frodis

I torsdags var det ytterligare en epok som gick i graven. Känns som det varit många sådana det senaste året. Nu var det min gamla super-Hyundai som tackade för sig efter ett par års långtidssjukskrivning. Jamen jag vet, det är helt sjukt att jag inte gjort mig av med den förrän nu men det har liksom inte blivit av (kom ihåg att jag funderade i 13 år innan jag tatuerade mig). Först hade jag tänkt sälja den, men jag minns hur det var sist en bil i det här hushållet skulle säljas. Folk är som tokiga och jag ooooorkade bara inte ha med en massa dårar att göra. Plus att jag hade lite svårt att sälja bästa bilen till nån främling som kanske skulle såga den i tusen bitar. Sen gick tiden och till slut insåg jag att nu finns det ingen som vill köpa den utan nu får det bli skroten. Sen gick det visst lite mer tid. Och lite mer. Men i torsdags kände jag mig stark och ringde Fordonsflytten som skulle komma några timmar senare. Här går det undan minsann. Tja, sen var det bara att vinka adjö. Det var ju verkligen på tiden, det hade liksom börjat växa mossa på asfalten under bilen *asg* Även om det var lite vemodigt så kände jag även lättnad över att de öht kunde frakta bort bilen utan att den rasade isär av rost, eller att det kryllade fram råttor som bosatt sig i baksätet eller något annat äckligt och pinsamt. 

 

Håhåjaja, många mil blev det och för att inte tala om alla fel som läkt av sig självt på den bilen. Helt otroligt.