kan ju omöjligt finnas två pubar med samma namn på samma ställe? Hade det blivit inställt? Jag hittade ingen info nånstans på FB. Vilken flopp! Lite besvikna åkte vi "hem" och tog en öl på en av kvarterspubarna i stället. Vi var rätt trötta så det blev en ganska tidig kväll. Rummet var jättevarmt så vi var tvungna att ha fönstrena öppna. Tyvärr bodde vi på bottenvåningen så det var ett jädra liv på morgonen med sopbilar och folk som drog resväskor och fan och hans moster.
 
Aningen osövda men med frukost i magarna åkte vi för att shoppa i Camden. Först stoppade vi vid Westminster och turistade lite. Det var vi verkligen inte ensamma om.. Herregud vad turister det var! Roligast var den japanska gruppen, vars ledare hade kommit på ett fiffigt sätt att synas i mängden om hennes gäng tappade bort henne - hon hade fäst en tyggris på en selfiepinne som hon viftade med.
 
 
Tyggrisselfiepinnefie, med Big Ben i bakgrunden! 
 
I Camben hittade jag som vanligt lite bling och annat smått och gott. Vädret var fortsatt strålande och efter shopping och mat tog vi sikte på en pub för en eftermiddagsöl. Vad springer vi på då om inte stället vi förmodligen skulle ha gått till kvällen innan på DM-fest! Det fanns alltså två pubar med samma namn i Camden. *stön* Jag som har världens sämsta lokalsinne har ingen aning om det kanske var ett och samma ställe men med två ingångar från olika håll, men vad tusan - då borde vi väl ha hört musik? Skitsamma, men lite surt var det allt.
 
Efter en öl åkte vi tillbaka till hotellet för en tupplur. Vi tänkte vara på arenan i väldigt god tid med tanke på säkerhetskontroller och allt. Jag hade dessutom sett att det i Köpenhamn varit så omständliga köer att en massa människor inte hunnit in innan de började spela och det ville vi då verkligen inte riskera. Att ta sig dit gick bra, men när vi klev av tunnelbanan var det heeelt tjockt med folk. En stor svart massa med folk rörde sig sakta framåt och i högtalarna ropade de att de med biljetter bara skulle gå genom spärrarna medan de med oystercards skulle blippa sina kort. Efter ett par minuter ändrade dom sig och ba "gå rakt igenom, gå rakt igenom, gå rakt igenom, skit i att blippa, ni kommer inte åka på böter, gå rakt igenom", haha. Det blev en promenad till arenan men vi hittade vår ingång lätt och såg att det knappt var någon kö alls, så då passade vi på att köpa lite käk från en food truck utanför och sitta en stund på en bänk och käka lite så var det klart för kvällen.
 
Vi behövde knappt köa nånting, det gick jättesnabbt. Först fick man visa biljetten, sen bli sökt med metalldetektor (vilken spelade en liten trudelutt om mitt bling och min skinnjacka), och sen gicks handväskan igenom och sen var vi inne!
 
 
Förbandet var heeelt värdelösa, men det var bara att härda ut. Sen började det! Vi hade hamnat mitt bland ett gäng pratkvarnar och jag höll på att bli galen. Gud som dom pratade! Seriöst, hur mycket har man att diskutera när man är på konsert? Håll käften eller sjung med! En kille såg hur irriterad jag blev och efter ett par låtar blev det en lucka framför honom, så då vinkade han fram mig som en riktig gentleman. Jag slet med mig de andra och ba "här står vi, här sjunger dom!". Hamnade bredvid världens skönaste par. En gubbe som var nånstans mellan 55 och 60 och som garanterat var värsta coola syntharen på 80-talet, och hans lilla fru. Dom kunde vartenda ord i varenda låt. Snubben och jag sjöng lite stämsång i "Wrong" och det tyckte hans fru var hur kul som helst :) 
 
Konserten började lite segt, mest beroende på att vi stod i nåt slags speakers corner, men sen blev det världens ös. Mest udda grej var ändå att Dave ramlade på scen! Han snubblade på en sladd under "World in my eyes" och ramlade på micken så den slutade funka. Martin tog över sången, Dave fick en ny mick och skrattade åt det hela. 
 
När vi skulle lämna arenan höll vi varandra i händerna som dagisungar, men det var då fasen lika bra. Vi var ju ca 70.000 som skulle därifrån liksom. Det gick sakta men säkert. Engelsmännen har ju spelat fotboll i typ tvåhundra år så de är vana vid att hantera och dirigera ystra folksamlingar. Efter ca 40 minuter var vi nere i tunnelbanan och knölade in oss i en vagn. Vi fick åka två hållplatser, sen tog det stopp. Först var det att vi snart skulle åka, sen att vi inte fick åka vidare på ett tag p g a security alert av polisen p g a en "incident" vid Bank, som var nästa station. Sen fick vi veta att inga linjer skulle trafikera Bank i någon riktning, men det ändrades snabbt till att all tunnelbanetrafik var inställd. Här är det jättekonstigt. Vi minns alla tre att Jenny sett i mobilen att en bil kört på London bridge, men vi minns inte när. Vi fick för oss att det var tidigare på kvällen, vilket det ju inte kunde vara, men ingen av oss minns när. Hursomhelst så kopplade vi aldrig det till att tunnelbanetrafiken stod still, vi var så inställda på att det hänt något på Bank, typ något allvarligt bråk där någon kanske  t o m blivit dödad. I vilket fall som helst var vi ju tvungna att gå upp ur tunnelbanan och försöka ta oss hem på något sätt. Ute på gatorna var det folk öööööverallt! Vi hittade en busshållplats en bit bort. Eftersom vi inte hade riktigt koll på var sjutton vi var så kollade vi i tabellerna efter en buss som gick till någon station vi kände igen, och en hade Tottenham Court Road som slutstation. Den tar vi, tänkte vi, då kommer vi en bit på vägen i alla fall. Det var lättare sagt än gjort. Jag tror det åkte förbi fyra såna bussar, fullsmetade med folk. Det var så drygt! Folk och bilar överallt och bussar och taxis som var överfulla. Mitt i allt detta kopplade vi fortfarande inte vad som hänt utan vi satt där på trottoarkanten och väntade. Det var liksom ingen panik, folk var lugna men givetvis otåliga och trötta, men det blev aldrig stökigt eller uppstissigt. När vi väntat bortåt en timma lyckades vi klämma oss på en buss och tog oss till Tottenham Court Road. Där såg vi att folk gick ner i tunnelbanan så vi tänkte att det kanske funkade igen, och det gjorde det. Vi tog oss till Notting Hill Gate, men där var det stopp. Vi kunde inte byta till vår linje utan fick ta buss sa en hjälpsam personal. Vi hittade dock ingen busshållplats utan siktade på att få tag på en taxi. Det var inte fullt lika mycket folk, så vi ställde oss i ett gathörn med uppsikt åt alla håll och lyckades till slut vinka in en taxi. Chauffören var jättetrevlig och glad och nämnde inte ett ord om vad som hänt, och vi var så trötta att vi inte orkade fråga. Vid tvåtiden var vi på hotellet. Konserten slutade halv elva...
 
Väl inne på rummet gick jag in på FB och fick upp en notis om att jag kunde markera mig som i säkerhet efter "attacken i London". "Hörni, man kan markera att man är i säkerhet, det kanske är lika bra att göra det" sa jag till de andra - fortfarande kopplade vi inte ihop tunnelbanekaoset med att en bil kört på London bridge. Helt jättetröga! Sen gick vi och la oss. Halv sju plingade det i telefonen. Det var mamma som undrade om allt var okej. Jag vimsade upp, med öronproppar och grumliga ögon, och svarade lite hastigt att vi inte varit i närheten, och sen somnade jag om.
 
När vi vaknade några timmar senare fattade vi vad som hänt, och på Fejjan hade folk varit helt oroliga. Oops! Jag fattar inte hur vi inte kunde fatta, men det var lika bra det. Att sitta ute på gatan och vänta på en buss i en timma mitt i natten när det skett en terrorattack hade varit väldigt obehagligt. Vi hade dessutom en himla tur som kom på det där tunnelbanetåget från arenan och i alla fall kom två stationer. Sen stannade ju trafiken, det måste ju ha varit minst 40.000 pers kvar vid arenan. Herregud, då hade paniken varit nära.
 
Vi gick och käkade frukost, sen checkade vi ut och åkte till flygplatsen. Hemresan gick jättesnabbt och jag tror jag somnade innan vi ens startat.
 
Det var en omtumlande resa! Vi har haft såå rolig och skrattat som galningar, samtidigt som det känns helt overkligt att det faktiskt skedde en terroristattack medan vi var på konsert. 
 
Stay safe, London. Keep calm and carry on.
 
 
 
 
3.40 sker det numera klassiska fallet :) 
 
 

Tillsammans är bra

Efter Napoleonspektaklet känner jag att jag måste vara lite seriös också. En kille i en svensk DM-grupp jag är med i på FB hade filmat konserten på Friends. Jag hade inte sett mer än några små sekvenser och inte brytt mig så mycket, men några uttryckte intresse av att få hela konserten på dvd om det var möjligt och i så fall hur mycket skulle det kosta. Visst, tyckte han, det skulle väl gå att ordna. Men i stället för att folk skulle swisha honom några spänn för porto startade han en insamling så de som var intresserade skänkte portopengarna, eller hur mycket man nu kände för, till Barncancerfonden i stället. Insamlingen skulle vara öppen i två veckor och målet var att få in 500 kronor. Med facit i hand visade det sig att det var en minst sagt blygsam målsättning. Igår var sista dagen och sist jag tittade var summan uppe i över 24.000 spänn! Tjugofyra tusen! I en liten Facebookgrupp med svenska Depeche Mode-fans. Jag ville inte ha någon dvd, men pytsade in en femtiolapp bara för att jag tyckte det var en så fin sak, och jag tror många med mig gjorde så.
 
Solidaritet liksom, rätt schysst påfund ändå. 
 
På fredag bär det av till London! Apropå bananer... British Airways har ju haft datahaveri av episkt mått men det verkar ha ordnat upp sig. Väderleksrapporten igår lovade regn hela helgen, men det verkar ha ordnat upp sig det med. Jamen då kör vi då! Halv fyra på morgonen ska jag hämta Annelie, snaaaark.... Men vafan, vi ska till LONDON baby! 
 
 
 

Garden party med nattlig ridtur

I lördags hade Ebba trädgårdsbaluns. Jag kände mig lite sliten så planen var att det för min del skulle bli en lugn och städad kväll. Well, tanken var ju god och det började ju bra.. 
 
Kanonväder var det, vilket var tur eftersom muurikkan skulle invigas. Ebba fixade mat för ett helt kompani.
 
 
Är det fest så är det, sa Halo och snofsade till sig med fluga.
 
 
Värsta festprissen!
 
Marcus och jag fixade musiken och fick förklara för det yngre gardet vad det var dom lyssnade på (80-tal, quelle surprice!). Vi satt i trädgården i flera timmar och åt, drack, snackade och skrattade. Jättetrevligt! Sen åkte vi in till stan och satte oss på Makeriets uteservering. Marcus fick för sig att han ville klättra upp på häststatyn utanför och jag tyckte det lät som en jättebra idé! Problemet var att det förmodligen inte var minsta tillåtet och att det stod en vakt två meter därifrån. Marcus hävdade att det ju är allmän plats men jag ville inte riktigt tro att man får göra hur man vill bara för det, så då gick Marcus och frågade, haha! Vakten såg helförvirrad ut och kunde inte alls svara, det verkade till och med som att han aldrig fått den frågan ens, utan han hänvisade till en snubbe i baren som ba "eh, den tillhör Örebro kommun, vi har ingenting med den att göra". Ja om inte det är tillåtelse att klättra upp så vet då inte jag! 
 
Nästa problem var ju att faktiskt ta sig upp på hästen. Jag hade katat mig och ba "jamen jag hjälper dig, jag är gammal hästtjej vettu, jag har kastat upp en och annan på en hästrygg!". Ja, jo, det är ju förvisso sant. Dock var det ju sådär en 25 år sedan sist, hästarna i fråga var för det mesta ponnyer med en något lägre mankhöjd än 2.15, och framför allt var ryttarna typ sjuåriga barn och inte fullvuxna tvåmetersmän! Herregud vilket meck! Jag knuffade och bökade och vid ett kritiskt ögonblick såg det ut som Marcus skulle tippa med huvudet före över på andra sidan så då kom jag med pedagogiska tips, utbasunerade i ungefär 200 decibell. "Marcus, RÄTA på dig! Ta tag i manen! SÄTT dig upp! Marcus! SÄTT dig upp! Ta tag i manen!". Ellen ryckte in och hjälpte till att baxa och lagom när ryttaren nästan var på plats kom vakterna och ba "Hörru du Napoleon, tycker du att det funkar bra det där..?" Hahahaha! 
 
 
"Men han där gav oss lov!" hävdar Napoleon, medan vapendragaren står bredvid och ser helt orimligt nöjd ut. *skrattar så jag dör*
 
Sen skulle vi dra oss mot bussen, men Ebba skulle på toa först. Jag tyckte hon tog sån tid på sig så jag gick in för att kolla så hon var okej. Ett enda toabås var upptaget så jag drog en slutsats att hon var där och ropade om hon var där. Ett ynkligt "jaaa..." hörde jag. Jag väntade. Det spolade. Ingen kom ut. Jag tittade på klockan, som började bli mycket. Ropade barskt "Alltså, bussen går snart!". Det spolade igen. Dörren öppnades - och ut raglade en totalt främmande människa, lite härligt blekblank i ansiktet sådär som man blir när man kräkits. Arma kraken, där har hon suttit och mått jätteilla och så har jag stått och hojtat i dörrspringan att rappa på för bussen går snart. *facepalm* Jag vet inte vem som såg mest förvånad ut av oss två. Jag skyndade ut igen och där stod Ebba med de andra och väntade på mig. Vet inte vad hon tog för hemlig väg ut från dass men uppenbarligen sprang vi om varandra. Håhåjaja. Eftersom jag ödslat dyrbara minuter på att gorma på en främling genom en toalettdörr fick jag hastigt vinka av de andra och springa till bussen. 
 
Igår vaknade jag tidigt och kände mig förhållandevis pigg och fräsch, och för en nanosekund fick jag för mig att jag varit skötsam och ordentlig kvällen innan. Insåg snart att så icke varit fallet, och när sedan Ebba smsade en liten bildkavalkad från uppbaxningen så dog jag nästan. Vilken jävla cirkus! Jag är för gammal för sånt här! Jag är liksom 45 år, jag kan inte hålla på och härja runt som en huligan. Jeeez.... 
 
Men kul var det! Och vi frågade ju faktiskt om lov, så SÅ himla huliganigt var det ju inte. Fast jag tänker kanske inte gå till Makeriet på ett tag..

Med bikini och vantar i Budapest

Hehe, ja det där regnet jag gormade över blev det ju inte så mycket av kan man säga.. I lördags åkte jag som vanligt upp till Jenny och Niklas. Det var hockey-semi så det satt vi och kollade på. Tidigare hade jag sett på FB att det planerades som en flashmob under konserten, där publiken uppmanades att ta på sig vita handskar under "Never let me down again"armvevandet. Några vita handskar äger jag inte och det kändes lite overkill att köpa såna bara för att använda fem minuter. Jag nämde det i alla fall för Jenny, som ba "men jag har ett par vita vantar i fickan på min regnjacka". Det visade sig att hon hade två par till och med. Dom var en smula skitiga så hon körde dom i något slags snabbprogram på tvättmaskinen, med lite Vanish oxy action superdupergrejs, och vips så var vi utrustade för att flashmobba. Haha! Garanterat första gången jag åkte med både bikini och vantar i bagaget. Åkte till Arlanda svintidigt i söndags och intog den sedvanliga dyrfrukosten. Flygresan gick snabbt och bra, och eftersom vi bara reste med handbagage behövde vi inte vänta på några väskor utan kunde försöka få tag på en taxi på en gång. De hade ett väldigt smidigt taxisystem på flygplatsen! Man gick fram till en hytt precis utanför utgången, sa vart man skulle, och så fick man ett kvitto med adress, uppskattad kostnad och så ett könummer. Jenny hade skrivit ner adressen och till och med fotat lappen så hon bara visade bilden för damen i luckan. Vi fick ett aslångt kvitto och hann väl inte mer än säga tack så rusade det fram en kille och undrade vilket nummer vi hade. Jenny visade kvittot och han ba "jamen då är det här er taxi", så kastade han in väskorna i första bästa bil och vi fick hoppa in. Chaffisen sa "welcome to Budapest" och börnade iväg innan vi knappt hunnit spänna fast oss. Jenny höll fram kvittot för att visa adressen men den var redan inlagd i färddatorn. Jisses amalia vilken rivstart! Vi hade väl nästan hunnit halvvägs genom stan innan vi ens fattat att vi öht tagit oss ur flygplanet.
 
Den här gången bodde vi inte på hotell utan lånade Klaras lägenhet. Jenny kände igen sig när vi var framme och visste vilken port det var. Porten låstes upp utan problem och vi tog oss in i huset. Det var en väldigt gammal byggnad, och lägenheterna hade järngrindar för dörrarna. Grinden låstes upp utan problem, lägenhetsdörren fick vi också upp och vi hann väl utropa ett entusiastiskt ta-daaaa - då fastnade nyckeln i låset! Alltså paniken! Vi micklade och macklade i gott och väl en kvart. Jenny ringde Klara som inte svarade, så hon skickade ett desperat sms. Stresspåslag delux, skulle vi behöva ringa efter en låssmed? På ungerska, en söndag? Jenny tog femton djupa andetag och efter ytterligare lite meck så insåg hon vad problemet var - nyckethålet var inte lodrätt som på "vanliga" dörrar utan vågrätt. Pjuh! Vilken thriller. Vi lämpade av väskorna, bytte om och sen gav vi oss ut för att turista! Första anhalten var Fiskarbastiljonen, som ligger ungefär vid kedjebron.
 
 
Man kan åka linbana upp till bastiljonen, och eftersom vi hade hela dagen på oss tyckte vi att vi kunde köa till det. Då kom det en kille och undrade om vi inte ville åka shuttlebuss i stället? Den skulle gå om någon minut en liten bit bort. Det kostade inte mycket, så vi valde det alternativet i stället. Uppe vid bastiljonen var det jättefint!
 
 
Vi strosade runt lite och tittade på utsikten och jag invigde min selfiepinne!
 
 
Vi satte oss vid ett litet bord uppe i bastiljonen och tog en välförtjänt lunchöl. Musikunderhållning fick vi också. En gubbe på torget spelade "Fågeldansen" på fiol! *dör en smula*
 
Vi satt där ett bra tag och njöt av solen, innan vi promenerade hela vägen ner från berget och fortsatte bort mot kastellet. 
 
 
Där fanns det ingen transport upp vad vi kunde se utan det var trappor som gällde. Vid det laget hade vi gått nästan en mil och inte ätit sedan vi satt på Arlanda i ottan, så vi orkade bara en liten bit innan vi kände att det var dags för mat. Det blev kolbazs på en restaurang vid Elisabethbron. Det dög som lite lättlunch, men mer än så var det inte. Kan väl säga som så att gillar man korv är Ungern the place to go!
 
Sedan promenerade vi hela vägen tillbaka till lägenheten. Vid det lagen var klockan långt in på eftermiddagen och stegräknaren visade på 1,9 mil. Jag skulle kunna tänka mig en middagslur, men Jenny var sugen på att bada efter allt promenerande i solen och eftersom termalbad stod på 2 Do-listan kunde vi lika gärna ta det på en gång. Klara hade tipsat om ett som låg jättenära lägenheten. Inget fancy pansy utan ett gammalt, enkelt bad dit inga turister hittade. Jenny kollade på google maps, funderade en sekund, gick ut på balkongen och ba "jaha, det ligger därborta". Det var i princip tvärs över gatan. Vi tog våra badkläder och knatade dit. Jag hade aldrig i hela mitt liv fattat att det var ett bad om jag inte visste det. Det var så oansenligt, ingen skylt, ruffig fasad etc. Och som sagt, det var inte särskilt turistigt. Gammalt och lite kantstött och inga snofsigheter. Men vafan, det dög! De hade en jacuzzi och flera olika bassänger som vi kunde chilla i. En med jättevarmt vatten, då höll jag på att somna faktiskt. Vi plaskade väl runt i en dryg timme innan vi gick hem och gjorde oss i ordning för middag. Shuttlebuss-killen hade gett oss en flyer från en restaurang och faktiskt hade jag kollat upp den tidigare, och nu visade det sig att en av Klaras tidigare gäster tipsat om den i hennes gästbok, så vi gick dit. Det var en promenad på max en kvart så det var lagom. På vägen dit blev jag lite akut nördig när jag såg en pub eller vad det nu var som hette Revolution5. Hallå, passande eller? 
 
 
Where's the revolution? There's the revolution!
 
Restaurangen var all inclusive med buffé och alkoholen ingick också. Nu var jag mest bara jättetörstig efter en hel dag i solen, så jag var bara sugen på läskeblask. Haha, servitören måste ju undrat om jag inte förstod vad som ingick eller om jag aldrig druckit läsk förut i hela mitt liv så som jag beställde in Cola efter Cola efter Cola och bälgade i mig som om det var nektar direkt från Olympen. Buffématen var lite märklig och såg inte särskilt lockande ut, men de hade även on demand grill där man gick fram till en disk och pekade på vilket kött man ville ha och så tillagade dom det åt en. Jag åt en massa god kyckling med olika marineringar, och även något galet kryddstarkt fläsk. Dessertbord hade dom också, och där botaniserade vi och testade det mesta. Även här blev det musikunderhållning, dock inte någon fågeldans på fiol utan en farbror lirade piano. Mycket 80-tal körde han, och vi fick såklart feeling och gnolade med :) När vi mätta och trinda skulle vagga hem i sakta mak spelade han lämpligt nog soundtracket från Titanic, hahaha! Det blev en skön kvällspromenad där vi fick se parlamentet i nattskrud. 
 
 
Hyfsat ändå! 
 
Det var en lång dag där vi hann med väldigt mycket! "I morgon sover vi ordentligt! Inget pensionärsspring tidigt, vi har hela dagen på oss" tyckte vi. Jomen tjena, kl.09.04 kastade vi oss ut ur lägenheten. Första anhalten blev frukost på pannkakspalatset och det var inte alls gott, tyvärr. Men det fick duga som början. Målet för dagen var saluhallen, och jag gjorde upp en smart färdplan för att vi skulle maximera turistandet. Vi gick över Margaretabron till parlamentet så fick vi se det på nära håll.
 
 
Sen passerade vi ett minnesmärke som på engelska heter "Shoes on the Danube bank", vet inte om det har något namn på svenska. Det är hursomhelst "To the memory of the victims shot into the Danube by Arrow Cross militiamen in 1944–45"
 
 
Vi passerade även S:t Stefansbasilikan
 
 
Dagen innan hade vi missat slottet när vi gick ner från berget och vidare till kastellet, men nu stod vi på andra sidan floden och kunde se lite bättre.
 
 
 
Slottfie!
 
Sen var vi framme vid saluhallen och då var det lunchdags! På övervåningen är det matställen och försäljning av typ hantverk, souvenirer etc. Hur mycket folk som helst och jääättetrångt. Vi lyckades haffa två stolar och gick en och en för att handla mat. Det blev gulaschsoppa, och den var god! Billig var den också. Det var inget jättelass med mat utan jag kunde allt klämma ner en banan- och nutella-langos som efterrätt *harkel* Kletigt, flottigt, bångstyrigt att äta - men fan så gott alltså! På nedervåningen var det försäljning av matvaror som frukt, grönsaker, kött, kryddor, choklad etc. Där var det lite mer space och man kunde kolla utan att behöva skuffa sig fram.
 
Titt som tätt mötte vi folk i Depeche-tischor. Jag hade också det, och jag fakking älskar den gemenskapen! Man tittar på varandra, ler lite, ger en nick eller hejar - oavsett om det är totala främlingar som man inte har en aning om vilka de är, var dom kommer från, vilket språk dom pratar. Älskar't!
 
Efter saluhallen tog vi Kedjebron tillbaka och satt ett bra tag i solen på en uteservering och tog en öl. Det var verkligen gassande hett och våra solfjädrar kom till stor nytta. Sen chillade vi en stund i lägenheten innan vi fixade oss i ordning och tog en taxi till arenan. Det var 28 grader varmt och väldigt kvavt, och några mörka moln på himlen. Vi behövde inte köa någonting utan det var bara att gå in. Well, vi hann vara inne på arenan tjugo minuter, sen började det regna. Det var väl själva fan, arenan hade ju öppet tak såklart! Nu blev det inte så mycket med det där regnet, det var ett lätt sommarregn i en kvart ungefär och sen var det bra med den saken! 
 
 
Det var dessutom när förbandet spelade. Samma förband som på Friends, The Raveonettes. De kanske var bra, inte vet jag. Det spelar liksom inte så stor roll, jag orkar inte bryyyy mig om något förband! Det lilla jag hörde var väl helt okej.
 
Vi hamnade bredvid ett jätteentusiastiskt gäng ungrare, fyra tjejer och en kille. Killen pekade på min tatuering och sa något, och när de förstod att vi inte pratade ett ord ungerska blev de helt engagerade och frågade var vi kom från och om, hahaha, vi hade vita handskar med oss! Ena tjejen hade nämligen flera par i handväskan, dom delade hon ut till folk runtikring.
 
Det var en heeeeelt magisk kväll! Publiken var fantastisk! SÅNT jävla drag alltså, från början. Friendspubliken kan ju gå och lägga sig liksom. Vi var helt överväldigade, folk sjöng och dansade som dårar och bjöd på värsta allsången. Jenny hade en kille i ena örat och en annan i andra örat och ingen av dom kunde väl engelska sådär jättebra, haha! Nej men helt seriöst, jag vet inte när jag var i sån totalextas efter en konsert sist. Flashmoben blev skitbra även om vi höll på att svettas ihjäl där vi stod och viftade med våra vintervantar i den 28-gradiga värmen. SJUKT kul! London- och Berlinpubliken har lite att leva upp till efter det här.
 
Efter mycket om och men fick vi tag på en taxi efteråt och sen rasade vi i säng. Dagen efter var det bara att packa, städa undan lite, äta en dösmaskig gyrosfrukost på torget och sen ta taxi till flygplatsen. Vi var där i precis lagom tid och hann shoppa lite innan vi tog lunch på O'Learys. När vi satt där och åt så såg jag några som såg så bekanta ut. "Det här är jättekonstigt, men där sitter några som ser exakt ut som förbandet igår" sa jag till Jenny, som vände sig om och kollade och ba "Det är dom". Det var The Raveonettes, och vi började såklart kika runt för att se om DM möjligen var i faggorna men icke. Sen skulle vi gå därifrån och då blev det lite märkligt. Vi gick förbi förbandets bord och det såg fan ut som om sångerskan smygfotade min tischa! Jag noterade innan att hon hade tittat på den och sagt något om den till de andra för de kikade också, och när vi gick förbi tog hon av sig solglasögonen och riktade mobilen mot mig. Huh? Konstigt. 
 
Jag tror jag slumrade till redan innan planet startat, jag var helt färdig. SHIT vilken bra resa - igen! Allt på 2 Do-listan betade vi av, och mer därtill. Konserten var helt crazybra och jag kunde knappt sluta vråla efteråt.
 
Så här såg det ut. Armvevandet börjar 4.15 om man inte vill se hela, men lyssna i alla fall på första textraden, hur publiken sjunger. 
 
 
 
 

Ny konsert, nytt resmål

På söndag åker Jenny och jag till Budapest! Det ska bli asroligt. Tyvärr verkar det som att vi kommer få regn på oss.. Vafan då! Var det EN sak jag kände mig säker på så var det att det skulle bli fint väder... Men den här våren har ju sannerligen inte levererat. Jag håller koll både på Yr och SMHI och även om deras prognoser diffat lite och ändrats så verkar de vara överens om att det ska regna på söndag. Mjahapp... Aja, det är bara att gilla läget. I stället för att lapa sol och sitta på uteservering får vi göra annat. Jag är inte lika strukturerad som jag brukar och har inte någon Charles-Ingvar-Jönsson-plan tajmad och klar in i minsta detalj. Det är Jenny som har ordning på både biljetter och resehandlingar, jag bara svansar med, och vad vi gör får nog bero lite på vädret. Jag hade ju då tänkt mig utomhusaktiviteter hela tiden och har t o m köpt en selfiepinne för att kunna gå all in i turistandet, men det kanske inte blir så då om det ska bli fakking regn!
 
Hursom, jag TYCKTE inte jag hade just någon plan, men det visade sig (quelle surprice!) att jag nog ändå har en del grejer på 2 Do-listan.Förutom att gå på konsert såklart då.
 
* se ett slott (det måste man alltid göra när man turistar!)
* äta gulaschsoppa
* besöka ett termalbad
* spana in den enorma saluhallen
 
Sen ska vi tydligen dricka nåt som jag tror hette spritzer, typ vin och soda. Det lät inte så supersmaskigt men är tydligen vad the locals dricker, så då är det väl bara att ta seden dit man kommer.
 
Resten blir improvisation. Det ska i alla fall bli jättekul med ett helt nytt resmål!
 
 

RSS 2.0