frodis

"Jag vill leka vettvilling med dig" skrev Pernilla till mig i veckan. Ja vad svarar man liksom? Klart man ställer upp! Så igår var tanterna på lokal. I gammal god ordning blev det rabalder redan i kön. Vi pratade med två tjejer som stod bakom oss och den ena tog på sig sin scarf över huvudet eftersom det tydligen föll femton regndroppar. Hon var inte nöjd med hur hon såg ut, det blev nästan som en sådan huvudduk som muslimer har. "Men du kan ju vara nunna i stället" sa jag och erbjöd mig att svänga ihop ett nunnedok åt henne, det kunde jag minsann för det hade jag hjälpt Karin med när vi spelade in vår film på filmvetenskapen. Joråsåatt, det var ju bara 17 år sedan... Jag tricksade och vek och grejade och det blev väl inte helt jättesnyggt så jag kände mig manad att förklara för vakten att hon skulle föreställa nunna. "Jahopp" sa vakten, tittade till vänster och konstaterade lugnt "här kommer det ju en nunna" - och se på fan, då kommer det en nunna cyklandes!! Seriöst, vad är oddsen? VAD är oddsen?? Vi bara skrek rätt ut alla fyra. Helt bisarrt! Jag har väl aldrig sett en nunna i hela mitt liv liksom. Visst, hon kanske var utklädd och skulle på maskerad, men ändå. Bisarrt! Innan resan till Köpenhamn drömde jag att Jenny och Annelie hoppade på ett lilleputt-tåg och åkte iväg så vi missade efterfesten som Martin Gore bjöd in oss på. Väl i Köpenhamn ser vi ett lilleputt-tåg och träffar Andy Fletcher. Nu styr jag ut en vilt främmande människa i nunnedok - då kommer det en nunna cyklandes. Vad ska hända härnäst, jag bara undrar? Scary :)

 

Väl inne på Harrys lurade Pernilla i mig någon hemsk shot som hette fireball. Den hade hon smakat när hon var på ett azerbajdjanskt (men orka stava liksom) skenbröllop (en heeeelt annan, überbisarr, story) och nu skulle jag prova tyckte hon. Fireball var ordet sa Bull, helvete alltså! Den brände som eld i munnen och det kändes som det frättes hål i magsäcken. Hua! Sen var det full fart som vanligt. Pratade med alla möjliga människor och dansade till Snap och annan 90-talstechno. Sen träffade vi söt-polacken! Tyvärr var inte Ivan Drago-polacken med, han var hemma så det blev inget dödslyft, men vi sa att söt-polacken skulle hälsa. Han berättade att de tyckte vi hade varit helt hysteriskt roliga förra gången vi sågs, när vi dansade grupptryckare till "Carrie" och sjöng och hade oss. Så dagen efter hade de, haha, laddat ner den låten och lyssnat och tänkt på oss och skrattat. Hahahaha, tanterna gör intryck! Jag har tyckt söt-polacken varit så lik någon men inte kommit på vem. Är det någon jag känner? Någon skådis? Någon annan kändis? Kanske den tjeckiske tiokamparen Roman Seberle? Ja, jo, lite. Idag slog det mig - han påminner om Iker Casillas! Världens sötaste gulle-Iker! Undra på att jag blev lite betuttad och nästan glodde ihjäl mig. Söt som socker men tyvärr lite för kort (jamen jag vet, jag är världens kräsnaste!). Pernilla verkade gett sig den på att tussa ihop oss, det försökte hon med förra gången också, och nu försökte hon sälja in mig med hjälp av herr hunds antihundtrick (ytterligare en dum story som sannerligen inte ska avhandlas här).  Hon bara "Visst är det väl jättemysigt att vakna näsa mot nos med en hund? En stor hund ska det vara! Som typ en...hovawart!" *asg* Inte ett dugg genomskinligt!

 

Min nya devis är "har man något snäll att säga så ska man göra det" och det försöker jag leva efter så gott det går. Det är mitt försök att bli en lite bättre människa och det är faktiskt ganska trevligt. Folk blir så glada :) Hursom, mina kommunikationsskills var en smula skeva efter ett antal fireballs så det gick väl sisådär. När vi kom ut från Harrys och skulle åka hem stod det en snygg kille där, jag hade sett honom tidigare på kvällen och tänkte att jag skulle säga något snällt. Pernilla lyckades haffa en taxi och stod och ropade på mig att jag skulle snabba mig så jag var tvungen att fatta mig kort. Vad gör jag? Jo jag stormar fram och ryter "MJAU!" rätt i örat på mänskan. Han stod och pillrade på sin mobil och var väl inte beredd på att bli attackerad av en galen tant, så han hoppade högt, stirrade på mig och sa "Mjau..??". Jag hade en taxi att passa så jag skenade iväg utan vidare förklaring. *facepalmar en smula* Alltså, "Mjau" säger jag om jag ser någon som ser bra ut. Det fattar mina närmsta vänner. Tror jag. Men att skrika random djurläten i öronen på folk kanske inte riktigt är att säga något snällt. *suck* Ibland blir jag en smula trött på mig själv faktiskt. Men bara ibland, för det mesta är jag ju fab :)

 

Idag har jag dock inte varit jättefab. Tips: drick inte fireball. Tips två: om du ändå dricker fireball, somna inte i solen dagen efter. Tips tre: om du ändå dricker fireball och somnar i solen dagen efter - se till att du har huvudvärkstabletter hemma. Det är allt jag har att säga om den saken.

 

Roligaste frågan igår: "Är dina ögon riktiga?" Avd Nej jag knallar runt med två emaljögon, det är därför jag är lite vinglig och bumpar in i saker. Vad killen ville veta var om det var min riktiga ögonfärg eller om jag hade färgade linser, men det lät ju helt vansinnigt kul.

Roligaste sammanträffande: Pernillas sambo är kusin med en syntolkkurskamrat till mig. Världen är liten. Pernilla höll på att dö när kurskamraten sa "Hon är ganska blyg av sig va?" om mig. Haha. Jamen vafan, jag går ju inte hardcore partypingla när jag är på utbildning liksom. Dessutom så är jag väldigt reserverad mot folk jag inte känner (när jag är nykter vill säga, vilket jag också är när jag är på utbildning).

 

Juni blev en rolig och fartfylld månad med, lite vildare än planerat. Men nu får tant faktiskt ta och lugna ner sig! Ordning och reda, händerna på täcket, vatten och bröd! All work and no play! (vilket iofs mest beror på att jag jobbar sjukt mycket fram till semestern, men det behöver man ju inte nämna)

 

 

Alison Moyet och DM får ursäkta men årets (hittills) bästa låt står Bastille för. Love love loooooove!

 

 

 

 

Midsommar var en blandad helg. På själva midsommaraftonen var jag hemma och käkade jordgubbar och städade. Skitfestligt, men sen jag kom hem från Köpenhamn har jag jobbat varenda kväll så det var både skönt och välbehövligt med hemmapyssel. Det var ju inte direkt någon trängsel i tvättstugan..

 

På midsommardagen bev det fotboll och utgång med Elisabeth. Italien - Brasilien i för-VM, frågan var ju vilka vi skulle hålla på. Laguppställningen fick avgöra som vanligt. Italien hade inte med hästsvanshottien Federico Balzaretti tyvärr. Claudio Marchisio var visserligen med, men han kan inte bära ett helt lag. Speciellt inte när han ställs mot brassarna som har HULK i laget! Bästa namnet ever, följaktligen höll vi på dom. Sen är det ju det här med åldern på fotbollsspelare... I Italiens mål stod Gigi Buffon, precis som han gjort sedan Hjälmarn brann. Det visste vi ju... Men bara för skojs skull kollade på Wikipedia. Jag trodde tant E skulle få en stroke när hon såg att farbror Buffon är yngre än mig. Men man ska inte tro på allt som står på nätet! Farbror Buffon har ju varit med i evigheters evigheter, Elisabeth gick så långt att hon trodde att det var han som dödade Julius Ceasar. "Skylla på Brutus. USCH! Fy din fuling!" röt hon och hötte med pekfingret åt farbror Buffon. *skrattar* Hursom, sen blev det ett par byten i lagen. Hulk byttes ut! Alltså, ska man byta ut Hulk lär man ju sätta in typ Batman eller Godzilla eller Wolverine, inte nån som heter Fernando! Samtidigt så fick italienarna in nån som hette Diamanti så då bytte vi och höll på dom. Som sagt - ingen ska säga att vi är medgångssupportrar!

 

Efter matchen drog vi ner på stan. Det var inte så jättemånga ställen som var öppna, så vi hamnade på Satins uteservering där vi höjde medelåldern ett snäpp... Jag kände mig som en gammal moralkärring där jag satt och himlade med ögonen åt ungdomarnas oväsen och klädsel. Men faktiskt, jag blir lite orolig när jag ser hur en del tjejer ser ut. Tajta klänningar som når precis nedanför skinkorna och inte en centimeter till, och så vinglar de runt på skyhöga klackar. Men men, jag är ju över 40, vad vet väl jag.. Vi stod inte ut länge utan knallade till Harrys. Där var det en del folk och lite billigare entré än vanligt. "Extrapris!" myste tanterna :) Hann inte mer än ut på uteplatsen så blev jag stoppad av en kille som högg tag i mig och utbrast "Men du, HÄR har vi ju nån! Punkare eller hårdrockare?". Ehm, excuse me?? Hamnade i en lång musikdiskussion som förde tankarna till mellanstadiets synthare vs hårdrockare-prat. Han var hårdrockare och tyckte absoluuut att jag skulle åka till Bråvalla i helgen för att kolla in Rammstein för något bättre skulle jag då aldrig få se. Jag å andra sidan tyckte att han skulle pallra sig till Globen i morgon och se Depeche för något bättre skulle han då aldrig få se. Mitt i diskussionen ringde hans telefon, det var en kompis. "Kan inte du svara?" frågade han och jag tyckte att det kunde jag väl. Hann dock inte svara innan kompisen la på. Någon minut senare kom en annan kompis och sa att den som ringde hade blivit utslängd! Det var därför han ringde min hårdrocksvän. Kraken, och där står vi och bara flamsar.

 

Sen tyckte min hårdrocksvän att vi skulle dansa så då var vi lydiga tanter och följde med upp på dansgolvet. Dansa var väl en definitionsfråga, min hårdrocksvän stod mest och stampade lite i otakt. Han ville nog mest hänga med oss bara :) Sen, hahaha, blev det så roligt. På dansgolvet dök det upp en tjej som väl var ungefär min antites - hon var jättekort, tjock (oh well, större än mig då.), hade jättelångt hår och ENORMA bröst. Trodde min hårdrocksvän skulle svimma, man såg hur reptilhjärnan tog över och bara skrek "boooooobies!!" och han lallade iväg efter henne. Jag hade inte blivit förvånad om han hållt armarna framför sig som en zombie. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Killar alltså, så sjukt enkelspåriga och förutsägbara *asg* Vi fortsatte dansa och då fick jag en svans! En kille som dansade bakom mig och gjorde precis som jag - fast en halvtakt efter. Jag märkte ju att jag hade nån bakom mig men såg ingenting, det var som att ha en mygga i sovrummet - man vet att den är där men ser den inte. Kalla mig Lucky Luke liksom, snabbare än min egen skugga. Elisabeth skrek av skratt och jag fattade ingenting. E försökte rädda mig genom att styra runt mig lite, men han svansade efter tills vi dansade rätt in i någon gubbklubb som hojtade "åh hurraaa" när vi kom stuffandes. Då var det läge att avlägsna sig och gå ut och ta lite luft. Jamen då kommer det väl en ordningsvakt som ser ut precis som fotbollsspelaren Hulk! Tanterna bröt ihop i en soffa och skrattade så de nästan dog.

 

Skitrolig dårkväll, precis som vanligt. Och i helgen ska jag leka med Pernilla! Får se om vi får till ett Dirty Dancing-dödslyft igen :)

 

Vem bryr sig om sill och potäter när man kan äta jordgubbar med vipsgrädde och saltlakritssås morgon, middag, kväll?

 

Vi hann väl precis återhämta oss efter Den Stora Dåndimpen i Köpenhamn så var det dags att wohooa och jubla igen. Den lilla Danmarksresan var ju så sjukt lyckad att jag genast kom på ett nytt äventyr åt oss - att se Alison Moyet i Royal Albert Hall! Det är inte förrän i april nästa år men biljetterna släpptes idag och med tanke på hur litet Royal Albert Hall är (5.000 platser, lite annat än Parkens dryga 40.000) tyckte jag det var bäst att vara med på momenten. Annelie och Jenny hängde på utan just någon betänketid alls. Det har varit hemliga klubben med dom där biljetterna, det var inte förrän i natt jag hittade ett ställe som sålde, så jag förberedde brudarna på att det nog skulle bli svårt. I morse loggade jag in i god tid i alla fall och satt redo. En minut efter att biljetterna släpptes var de bästa platserna borta. Värsta trycket! Jag lyckades iaf få tre stycken, och sen blev det en riktig thriller när jag skulle betala. Jag fick hjärnsläpp och mindes fel kod till mitt kort! Samtidigt var det en liten klocka som räknade ner tiden jag hade på mig att slutföra köpet. Inte ett dugg stressande! Jag loggade in på banken, som sööölade, och satt och skrek åt datorn och internetbanken - min standardlösning på tekniska problem. Sen bara slog det mig att jag ju slagit in fel lösen, det var där problemet låg. Senil-kärring! *suckar* Då gick det ju betydligt enklare och efter att ha jobbat några sekunder meddelade Ticketmaster "Sara, you are going to Alison Moyet!". Iiiiiihh!! Så jääävla coolt! OM jag nu lyckas få mina biljetter öht... Här var det inte tal om några e-biljetter om man bodde utanför U.K, nej de skickas med snigelpost. Skulle inte förvåna mig om jag i stressen lyckats klicka fel och angett att jag bor i Spanien eller Schweiz. Det återstår att se! Men tills dess är jag optimist och jublar och dansar åt att jag ska fira min födelsedag (någon dag i efterskott, men noga då) i London och gå på konsert med världens bästa Alison!

 

 

 

 

Klockan halv två igår eftermiddags var ”Hur man maximerar 36 timmar i  Köpenhamn” en lämplig rubrik på det här inlägget. Men sen hände det såna omvälvande saker att det fick bli annat. Temat för resan var tajming och tur. Men first things first!

I onsdags åkte jag till hemmahooden och sov över hos pärona. Sov och sov, jag har ju då ofantligt svårt att sova borta och var dessutom lite stressad över att försova mig så det blev inte mycket sömn. Halv 6 på morgonen stod jag redo vid Hemköp för att bli hämtad av Annelie och hennes rara man Anders som var vår chaufför. Det var ju väldans tidigt men vi var så uppspelta att vi inte tänkte på det. Mot Arlanda! Där träffade vi Jenny. Självincheckningen lämnade jag över till mina medresenärer, eftersom jag tramsade till det sådant när jag och Elisabeth skulle till London. Nu var det så tidigt att det i alla fall blev att vi alla tre stod som fån och stirrade på skärmen medan våra sömndruckna tanthjärnor jobbade. Men allt gick bra, och sen blev det till att valsa genom säkerhetskontrollen. Där tog det tvärstopp för mig och jag fick ställa mig och snöra av mig kängorna. *stön* Det är ju något man gör i en handvändning också klockan halv åtta på morgonen... Nåja, SEN fick vi i alla fall äta frukost!

 

På planet var vi jättebusiga! Annelie hade säkerhetsbältet på när de tankade! Man får tydligen inte ha det, så jag sa att det var hennes fel om vi störtade för att de inte kunnat fylla på tillräckligt många liter bensin för att hon haft bältet på sig. Dessutom satt vi inte som vi skulle, det orkade vi inte stöka med. Rätt rad räcker väl tyckte vi. Dubbelbus! Resan gick bra, men när vi landade ööööösregnade det. Jag hade kollat var hotellet låg och försökt räkna ut vilken buss vi skulle ta för att komma så nära som möjligt, tills Annelie kläckte den briljanta, revolutionerande idén att vi ju kunde ta en taxi i stället. Doh.. Vi hittade en taxi och jag hade adressen till hotellet. Jag är som björnen Paddington när jag reser, jag räcker fram en lapp. Men vafan, jag fattar ju inte danska. Chauffören var en trevlig farbror som stank öl.. Vi var framme på hotellet flera timmar innan incheckning, men kunde lämna våra väskor där. Jättesmidigt! Sen traskade vi ut på stan i regnet. Jenny hade stukat foten tidigare och var tvungen att uppsöka ett apotek för att köpe en elastisk binda att linda med. Det blev dramatik på en gång! Hennes kort funkade inte. Hon provade flera gånger men det var tvärt nej. Inga kontanter hade hon heller så jag fick rycka in och betala. Sen gick vi till en bankomat och hon försökte ta ut pengar men det gick inte heller. Nu började vi bli lite oroliga, hon hade ju inga pengar! Jenny blev förbannad och störtade in på närmsta bank men dom kunde inte göra något. Vädret var så trist så vi letade upp ett stort köpcenter, Magasin, och gick in där. Annelie och jag gick runt lite medan Jenny satte sig och försökte få ordning på sitt kortstrul. Det visade sig att, hahaha, hon glömt bort att hon varit ordentlig och spärrat kortet för utlandsköp! Bra där! Det var ju enkelt avhjälpt och vi kunde pusta ut. Vi var på Magasin bra länge, det är ju fem våningar eller nåt sånt. Mycket flotta märken, men en hel del annat också. Jag fyndade en skitsnygg klänning på rea. Käkade lunch på översta våningen och jag kunde beta av en punkt på 2 do-listan – att äta smörrebröd.

 

Sen slutade det regna och vi satte oss vid en uteservering på Ströget och checkade av nästa sak – dricka dansk öl. Vi fick ett eget husband också. En gubbe med stråhatt och dragspel lirade nån slags technovariant av ”Somewhere under the rainbow” och lite smått och gott. Kanske inte den optimala uppladdningen, men jag tror inte han hade någon Depeche-låt på repertoaren.

 

Sen var det bara att knata till hotellet, checka in, göra oss i ordning och så ge oss iväg igen. Middag på ett steakhouse och sedan taxi till Parken. Vi hade golden circle-biljetter och hade bestämt att vi skulle vara där i god tid för att få bra platser. Jag hade sagt, på halvt skoj, att jag minsann skulle stå längst fram. De öppnade klockan sex och vi var där ungefär vid fem. Då var det inte alls så mycket kö som jag trodde att det skulle vara, utan vi kom precis lagom. Tajming som sagt. Och inte regnade det heller. Det har väl aldrig varit så roligt att köa! Vi flamsade och blajade som 17-åringar.

Vi hade sån tur att det var ett riktigt lakrits som stod bakom oss, som vi kunde smygkika på (förmodligen jättediskret, han märkte nog iiiingenting...). Han babblade i telefon hela tiden och jag tänkte precis säga till de andra att han kanske väntar på en het kompis – då kommer en het kompis! Dubbelhetingar! Vi hann inte mer än börja fnissa och fåna oss så kom det en TILL het kompis! Jag trodde inte mina ögon, trippelhett! Den tredje polaren stack dock efter en stund. Det gick försäljare längs kön och erbjöd program och öronproppar. Det var ett väldans tjat om dom där programmen och jag sa på skoj ”är det gratis?”. Det var inte meningen att någon skulle höra, men precis då gick en öronproppsförsäljare förbi och trodde det var henne jag pratade med, och hon nästan ursäktade sig och sa att det inte var gratis. Dansken som stod framför mig tyckte det var helt hysteriskt roligt, så varje gång det kom en försäljare sa han ”det är gratis!” och armbågade mig i sidan och gapskrattade. Alltså, det var väl skoj en eller två gånger men inte fem. Aja, bättre det än att de blev arga på oss!

 

Sen öppnade dom portarna! Vi var först inte med på momenten riktigt utan jag stod med en ölmugg i ena handen och kameran i andra handen. Det är ju lite kinkigt med att ta med kameror in och jag visste inte hur noga de var så jag hade tänkt smuggla med mig den. Nu blev det lite bråttom så jag slängde ölmuggen på marken och TRYCKTE ner kameran i trosorna (världens lyckligaste digitalkamera?) och sen tog vi armkrok alla tre för att inte tappa bort varandra. Annelie och jag började unisont sjunga ”Tre små gummor..”. På det här stället fick man scanna sin biljett själv, ungefär som i tunnelbanan, och Annelie var riktigt på hugget och hittade en egen kö där vi var helt först. Sen började den hysteriska kapplöpningen... Jag verkligen SKENADE in. Det var en liten trappa ner till innerplanen, och ett räcke i mitten. Alla gick på höger sida så jag skulle vara rask och gå på vänstersidan i stället. Det fick jag inte, det var en vakt som stod där och, hahaha, liksom fångad in mig och föste mig till rätt sida. ”Naj naj, du må gå dere!” (typ) hojtade han skrattandes. Jag trodde han skojade och busade med mig så jag skrek ”Käft!” (för det har jag lärt mig på ”Mordkommissionen” att man säger när man slänger käft *facepalmar lite*) och galopperade vidare in. Sen var det bara att tokrusa fram till kravallstaketet. En vakt mitt på innerplan viftade med armarna åt oss och hojtade att damerna skulle lugna ner sig lite, hahaha. Som jag sprang alltså! Helt hysteriskt. Stackars Jenny med sin stukade fot kom på efterkälken men hade hört mig skrika ”Är Jenny med? Är Jenny med?!”. *asg* Annelie och jag skenade fram till kravallstaketet och paxade plats åt oss alla tre.

Jahopp, sen....hände ingenting! Det var jättelugnt! Vi satte oss på våra jackor och där fick vi sitta i nästan två timmar. Ja kära värld. Men vi har ju inga direkta problem att roa oss så det gick bra. Till slut var det naturligtvis helt knökat med folk, men faktiskt var det inget stök och bök just. Vi fick behålla våra braiga platser och det var ingen hysterisk trängsel.

 

Konserten då? Jomen herrejävlar vad bra det var!

Dave ser piggare och fräschare ut än på många år, och jag har inte sett honom dansa så mycket sedan Globen 1990. Han verkar må bra och det värmer i hela hjärtat! Sen måste ju karln vara ett fysiskt särexemplar som bara blir snyggare och snyggare, speciellt med tanke på att han inte varit så snäll mot sin kropp och kroppen inte varit så snäll mot sig själv heller för den delen. Överdos, hjärtstillestånd (okej det var längesedan men ändå) och cancer – och snubben är vid 51 års ålder i sitt livs form. Helt galet.

Och att rösten hållt alla år! Jättebra låtlista var det också, med gammalt och nytt blandat. Några givna nummer och några jätteroliga överraskningar som ”Black Celebration” och ”Judas”. Den sistnämnda kan jag inte minnas att jag hört live alls faktiskt, om jag har det så var det länge sedan. Martin körde även ”Higher love” och ”Home”. Allsången vid ”Home” gav gåshud och publiken slutade inte sjunga ens när Dave klev in på scenen.

Det var heeeeeelt fantastiskt och faktiskt blev Martin så rörd att jag tror han fällde en liten tår. Magi! Det var en underbar publik och vid ”Just can’t get enough” så blev det ett dansparty utan dess like. Vi hade en entusiastisk engelsman bakom oss som lirade synth på ryggen på mig och Annelie, haha.

Efteråt var vi lomhörda, trötta i benen och såååå lyckliga! Det var så jävla bra! Vi märkte knappt att det ösregnade när vi klev ut från Parken. Men när vi gått vilse efter ett tag blev det där regnet mer och mer påtagligt. Vi trodde vi var smarta när vi följde med strömmen för vi trodde alla skulle till stan, vilket uppenbarligen var helt fel. Huxflux spreds folk för vinden och där stod vi och visste inte var vi var. Vi konsulterade Jennys mobil som har gps men det vetefan hur det blev, för vi gick och gick och kom aldrig till dörren. Jenny och Annelie krängde på sig sina überfaba regnponchos så det såg ut som jag var på promenad med lilla spöket Laban och Labolina :) Vi bestämde att det var läge att jaga rätt på en taxi, så vi letade oss in till civlisationen och började leta. Annelie och jag var hungriga och kinkiga och ville äta. Till slut såg vi ett 7 Eleven och sprang dit. Det var visserligen rött ljus men Annelie spontanhittade på trafikregeln ”Jag är grön så jag går!” och så störtade hon ut i gatan med sin gröna regnponcho flaxandes. En macka på 7Eleven och lite vatten, och sen kändes det bättre. Vi såg en taxi som precis slog på sin ledig-skylt så vi rusade dit och bara KASTADE oss in i bilen. Ponchobrudarna där bak blötte ner hela jäkla bilen, hahaha. Vi var heeelt dyngsura. Taxichaffisen körde som en jävla dåre och höll på att klippa ett par backspeglar när han fipplade med sin iphone. Vi kom fram helskinnade i alla fall och kunde ta av oss alla blöta jävla kläder och krypa till kojs efter en fantastisk dag. ”Inget kan toppa det här” tyckte vi. Jojo..

Underbart skön hotellsäng, men inte kunde jag sova för det. Jennys säng knakade så fort hon rörde på sig, och det gjorde hon med besked. Fattar inte hur mänskan sover, hon verkar ta nacksving på sig själv och liksom HOPPAR ett helt varv runt. Snarkar gör hon också, men inte så mycket. ”Det var ett sånt där knarrande-dörr-snark” tyckte Annelie, haha! Hursom, jag vaknade outsövd med huvudvärk. En värktablett och en hotellfrukost senare var jag människa igen och vi gav oss ut på sightseeing. Första anhalt var Rosenborg.

Då regnade det en del men när vi gjort ett besök i souvernisshoppen slutade det och solen kom fram. Tajming! Vidare mot Kastellet och lilla havsfrun. Sakletar-Annelie lyckades snubbla över en plånbok på trottoaren. Vad göra? Vi tog den och lämnade in den på ett hotell i närheten, dom skulle se till att den hamnade hos ägaren igen. När vi kom till Kastellet regnade det i omgångar. Vi gick dessutom helt fel och fick gå runt hela jäkla fästningen i snålblåst och regn, då var det inte så himla kul faktiskt. Men när vi väl hittat lilla havfruen så kom solen för att stanna. Tajming!

Sen tog vi en sväng till Amalienborgs slott. När vi kom dit stod folk uppradade så ordentligt och vi fattade inte varför. ”Är klockan möjligen tolv, det kanske är vaktavlösning?” tyckte jag. Mycket riktigt. Vi kom precis till vaktavlösningen. Tajming! Inte för att det är precis vesslespännande, men när vi ändå var där så kunde vi lika gärna titta så har man gjort det också liksom.

Ett gäng japanska turister var helvilda och sprang som dårar över slottsgården så vakten fick säga åt dom att ta det lite lugnt. Vi fnissade och himlade med ögonen åt dom tossiga turisterna tills vi insåg att det såg ut precis som när vi kutade in på Parken..

 

Efter Amalienborg blev det lunch i Nyhavn och sen var vi klara med turistandet. Vi satt länge och väl i Nyhavn och bara myste i solen och konstaterade att det var en helt fantastisk liten resa vi haft. Jag fick toppbetyg som arrangör av det hele. Vi hade massor av tid kvar så vi tänkte att vi strövar väl runt på stan och shoppar upp våra sista slantar. Vi hittade något som såg ut som en pytteliten loppis på ett torg, fast det var väl mer hantverk av olika slag. En hel del jättefina saker och jag som samlar på elefanter hittade en jättesöt glaselefant. På gatan mittemot var det en massa folk utanför ett hotell och vi undrade vad i allsindar de väntade på. ”De väntar på Depeche” skojade Jenny. Jag blev ju dönyfiken och ville veta, men vi brydde oss inte mer om det utan gick bara förbi.  Är precis på väg att runda ett hörn, när Annelie tvärnitar, slår mig hysteriskt på armen och väs-skriker ”Saraaaaaaaaa!! Det är Andy Fletcher!!” Jag vrider på huvudet och – där står Andy Fletcher på ett trappsteg och röker! ANDY FLETCHER! FRÅN DEPECHE MODE! Jag höll på att dö och, hahahahaha, gjorde några slags galoppsprång på stället som om jag fått en elstöt och skrek ”Oh my God!! Fram med kameran!! FRAM MED KAMERAN!!”. Sådär en 5 meter framför Andy Fletcher. Sen störtade jag fram till Andy Fletcher. En av mitt livs idoler.

Jag: *sludder* *tunghäfta* *sludder* can we take a picture please? We’re such huge fans.

Fletch: Of course

Jag: Thanks for a great show last night

Fletch: Thank you, we really enjoyed it.

Jag: We were in the front row, screaming *tunghäfta*   

Annelie tog kort på mig och Fletch, och sen tog jag kort på henne och Jenny med honom. Annelie klämde ur sig ett ”thank you” medan Jenny fick hjärnsläpp och bara kunde få för sig att hon skulle kränga av sig ryggsäcken av nån jävla anledning! *dör av skratt* Som om DET skulle spela någon roll!

När vi tagit kort skenade vi iväg runt hörnet och, hahahahahaha, började GALLSKRIKA! Alltså vi var heeeelt hysteriska, som Beatlesflickor! Det var ett sådant adrenalinpåslag, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag bara skakade i hela kroppen och fick hjärtklappning, knäna skallrade och det var väl knappt att benen bar mig. Jag lovar, mina händer skakade i en halvtimma! När vi hade skrikit i mun på varandra (”FATTA! VI HAR TRÄFFAT FLETCH!!”) en stund insåg vi att det ju var Depeche dom där vid hotellet väntade på, så vi störtade dit. Det visade sig vara lite förgäves, det var ”bara” Fletch kvar, de andra hade åkt. Men men, vi fick se honom igen. Sen gick vi därifrån och då var det som det blev någon slags fördröjd chockreaktion för då började vi gasta som Justin Bieber-fjortisar igen. Totalt jävla hysteriska var vi, vi skränade och väsnades värre än hela aphuset på Köpenhamns zoo. Jag drabbades av värsta klimakteriesvallningarna och var tvungen att ta av mig jackan. Och sen började jag skratta. Som jag skrattade alltså. Jag skrattar både högt och mycket i vanliga fall, men det här var det värsta ever. Jag bara skrek av skratt och kunde inte sluta. Vi försökte ta oss fram på Ströget medan vi skrattade och gastade och, hahahaha, high-fivade varandra och var i totalextas. Folk måste tro att vi var fullständigt förryckta. Sen var vi tvungna att lugna ner oss så då gick vi in i en Lego-butik! Det var lagom tråkigt för att vi skulle varva ner. Både Annelie och Jenny skulle köpa lite lego, men jag var för uppspelt och svettades fortfarande så jag var tvungen att gå ut och lufta mig. Vi gick till en uteservering och satte oss för att ta lite dricka. Sen började vi skratta igen. Vi sa liksom inte ”bye” eller nåt till rara Fletch, vi bara skenade iväg som om vi hade eld i baken. Hahaha, helt ouppfostrade! Vi satt där på uteserveringen och skrattade så vi grät. Finns inte en chans att han INTE hörde vårat gap, vi gick ju bara några meter bort. Jävla dårtanter. *skakar på huvudet* Det var en helt galen upplevelse, jag kan bara tro att det är så folk känner när de blir frälsta. ”Det här ska vi berätta för alla!!” sa vi, för att i nästa sekund lakoniskt konstatera ”ingen kommer fatta... Alla ba’ vem?”. Och det är nog lite sant. Har man aldrig haft någon idol är det svårt att förstå vilken grej det är. Depeche Mode har varit mina gudar i över 25 år, hur många gånger har man inte tänkt hur det skulle vara att träffa dom och vad man skulle göra och säga etc. När det sedan hände så bara försvann allt vad coolhet, lugn och värdighet heter ut genom fönstret och vi drabbades av hjärnsläpp/eufori/chock/adrenalinrus. Galet!

Efter vi lugnat ner oss var det pölsedags. Det var inte gott alls, men nu är det gjort. Det stod ju trots allt på listan! 

 

Well, sen var det bara att hämta väskorna på hotellet och ta taxi till Kastrup. På flygplatsen betade jag av den sista punkten på 2 do-listan – att äta danskt wienerbröd med sjokolääääde.

På flyget hem var vi dubbelbusiga igen då vi satt i oordning och Jenny hade bältet på när de tankade. Sen satt jag och fånade mig och väste ”Luke, I am yor father” när snubben tvärs över gången lät som Darth Vader när han snarkade.

Vilken resa! När vi i bilen hem likt Piff och Puff berättade för Anders så konstaterade han ”Det låter som ni varit borta en vecka!”, och det är ju sant. Vi har hunnit med helt SJUKT mycket, utan att stressa det minsta. Tur med vädret har vi haft, det skulle ju ösregna hela tiden. Hela 2 do-listan checkade vi av utan problem, och med extra allt. Och som vi har skrattat. OCH SÅ HAR VI TRÄFFAT FLETCH! Som sagt, tajming och tur. Mitt livs ögonblick, jag är så glad att jag fick dela det med de två som verkligen förstår och upplever det på samma sätt.

Bästa devotee-brudarna!

 

Jahopp, i morgon bär det av till hemmahooden för mellanlandning och sen vidare mot Köpenhamn. Det blir ett par intensiva timmar om vi ska hinna allt jag planerat.

 

2 do (förutom att gå på konsert givetvis)

* äta smörrebröd

* äta röd korv

* äta danska wienerbröd med sjokoläääääde i mitten

* dricka dansk öl

* se den lilla havsfrun

* se ett slott

 

Att inte göra-listan ser ut ungefär som vanligt - slå mig och prata med tyskar. Inte heller ska jag besöka Christiania. Sjukt passé.

 

Det ska nog gå bra det här! Jag får väl göra en Charles-Ingvar Jönsson och planera allt i minsta detalj, tajmat och klart.

 

 

Temat den här gången var Oscar.

 

Argo - men vilken story! Måste säga att Ben Affleck verkligen kommit upp sig från att ha varit lite småhånad i Hollywood. Den här var jättebra! Även om man i princip visste hur det skulle sluta så var den skitspännande. Jag blev jätteförvånad när den vann "Bästa film" och tyckte det lät lite konstigt och väldigt otippat, men nu förstår jag helt och fullt. Missa inte eftertexterna där man får se hur de verkliga personerna såg ut. Casting, smink och kostym gjorde ett kanonjobb kan man väl säga. Alan Arkin och John Goodman var skitroliga. 

Les Miserables - mja, jag kan konstatera återigen att musikal inte är min grej. Det är okej om dom sjunger lite grann, som i "Mamma Mia" t ex, men här sjöng dom HELA tiden. Det är ju liksom inga melodier, det låter som mässande präster eller nåt. Anne Hathaway var bra i sin biroll. Med betoning på biroll.. Ska man säga något positivt så var det fantastisk scenografi och fint foto. Helena Bonham-Carter och Sasha Baron Cohen var rätt kul också, den sistnämnda var sminkad till oigenkännlighet.

Lincoln - jag hade ju mina dubier om den här filmen och tyvärr fick jag rätt. Zzzzzzz..... Filmen är ju nästan 2½ timmar, på den tiden hade jag velat se lite mer än bara hur ETT lagförslag gick igenom. Visst, det var en sjuhelvetes viktig lag och en historisk milstolpe, men det blev VÄLDIGT mycket skäggiga gubbar i brunt och grått som satt i halvmörka rum med dålig belysning och diskuterade hit och dit. Jag saknade liksom en början, jag tycker vi borde fått lära känna Lincoln lite mer innan emancipations-cirkusen drog igång. Det förtjänar han. Daniel Day-Lewis är som bekant min favorit, men jag vet inte om jag tycker det var guldgubbeklass på den här prestationen. Men det kanske det var, fasligt lik var han i alla fall.

 

 

 

Var in till Forex igår och skulle växla lite pengar.

 

Jag: Jag vill köpa lite danska pengar.

Forexkille: Okej, hur mycket?

Jag: *säger en summa*

Forexkille: Jaha, ska du till Legoland?

Jag: *chockad och bestört* Nääj FAN heller, jag ska på Depeche Mode-konsert!!

 

*dör* Legoland? Ehm, nej inte direkt hörru. Hahahaha, här kommer hippa och coola bruden liksom och så bara - ska du till Legoland? Ööh, ser jag ut som om jag ska till fakking Legoland!! *asg* På jobbet skrattade dom så de skrek när jag berättade det. (Nej jag har aldrig varit på Legoland och kommer aldrig åka dit heller, oavsett om andra haft skoj där) Ja herregud, Dave Gahan som legogubbe, det vore nåt det.

 

Biljetter är utskrivna, och den här gången lyckades jag faktiskt att undvika att skriva ut dom på A3 så vi slipper verka alltför efterblivna. Sen hann jag med en snabblektion i danska med Janne på jobbet igår, så nu kan jag det allra mest nödvändiga som kan tänkas dyka upp. "Frimärken", "senap" och "ska vi hångla" lärde jag mig. Sedan tidigare kan jag ju säga "gympadojor" och "är du dum i huvudet", det har jag lärt mig från "Mordkommissionen", så jag känner mig ordentligt förberedd! Janne sa att det bara var att jag skickade sms om jag hamnade i akut ordnöd :) 

 

 

 

Ja jävlar, nu är det bara en vecka kvar! Nästa torsdag vid den här tiden vimsar vi runt och försöker hitta vårat hotell skulle jag tro. Eller så sitter vi och mumsar smörrebröd. Nästa torsdag om några timmar så vimsar vi då inte runt får jag hoppas, då är vi på plats på Parken. Gaaaah, det ska bli så kuuul!!

 

Det här är mitt jobb, bläddra lite i vårat magasin vetja! Vet inte hur Malin tänkte när hon valde en bild där det ser ut som om jag teckenspråkstolkar i stället för syntolkar :) Och så får man sjukt bra hållning i vår fikasoffa, man liksom väller ut som en jäsande bulldeg. Men men, mitt jobb går ju mest ut på att höras och inte synas.