Torshällamilen som inte riktigt blev en mil
Igår var det dags att springa lopp igen. Denna gång i riktiga hemmahooden, d v s Torshälla. Uppladdningen har inte varit optimal då Ebba varit sjuk. No way att jag ger mig ut och kutar själv, jag vilar mig i form och laddar med choklad... Efter en vecka där jag varit arg och grinig precis hela tiden kändes det ändå skönt att få göra av med lite stress och lätta lite på tryckkokarlocket. Det var strålande väder och uppvärming till bra musik. Sen gick startskottet! Vi valde även denna gång att hålla oss längst bak i fältet eftersom alla andra är mycket snabbare och vi vill inte vara i vägen. Och som dom for iväg! Ebba hade tänkt ut en taktik åt oss, som gick ut på att vi skulle orka hela loppet om vi höll en viss kilometertid. Det gick sådär. Vi sprang på tok för fort och försökte lugna ner oss. Men det gick ju inte! Helt galet, det kändes som vi inte kunde springa långsammare utan att gå. Det var bara att kuta på och hoppas på det bästa. Det funkade ungefär halvvägs, sen blev det asjobbigt. Fy fan så jag slet. Benen kändes som sirap och jag fick håll. Men eftersom vi var i mina uppväxtkvarter var jag tvungen att vara lite guide ändå. Vid 6 km sprang vi förbi mitt gamla sommarjobb och det var jag ju tvungen att visa.
Jag: *flås* *stånk* DÄR HAR JAG SOMMARJOBBAT!!
Ebba: Jaha.
Jag: *kippar efter andan* MAMMAS GAMLA JOBB!
Ebba: Vad gör man där?
Jag: *flås* *stånk* STÅLPULVER! *andnöd* *flåsar som en blåsbälg* OCH KALLVALSAD PLÅT!
Alltså, det gick så tungt! Jag brukar ju kunna sega mig vidare på ren tjurighet och till och med öka på slutet för att få skiten överstökad snabbt, men nu gick det bara inte. Vid 7,5 km var jag tvungen att sakta ner och gå för benen bar mig knappt. Jag sjasade iväg Ebba så hon kunde fortsätta springa, jag ville ju inte sabba hennes lopp, och så fick jag gå. Då var vi nere vid slussen där det satt ett gäng fyllon som inte imponerades av min fart. "Näääää gå inte, du ska ju springa!" brölade dom lite lagom uppmuntrande. Ja då var jag ju tvungen att fåna mig så jag sprang över bron med höga benlyft och vinkade åt dom så dom asgarvade och applåderade. Skitsmart, verkligen. Slösa sista unset av energi på att spexa för a-lagarna... Resten av biten så sprang jag korta stumpar men det GICK verkligen inte. Jag var totalt urlakad och kände hur det började sticka i kroppen och fingrarna svullnade upp. Det var rätt läskigt och jag började fundera på om jag fått en allergisk reaktion. ("Nejdå, det är för att du inte har något syre i kroppen" förklarade Ebba efteråt. Jamen dåså, inte värre än så...)
Jag lyckades i alla fall springa i mål och fick medalj, vatten och banan.
Efter prisutdelning och ett manipulerat lotteri (orkar inte gå in närmare på det, men har man 26 priser att dela ut är det ju väldigt märkligt att de 13 första att få välja var män, följt av 13 kvinnor. Lotteri my ass...) åkte vi till Chop Chop och åt god mat.
Jag vet att förutsättningarna för att klara att springa en mil inte var de bästa. Jag har gjort det en gång i hela mitt liv och efter det inte sprungit typ nånting på två veckor. Vi började träna för två månader sedan. Jag sprang 7,5 km fortare än jag gjort tidigare. Jag vet det. Men jag är missnöjd ändå. Det var inte roligt och jag kände mig misslyckad och det gillar jag inte och det är heller inte vad jag behöver just nu. Som det känns nu har jag inte lust att springa en meter till i år, men jag är väl en solidarisk vän och ställer upp om jag inte har något bättre för mig.
Planen att springa elefantloppet i London nästa år kvarstår dock! På väg hem från Torshälla föreslog jag att vi ju inte behövde börja träna för det förrän efter nyår och därmed inte behövde springa något mer fram tills dess, men då höll tant E på att ramla ur bilen och dö bestört-och-dåndimpsdöden :) Vi får väl se hur det blir. Får jag bara tillbaka min tjurighet och lite fighting spirit så kanske jag kan asa ut min feta röv på lite lufs. Min feta röv som svettades sådant i värmen igår att jag lyckades få skavsår mellan skinkorna! En idrottsskada man inte hör talas så mycket om, och som sannerligen inte lockar till att springa ännu längre. Tips om någon drabbas: parfymerad lotion är inte att rekommendera som smörjmedel, då känns det som arslet ska brinna upp. Varsågod för info!
Kommentarer
Trackback
