frodis

I lördags var det flyttdags för Ebba, part 2. Vi skulle ju bara "ta resten" och tyckte att det räckte med ett mindre släp. Något av en felkalkylering visade det sig. Ebba var värsta häverten på att koppla på släpet så det fixade vi hon helt själv! På vägen ner cashade vi in vuxenpoäng genom att lyssna på Melodikrysset. Asduktiga var vi, det var bara en fråga vi inte kunde. Jag hade koll på Weeping Willows och Pomp and circumstances, och Ebba nailade Thorleifs och lille Fridolf :) Stämningen var på topp och vi trodde att det skulle bli en snabb sak att lasta in grejer och städa. Jomen tjena mittbena. Herreguuud vad grejer det var! Efter ett tag så insåg vi att det var praktiskt omöjligt att få med allt så då påbörjades Operation: Släng. Efter mycket om och men och vånda blev vi klara och fick igen det förbaskade släpet och kunde åka. Det är bra drygt att sätta sig och köra 23 mil efter att ha kört den sträckan en gång redan, flyttpackat och städat... Inga bra radiokanaler går det att få in där nere i obygden heller. I Valdemarsvik fick vi in nån dansbandskanal av något slag! Väg 51 mellan Finspång och Örebro måste vara den tråkigaste ever. Krokig och smal, och dessutom var det snöyra. Jag kände mig som värsta bromsklossen där jag puttrade fram med släpet och tog upp hela vägen.

 

Hursom, fram kom vi och nu jävlar är det färdigsläpat! Nu ska jag undvika att köra med släp så länge det bara går :) I söndags var jag trött som en gnu och hade träningsvärk. En heldag i soffan lät som ett bra alternativ, men nejdå. Jag ägnade hela dagen åt "Sune i fjällen" *dåndimpar* Jag skulle syntolka den, och för att hinna förbereda mig och se filmen mer än en gång var jag tvungen att se den tidiga föreställningen samma dag. Inte optimalt men det fanns inga andra alternativ. Så jag såg filmen, sprang ut i foajén och träffade brukarna, och så in och se filmen igen, den här gången som syntolk. Jag vill inte se den igen kan jag väl säga... Men brukarna var nöjda och tyckte den var kul och jag tror jag gjorde ett hyfsat jobb. Det är huvudsaken. Sen är det ju cash in, så det är bara att bita ihop och göra jobbet.

 

Igår hade jag en massa saker jag skulle göra men det sket sig redan i söndags natt, då jag vaknade av att jag hade fruktansvärt on i ena ögat. Famlade upp och tog ur ena linsen och somnade om. När jag vaknade på morgonen var jag helt illröd i ögat och det skar i huvudet vid minsta ljus. Verkar vara någon ögoninflammation jag åkt på. Jag kunde inte sitta vid datorn för då gjorde det ont och ögat rann, jag kunde inte kolla på tv, jag kunde knappt ha lamporna tända. M a o låg jag i soffan och lyssnade på tv mest hela dagen. Helt värdelöst! Idag känns det bättre tack och lov. Jag har ju skitmycket jag måste göra, jag har inte tid med trams.

 

 

Träningsvärk är bara förnamnet. i söndags hjälpte jag Ebba att flytta. Det var ingen liten flytt heller, 23 mil enkel väg. Jag skulle dessutom köra och köra med släp! Det har jag aldrig gjort tidigare så faktiskt hade jag rejält med ångest innan. Speciellt som jag skulle börja helt själv och köra ensam med släpet (förvisso tomt) ner till Västervik. Men det gick bra! När jag kom fram var det bara att börja lasta. Ebba är ju något av en flyttexpert och duktig på möbeltetris så hon hade planerat det mesta på förhand. Vi kånkade och släpade och det kändes som en evighet även om det faktiskt gick rätt snabbt. Inga större missöden råkade vi ut för, förutom att jag snubblade i trappen och hällde ut lecakulor och blomjord på ett halvt våningsplan men det redde ju upp sig. När vi hade lastat klart och skulle åka så ser jag att stödhjulet på släpet såg lite kajko ut. Vi tittade ordentlig och insåg att det hade hamnat på sniskan på något vis. Det var inte loss men gick heller inte att veva upp utan satt på tvären. Paniiiiiik! Jag höll verkligen på att börja grina, det var ju precis sånt här jag hade fasat för och gruvat mig över. Vad fan skulle vi göra? Ebba höll huvudet kallt och kom på att vi ju kunde försöka rucka lite försiktigt. Koppla loss släpet och försöka lirka på hjulet var inget alternativt då ingen av oss var säkra på hur man kopplar på det där jävla släpet igen, så det vågade vi inte chansa på. Vi kunde inte lyfta för mycket heller eftersom släpet satt fast i bilen, utan vi lyfte liite försiktigt och så sparkade jag till stödhjulet så det helt enkelt ramlade loss. Då kan vi i alla fall ta oss till Örebro, och så tar vi det därifrån tyckte E. Jag kunde inte tänka alls, jag blev så stressad, utan koncentrerade mig på att köra. Ujuj vad fin-Opeln fick ta i i uppförsbackarna! Det kände som vi aaaaldrig kom fram.

 

Fram kom vi, och jag parkerade lite snyggt utanför huset. När vi börjat baxa in kom det en vänlig granne och sa att man fick köra in på gården när man ska flytta så då skulle jag göra det. Då fick jag köra en snutt på en gångväg och eftersom vi var i Örebro så var det isigt och självklart inte sandat. Vi höll på att fastna på en isfläck.. Jag gasade och trixade och E satt och hyperventilerade och bad mig vara lite försiktig eftersom hon inte hade råd att ersätta nermanglade buskar och skyltar i kvarteret. Men det gick bra. Sen fortsatte vi att lasta ut. Jag hade parkerat liiite lite tokigt så vi fick gå precis där det var is. "Jag kanske ska flytta fram en bit så vi slipper isen" tyckte jag och så fick det bli. Stänga släpet IGEN och så åka fram typ fyra meter. Dom som eventuellt såg oss måste ju tro att vi var världens veligaste människor. Baxa runt och krångla och parkera tre gånger inom en radie på fem meter liksom. Sen skulle vi åka och lämna släpet och då åkte vi åt fel håll.. Jag körde in på en parkering och trodde att jag skulle kunna göra en elegant manöver och bara köra runt men se det gick inte. Jag fick backa! Vilket meck, jag fattade ingenting och vet väl inte om jag tycker att jag fick världens bästa instruktioner heller. Väl på rätt väg satt vi och funderade på vad fan vi skulle säga på macken om det där jäkla stödhjulet som låg på golvet på passagerarsidan. Vi bestämde att det var lika bra att säga som det var, har vi haft sönder något så får vi väl stå vårt kast och betala. Nu var det inga problem alls, det var bara att skruva fast och tydligen har folk tappat stödhjul i farten så vi var på inga sätt värst. Pjuh! Sen skulle släpet parkeras och då fick jag backa igen... Bara kanske 7 meter men det var gott och väl tillräckligt för herreguuuud så irriterade vi blev på varandra, haha. Tapetsera om och backa med släp - klarar äktenskapet/vänskapen det så klarar det allt! :)

 

Vi fick inte med oss allt så lördag blir det favorit i repris. Dock med ett mindre släp och den här gången är vi ju två från början så det går nog bra. Bara träningsvärken försvinner.

 

 

Mellan alla sportårskrönikor och skidåkning har jag hunnit se några filmer.

 

Dallas buyers club - stod på min måste-lista eftersom både Matthew McConaghey och Jared Leto fick oscarsstatyetter. Det var såklart en hel del elände och misär här. Matthew McConaghey såg för jädra sleten ut och han gjorde en mycket bra insats. Dock var Jared Leto ännu bättre, han var helt formidabel! Sorgligt, välspelat och bra.

The selfish giant - åh herregud vilket elände! Brittisk realism om social utsatthet, precis sånt jag gillar. Den var bra men oerhört tragisk och utan en enda ljusning nånstans.

Last stop Fruitvale station -superaktuellt ämne, polisövervåld mot svarta män i USA. Kärnfullt berättat om en verklig händelse som givetvis var fruktansvärt tragisk. Det jag vänder mig mot är att det verkade lite för tillrättalagt, som för att få huvudkaraktären att framstå i bättre dager. Om man helt oskyldigt blir nerbrottad av polisen och sen skjuten i ryggen och dödad så behöver man inte framstå i bättre dager, för igen förtjänar att bli behandlad på det viset. Visst, det KAN ju vara så att den här killen bestämde sig just samma dag han blev skjuten att börja ett nytt, bättre liv, sluta sälja droger etc. Det kan vara så, men jag tyckte det kändes tillrättalagd. Speciellt scenen när han tar hand om en hund som blev påkörd av en smitare. Det blev för mycket. Såna saker är inte relevant, man ska ändå inte bli skjuten i ryggen när man ligger på mage med handfängsel. Men kan man koppla bort det så var det en intressant film.

Det förflutna - franskt drama. Och även ett stort sömnpiller. Här hade man lätt kunnat kapa bort en halvtimma för det var i grunden en intressant story med lite olika twister. Men jag tröttnade på det sega tempot.

2014 var ett monumentalt skitår. Jag kan inte minnas när jag hade ett sådant uselt år faktiskt. Jag har varit utomlands 3 gånger (jo, 32 timmar i Köpenhamn räknas!) och konsertmässigt har året varit helt galet bra, men 2014 kommer ändå vara året då jag blev arbetslös för första gången på 20 år. Och det kommer framför allt vara året när finaste Herr Hund somnade in. Det gör fortfarande ont och jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Jag kan knappt tänka på det utan att börja grina. 2014 var även året då roliga, härliga A hastigt gick bort i cancer. Det var också väldigt jobbigt, och jag har väl inte riktigt kunnat handskas med det utan sopar det under mattan och försöker att inte tänka för mycket på det. Förnekelse är bra skit tills det kommer och biter en i arselt med tiofaldig kraft.

 

Många tråkigheter m a o, men givetvis har det funnits mycket annat också. Det har ju ändå varit både OS, fotbolls-VM och supervalår. Jag gör väl som vanligt en liten sammanfattning.

 

Årets konsert: Ujuj, det här är svårt. Det är nog jämnt skägg mellan Alison Moyet i Royal Albert Hall och Erasure i Köpenhamn. Följt av Morrissey och Kraftwerk. Stenhård konkurrens m a o, när varken Kent eller Avicii hamnar på pallplats!

Årets låt: jag tycker inte jag lyssnat på någon ny musik alls, men den låt jag sjungit med mest till i bilen är "Cool kids" med Echosmith.

Årets album: samma här, har knappt lyssnat på några nya album. Men jag säger Kents "Tigerdrottningen".

Årets film: jamen jag veeet inte, jag kan inte komma på en enda. Jag är helt efter i mitt filmtittande.

Årets urkraft: Charlotte Kalla

Årets gråt- och skrikfest: OS i Sotji

Årets citat: "Jag är helt döv, Kungen skrek sådant" / Drottning Silvia efter damstafetten på OS.

Årets idiot: Rent handlingsmässigt blir det Luis Suarez, i övrigt Björn Söder och hans entourage.

Årets fans-outfit: de schweiziska osthattarna!

Årets dans: line dance... På Gran Canaria.. Ett dussin holländska partypensionärer och två svenska fyllekärringar. Givetvis tätt följt av Elisabeths och mina moves på Tele2 Arena!

Årets väder: sommaren!

Årets party crashers: Jag och Ebba råkar byxlösa lufsa rätt in i en modevisning.

 

Det får räcka så. I år hoppas jag förstås främst på att få ett jobb, det är det viktigaste och en förutsättning för att kunna göra roliga saker. Ett par grejer är redan inplanerade - Mello, En man som heter Ove och Simple Minds. Sen hoppas hoppas hoppas jag att jag kommer iväg på någon eller helst några resor. DM-baren i Tallinn med devotee-brudarna och solsemester - det är mina önskemål för 2015.

 

Men first things first - i morgon ska jag till arbetsförmedlingen och nästa vecka ska Partyvalpen opereras. Det är som ni hör bara fun and games at casa de Frodis...

 

Gott Nytt År!