frodis

Why hello there lovers, fick ni äntligen följa med. Bästa hösttecknet ever, aj löööööv mina kängor! Efter att ha trampat runt i fjuttiga sneakers hela sommaren var det äntligen dags för det tunga artilleriet. Nu kommer jag bo i dom till midsommar ungefär och skramla runt på jobbet som en fångvaktare. Saker att rädda vid en brand: 1. hundarna 2. fotoalbum 3. Dr Martens.

Jag ska ha tag i en kartong och en påse med grejer, de ska finnas här nånstans...

Jamen det är väl bara att kavla upp ärmarna och börja leta då! *dåndimpar lite*

 

 

Det har pratats i eeevigheter om århundradets happening här i stan - kungafamiljen kommer på besök! Politikerna har tjafsat om vilket torg de ska vara på, konditorierna har tagit fram Bernadotte-bakelser etc etc. Elisabeth och jag såg en massa möjligheter till bus och var naturligtvis tvungna att ta en titt på spektaklet.



Jag hann inte mer än kliva utanför dörren så fick jag en Säpo-helikopter efter mig. Dom kanske sett på Facebook att jag tänkte traska upp på stan och moona kortegen.

Vi tog plats utanför kyrkan, och efter ett tag kom kungligheterna ut i en rasande fart. 

 

Talk to the hand grandma! Jag är helt sjukt nöjd med att uttrycket anammats till och med av drottningen.

Kronprinsessan såg lite gladare ut.

Sen ilade vi till Järntorget där kungen skulle hålla tal.

Kungen. Häpp! När kungen pratat klart blev det underhållning och då flydde folk som Titanics råttor.



Kammarorkestern. Häpp! Inte läge att göra värsta partyhäpparna, det var något alldeles fasligt lugnt och städat.



Lokal förmåga. Häpp!

Mikael Wiehe. Häpp!

Nikola Sarcevic. Häpp!

Allt teckenspråkstolkades, till och med munspelssolo!



Ola Joyce blir utfrågad av Pernilla Månsson-Colt.

Tja, det var det. Kungligt jubileum samt anti-kunglig folkfest. Mycket väsen för ingenting skulle man kunna sammanfatta det hela med. Spektaklet som kom av sig.

Sista semesterdagen idag, i morgon är jag tillbaka i saltgruvan igen. Riktigt jävla bra semester detta, den roligaste på flera år tror jag. Jag har skrattat så sjukt mycket och umgåtts med en massa underbara människor. Tror inte det är något jag tänkt göra som aldrig blev av faktiskt, jag får tänka efter.

Sola - check!
Bada - check!
Hångla - check!
Dricka en massa sprit - check!
Träna hund - check! (fast inte tillnärmelsevis så mycket som jag tänkt...)
Läsa deckare - check!
Dricka läskeblask - check!
Sova en massa - check!
Gå på konsert - check! Flera stycken till och med.
Gå på zoo - check!
Hitta lösningen till world peace - check! (i samarbete med Elisabeth, det krävs två masterminds för en så komplex fråga)
Slå mig halvt fördärvad - NÄ! Faktiskt inte! För första gången på evigheter har jag varken slagit mig eller blivit sjuk, helt otroligt. Nu har jag visserligen 20 timmar på mig men det är ju betydligt bättre att slå sig sista semesterdagen än första.

Det har blivit en hel del livemusik i sommar men årets höjdpunkt var självklart Forever Young. En hel hög med gamla hjältar kom till Eskilstuna av alla ställen, wtf?? Jag, Annelie och Jenny var givetvis på plats, hur skulle det sett ut annars liksom.

En kväll i oktober 1989 stod Annelie och jag utanför Hjärter Ess i Parken Zoo och lyssnade på Jakob Hellman. Vi var för unga för att få komma in (så jävla gött det är att säga att man en gång varit för ung för något!) så vi fick stå ute i höstmörkret och frysa och tjuvlyssna. Men NU!.....

Nästan 21 år senare fick vi både se och höra Jakob! Samma låtar nu som då, det enda som skiljde var att Jakob blivit äldre och skippat glasögonen. Annelie och jag har självklart inte åldrats en dag sedan dess.. *host harkel*

Jakob Hellman - worth waiting for. Spelningen var självklart skitbra. Hela "..och stora havet"-skivan fick vi höra och Jakob var riktigt rolig mellan låtarna. Fast jag saknade allt glasögonen lite, och lite hårspray skulle inte skada. Men raraste Jakob kommer alltid finnas i hjärtat som "den där killen som du lyssnade så mycket på" som mamma kallar honom. Hahaha, när Jakob var på "Allsång på Skansen" hade morsan kunnat hans låtar, så indoktrinerad har hon blivit. Hemlig gäst hos Jakob denna gång var tack och loooov inte Johan Palm som i Linköping utan Titiyo!

Seriöst, hur FAN är det möjligt att se precis likadan ut som för över 20 år sedan?? Jag har aldrig sett något liknande tror jag, det är ju bara att gratulera Titiyo. Och givetvis bli lite bitter och grön av avund.

"Och du tror väl inte att jag är aaaa-aaaaaaa-vundsjuk på dig"

Efter Jakob ilade vi med blixtens hastighet (well..) till den andra scenen och bjöds på en helt GRYM konsert med Ultravox. Satan i gatan vad bra de var.

Midge Ure ser visserligen ut som David Lettermans kapellmästare nuförtiden, men shit vad han har hållit stilen i övrigt. Aj lööööv Midge, det är min nya kung!

 

Gubbstruttarna gav verkligen järnet, de var pigga och glada och taggade. En RIKTIGT riktigt bra konsert. Allsången till "Hymn" gav gåshud faktiskt.

Efter Ultravox skulle vi köpa mat var tanken, och det var ju en jävla cirkus det också... Jenny paxade ett bord och Annelie och jag köade.

Och SOM vi köade... En timme (!!) köade vi för att få lite mat. Som var kall dessutom. Så fruktansvärt dåligt så det är inte sant. ETT mattält, hur tänkte dom där?? Under tiden som vi köade fick vi se och höra Lustans Lakejer.

Mest av allt fick vi dock höra Johan Kinde prata. Herregud så han babblade, det fanns ingen hejd på honom. Och skoja försökte han också, som det var någon slags revy eller nåt. Annelie och jag ackompanjerade med "ba-dum-pum-psch!" efter varje platt kommentar. Kan Johan tramsa så kan vi!

Talk to the hand grandpa, jag orkar inte lyssna på ditt prat!

Vi fick vår mat till slut och kunde återvända till stackars Jenny som suttit mol allena i en timme och undrat om vi blivit bortrövade eller drullat i Eskilstunaån. Medan vi åt spelade Reeperbahn.



Har ingen uppfattning om huruvida de var bra eller ej, jag var fullt upptagen med att sluka min mat. Reeperbahn är inget jag lyssnat på direkt, jag tycker dom var bäst som Nürnberg 47 i filmen "G" :) Men sen var det dags för lite tysk synthpop! Trodde vi...



Alphaville tyckte tydligen att det här med nostalgi var bara so very 2009 och valde i stället att totalslakta sina låtar med hårdrocksriff och trummor och skit. Emellanåt lät det helt okej, sen klämde dom in nåt helt obefogat stick som bara skrek i öronen och sabbade allt.



"Men vad göööör dom??" Annelie och jag hamnade i lätt chocktillstånd vid "Big in Japan". Men killen bakom oss ser i alla fall helnöjd ut! *asg*

Marian Gold for runt som en guttaperkaboll men var i sån dålig form att han då inte orkade sjunga utan mest flåsade. Kunde inte hålla ut tonerna, pratade helt osammanhängande och höll inte melodierna ordentligt. Vi funderade helt ärligt på om karln var onykter.

Snacktime! Med en galen blick och en lakritsrem i munnen kan man slå världen med häpnad! Nåja, man kan återhämta sig från Alphaville-slakten och ladda för Human League i alla fall.



Human League vet hur man genomför en konsert med still och finess!

Som sagt, stil och finess och klass. Se och lär, Marian Gold!

The humans var skitbra! Bra sång, bra låtar, inga jävla dumheter med trummor och skit. Riktigt bra synthpop, rakt upp och ner utan krusiduller. Kanonbra avslutning.

Summa summarum - höjdare och bottennapp men en riktig kalaskväll!

Värsta bästa brudarna, som ALLTID kommer vara forever young! <3

Får jag höra dom här i afton blir jag sjukt glad. Please, please, pretty please!

 

Övriga favoriter räknar jag kallt med att få höra så de behöver jag inte önska.

Kom-ihåg-lista
* biljett
* kamera
* tanka bilen

Bajsväder och inget balunsande - då hinner jag se lite film.

London river - enkel, rak, hjärtskärande utan krusiduller och med bra skådisar. Brenda Blethyn är som vanligt underbar.
Sebbe - får exakt samma omdöme som ovan. Enkel, rak, hjärtskärande utan krusiduller och med bra skådisar. Förskräcklig historia, man får lite magknip faktiskt. Enda invändningen är slutet som jag inte gillade hundraprocentigt.
Snabba cash - tjofaderittan, här går det undan! Jag börjar bli gammal och både lomhörd och senil för jag tyckte det var svårt att hålla reda på vem som var vem och så hade jag lite svårt att höra vad de sa ibland. Men Joel Kinnaman är ju ett lakrits som heter duga.
Shutter island - nä alltså, den här var förvånansvärt oengagerande. Först somnade jag, sen blev jag galen på en skådis jag kände igen men inte kunde komma på varifrån och var tvungen att kolla upp det. Tyckte inte den var särskilt spännande utan mest omständlig och långsam och till skillnad från gängse uppfattning (surprise...) tyckte jag inte om slutet. 

 

Men hahahahahahaha, folk är ju inte kloka! Jag trodde boule var en stillsam pensionärssport. Vad händer härnäst - drive by shooting på bridge-VM?

Bettanblå är i Barcelona den här veckan så jag tänkte passa på att låta levern vila samt bättra på karman lite. Det senare sket sig direkt, jag blev bored stiff efter en dag och stack till Tuna igår enbart för att luncha och skvallra med Annelie. Shit vad kul det var! Babblade om folk vi inte sett på 20 år och garvade åt gamla minnen. Och åt nyare minnen med för den delen, jag höll hov med mina senaste fylleeskapader. *tar mig för pannan* Jaja, man lever bara en gång och då måste man få ha roligt även om jag erkänner att det väl inte riktigt anstår en 38-åring att svänga sig med uttryck som "Talk to the hand grandma" om man vill ha minsta uns av värdighet kvar. 

Men levern har fått vila i alla fall! Värre är det med hjärtat. Höll på att trampa på en huggorm idag och så nära en hjärtattack har jag väl aldrig varit någonsin. Det är tacken det för att jag går ut i skogen och inte på krogen! Karma kanske?