VI HAR TRÄFFAT FLETCH! - eller Hur tre tanter tappar konceptet fullständigt

Klockan halv två igår eftermiddags var ”Hur man maximerar 36 timmar i  Köpenhamn” en lämplig rubrik på det här inlägget. Men sen hände det såna omvälvande saker att det fick bli annat. Temat för resan var tajming och tur. Men first things first!

I onsdags åkte jag till hemmahooden och sov över hos pärona. Sov och sov, jag har ju då ofantligt svårt att sova borta och var dessutom lite stressad över att försova mig så det blev inte mycket sömn. Halv 6 på morgonen stod jag redo vid Hemköp för att bli hämtad av Annelie och hennes rara man Anders som var vår chaufför. Det var ju väldans tidigt men vi var så uppspelta att vi inte tänkte på det. Mot Arlanda! Där träffade vi Jenny. Självincheckningen lämnade jag över till mina medresenärer, eftersom jag tramsade till det sådant när jag och Elisabeth skulle till London. Nu var det så tidigt att det i alla fall blev att vi alla tre stod som fån och stirrade på skärmen medan våra sömndruckna tanthjärnor jobbade. Men allt gick bra, och sen blev det till att valsa genom säkerhetskontrollen. Där tog det tvärstopp för mig och jag fick ställa mig och snöra av mig kängorna. *stön* Det är ju något man gör i en handvändning också klockan halv åtta på morgonen... Nåja, SEN fick vi i alla fall äta frukost!

 

På planet var vi jättebusiga! Annelie hade säkerhetsbältet på när de tankade! Man får tydligen inte ha det, så jag sa att det var hennes fel om vi störtade för att de inte kunnat fylla på tillräckligt många liter bensin för att hon haft bältet på sig. Dessutom satt vi inte som vi skulle, det orkade vi inte stöka med. Rätt rad räcker väl tyckte vi. Dubbelbus! Resan gick bra, men när vi landade ööööösregnade det. Jag hade kollat var hotellet låg och försökt räkna ut vilken buss vi skulle ta för att komma så nära som möjligt, tills Annelie kläckte den briljanta, revolutionerande idén att vi ju kunde ta en taxi i stället. Doh.. Vi hittade en taxi och jag hade adressen till hotellet. Jag är som björnen Paddington när jag reser, jag räcker fram en lapp. Men vafan, jag fattar ju inte danska. Chauffören var en trevlig farbror som stank öl.. Vi var framme på hotellet flera timmar innan incheckning, men kunde lämna våra väskor där. Jättesmidigt! Sen traskade vi ut på stan i regnet. Jenny hade stukat foten tidigare och var tvungen att uppsöka ett apotek för att köpe en elastisk binda att linda med. Det blev dramatik på en gång! Hennes kort funkade inte. Hon provade flera gånger men det var tvärt nej. Inga kontanter hade hon heller så jag fick rycka in och betala. Sen gick vi till en bankomat och hon försökte ta ut pengar men det gick inte heller. Nu började vi bli lite oroliga, hon hade ju inga pengar! Jenny blev förbannad och störtade in på närmsta bank men dom kunde inte göra något. Vädret var så trist så vi letade upp ett stort köpcenter, Magasin, och gick in där. Annelie och jag gick runt lite medan Jenny satte sig och försökte få ordning på sitt kortstrul. Det visade sig att, hahaha, hon glömt bort att hon varit ordentlig och spärrat kortet för utlandsköp! Bra där! Det var ju enkelt avhjälpt och vi kunde pusta ut. Vi var på Magasin bra länge, det är ju fem våningar eller nåt sånt. Mycket flotta märken, men en hel del annat också. Jag fyndade en skitsnygg klänning på rea. Käkade lunch på översta våningen och jag kunde beta av en punkt på 2 do-listan – att äta smörrebröd.

 

 

Sen slutade det regna och vi satte oss vid en uteservering på Ströget och checkade av nästa sak – dricka dansk öl. Vi fick ett eget husband också. En gubbe med stråhatt och dragspel lirade nån slags technovariant av ”Somewhere under the rainbow” och lite smått och gott. Kanske inte den optimala uppladdningen, men jag tror inte han hade någon Depeche-låt på repertoaren.

 

 

Sen var det bara att knata till hotellet, checka in, göra oss i ordning och så ge oss iväg igen. Middag på ett steakhouse och sedan taxi till Parken. Vi hade golden circle-biljetter och hade bestämt att vi skulle vara där i god tid för att få bra platser. Jag hade sagt, på halvt skoj, att jag minsann skulle stå längst fram. De öppnade klockan sex och vi var där ungefär vid fem. Då var det inte alls så mycket kö som jag trodde att det skulle vara, utan vi kom precis lagom. Tajming som sagt. Och inte regnade det heller. Det har väl aldrig varit så roligt att köa! Vi flamsade och blajade som 17-åringar.

 

Vi hade sån tur att det var ett riktigt lakrits som stod bakom oss, som vi kunde smygkika på (förmodligen jättediskret, han märkte nog iiiingenting...). Han babblade i telefon hela tiden och jag tänkte precis säga till de andra att han kanske väntar på en het kompis – då kommer en het kompis! Dubbelhetingar! Vi hann inte mer än börja fnissa och fåna oss så kom det en TILL het kompis! Jag trodde inte mina ögon, trippelhett! Den tredje polaren stack dock efter en stund. Det gick försäljare längs kön och erbjöd program och öronproppar. Det var ett väldans tjat om dom där programmen och jag sa på skoj ”är det gratis?”. Det var inte meningen att någon skulle höra, men precis då gick en öronproppsförsäljare förbi och trodde det var henne jag pratade med, och hon nästan ursäktade sig och sa att det inte var gratis. Dansken som stod framför mig tyckte det var helt hysteriskt roligt, så varje gång det kom en försäljare sa han ”det är gratis!” och armbågade mig i sidan och gapskrattade. Alltså, det var väl skoj en eller två gånger men inte fem. Aja, bättre det än att de blev arga på oss!

 

Sen öppnade dom portarna! Vi var först inte med på momenten riktigt utan jag stod med en ölmugg i ena handen och kameran i andra handen. Det är ju lite kinkigt med att ta med kameror in och jag visste inte hur noga de var så jag hade tänkt smuggla med mig den. Nu blev det lite bråttom så jag slängde ölmuggen på marken och TRYCKTE ner kameran i trosorna (världens lyckligaste digitalkamera?) och sen tog vi armkrok alla tre för att inte tappa bort varandra. Annelie och jag började unisont sjunga ”Tre små gummor..”. På det här stället fick man scanna sin biljett själv, ungefär som i tunnelbanan, och Annelie var riktigt på hugget och hittade en egen kö där vi var helt först. Sen började den hysteriska kapplöpningen... Jag verkligen SKENADE in. Det var en liten trappa ner till innerplanen, och ett räcke i mitten. Alla gick på höger sida så jag skulle vara rask och gå på vänstersidan i stället. Det fick jag inte, det var en vakt som stod där och, hahaha, liksom fångad in mig och föste mig till rätt sida. ”Naj naj, du må gå dere!” (typ) hojtade han skrattandes. Jag trodde han skojade och busade med mig så jag skrek ”Käft!” (för det har jag lärt mig på ”Mordkommissionen” att man säger när man slänger käft *facepalmar lite*) och galopperade vidare in. Sen var det bara att tokrusa fram till kravallstaketet. En vakt mitt på innerplan viftade med armarna åt oss och hojtade att damerna skulle lugna ner sig lite, hahaha. Som jag sprang alltså! Helt hysteriskt. Stackars Jenny med sin stukade fot kom på efterkälken men hade hört mig skrika ”Är Jenny med? Är Jenny med?!”. *asg* Annelie och jag skenade fram till kravallstaketet och paxade plats åt oss alla tre.

 

Jahopp, sen....hände ingenting! Det var jättelugnt! Vi satte oss på våra jackor och där fick vi sitta i nästan två timmar. Ja kära värld. Men vi har ju inga direkta problem att roa oss så det gick bra. Till slut var det naturligtvis helt knökat med folk, men faktiskt var det inget stök och bök just. Vi fick behålla våra braiga platser och det var ingen hysterisk trängsel.

 

Konserten då? Jomen herrejävlar vad bra det var!

 

Dave ser piggare och fräschare ut än på många år, och jag har inte sett honom dansa så mycket sedan Globen 1990. Han verkar må bra och det värmer i hela hjärtat! Sen måste ju karln vara ett fysiskt särexemplar som bara blir snyggare och snyggare, speciellt med tanke på att han inte varit så snäll mot sin kropp och kroppen inte varit så snäll mot sig själv heller för den delen. Överdos, hjärtstillestånd (okej det var längesedan men ändå) och cancer – och snubben är vid 51 års ålder i sitt livs form. Helt galet.

 

Och att rösten hållt alla år! Jättebra låtlista var det också, med gammalt och nytt blandat. Några givna nummer och några jätteroliga överraskningar som ”Black Celebration” och ”Judas”. Den sistnämnda kan jag inte minnas att jag hört live alls faktiskt, om jag har det så var det länge sedan. Martin körde även ”Higher love” och ”Home”. Allsången vid ”Home” gav gåshud och publiken slutade inte sjunga ens när Dave klev in på scenen.

 

Det var heeeeeelt fantastiskt och faktiskt blev Martin så rörd att jag tror han fällde en liten tår. Magi! Det var en underbar publik och vid ”Just can’t get enough” så blev det ett dansparty utan dess like. Vi hade en entusiastisk engelsman bakom oss som lirade synth på ryggen på mig och Annelie, haha.

 

Efteråt var vi lomhörda, trötta i benen och såååå lyckliga! Det var så jävla bra! Vi märkte knappt att det ösregnade när vi klev ut från Parken. Men när vi gått vilse efter ett tag blev det där regnet mer och mer påtagligt. Vi trodde vi var smarta när vi följde med strömmen för vi trodde alla skulle till stan, vilket uppenbarligen var helt fel. Huxflux spreds folk för vinden och där stod vi och visste inte var vi var. Vi konsulterade Jennys mobil som har gps men det vetefan hur det blev, för vi gick och gick och kom aldrig till dörren. Jenny och Annelie krängde på sig sina überfaba regnponchos så det såg ut som jag var på promenad med lilla spöket Laban och Labolina :) Vi bestämde att det var läge att jaga rätt på en taxi, så vi letade oss in till civlisationen och började leta. Annelie och jag var hungriga och kinkiga och ville äta. Till slut såg vi ett 7 Eleven och sprang dit. Det var visserligen rött ljus men Annelie spontanhittade på trafikregeln ”Jag är grön så jag går!” och så störtade hon ut i gatan med sin gröna regnponcho flaxandes. En macka på 7Eleven och lite vatten, och sen kändes det bättre. Vi såg en taxi som precis slog på sin ledig-skylt så vi rusade dit och bara KASTADE oss in i bilen. Ponchobrudarna där bak blötte ner hela jäkla bilen, hahaha. Vi var heeelt dyngsura. Taxichaffisen körde som en jävla dåre och höll på att klippa ett par backspeglar när han fipplade med sin iphone. Vi kom fram helskinnade i alla fall och kunde ta av oss alla blöta jävla kläder och krypa till kojs efter en fantastisk dag. ”Inget kan toppa det här” tyckte vi. Jojo..

Underbart skön hotellsäng, men inte kunde jag sova för det. Jennys säng knakade så fort hon rörde på sig, och det gjorde hon med besked. Fattar inte hur mänskan sover, hon verkar ta nacksving på sig själv och liksom HOPPAR ett helt varv runt. Snarkar gör hon också, men inte så mycket. ”Det var ett sånt där knarrande-dörr-snark” tyckte Annelie, haha! Hursom, jag vaknade outsövd med huvudvärk. En värktablett och en hotellfrukost senare var jag människa igen och vi gav oss ut på sightseeing. Första anhalt var Rosenborg.

Rosenborgs slott - häpp! 
 

Då regnade det en del men när vi gjort ett besök i souvernisshoppen slutade det och solen kom fram. Tajming! Vidare mot Kastellet och lilla havsfrun. Sakletar-Annelie lyckades snubbla över en plånbok på trottoaren. Vad göra? Vi tog den och lämnade in den på ett hotell i närheten, dom skulle se till att den hamnade hos ägaren igen. När vi kom till Kastellet regnade det i omgångar. Vi gick dessutom helt fel och fick gå runt hela jäkla fästningen i snålblåst och regn, då var det inte så himla kul faktiskt. Men när vi väl hittat lilla havfruen så kom solen för att stanna. Tajming!

Lilla havsfrun - häpp!

Sen tog vi en sväng till Amalienborgs slott. När vi kom dit stod folk uppradade så ordentligt och vi fattade inte varför. ”Är klockan möjligen tolv, det kanske är vaktavlösning?” tyckte jag. Mycket riktigt. Vi kom precis till vaktavlösningen. Tajming! Inte för att det är precis vesslespännande, men när vi ändå var där så kunde vi lika gärna titta så har man gjort det också liksom.

 

Ett gäng japanska turister var helvilda och sprang som dårar över slottsgården så vakten fick säga åt dom att ta det lite lugnt. Vi fnissade och himlade med ögonen åt dom tossiga turisterna tills vi insåg att det såg ut precis som när vi kutade in på Parken..

 

Efter Amalienborg blev det lunch i Nyhavn och sen var vi klara med turistandet. Vi satt länge och väl i Nyhavn och bara myste i solen och konstaterade att det var en helt fantastisk liten resa vi haft. Jag fick toppbetyg som arrangör av det hele. Vi hade massor av tid kvar så vi tänkte att vi strövar väl runt på stan och shoppar upp våra sista slantar. Vi hittade något som såg ut som en pytteliten loppis på ett torg, fast det var väl mer hantverk av olika slag. En hel del jättefina saker och jag som samlar på elefanter hittade en jättesöt glaselefant. På gatan mittemot var det en massa folk utanför ett hotell och vi undrade vad i allsindar de väntade på. ”De väntar på Depeche” skojade Jenny. Jag blev ju dönyfiken och ville veta, men vi brydde oss inte mer om det utan gick bara förbi.  Är precis på väg att runda ett hörn, när Annelie tvärnitar, slår mig hysteriskt på armen och väs-skriker ”Saraaaaaaaaa!! Det är Andy Fletcher!!” Jag vrider på huvudet och – där står Andy Fletcher på ett trappsteg och röker! ANDY FLETCHER! FRÅN DEPECHE MODE! Jag höll på att dö och, hahahahaha, gjorde några slags galoppsprång på stället som om jag fått en elstöt och skrek ”Oh my God!! Fram med kameran!! FRAM MED KAMERAN!!”. Sådär en 5 meter framför Andy Fletcher. Sen störtade jag fram till Andy Fletcher. En av mitt livs idoler.

Jag: *sludder* *tunghäfta* *sludder* can we take a picture please? We’re such huge fans.

Fletch: Of course

Jag: Thanks for a great show last night

Fletch: Thank you, we really enjoyed it.

Jag: We were in the front row, screaming *tunghäfta*   

 

Annelie tog kort på mig och Fletch, och sen tog jag kort på henne och Jenny med honom. Annelie klämde ur sig ett ”thank you” medan Jenny fick hjärnsläpp och bara kunde få för sig att hon skulle kränga av sig ryggsäcken av nån jävla anledning! *dör av skratt* Som om DET skulle spela någon roll!

 

När vi tagit kort skenade vi iväg runt hörnet och, hahahahahaha, började GALLSKRIKA! Alltså vi var heeeelt hysteriska, som Beatlesflickor! Det var ett sådant adrenalinpåslag, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag bara skakade i hela kroppen och fick hjärtklappning, knäna skallrade och det var väl knappt att benen bar mig. Jag lovar, mina händer skakade i en halvtimma! När vi hade skrikit i mun på varandra (”FATTA! VI HAR TRÄFFAT FLETCH!!”) en stund insåg vi att det ju var Depeche dom där vid hotellet väntade på, så vi störtade dit. Det visade sig vara lite förgäves, det var ”bara” Fletch kvar, de andra hade åkt. Men men, vi fick se honom igen. Sen gick vi därifrån och då var det som det blev någon slags fördröjd chockreaktion för då började vi gasta som Justin Bieber-fjortisar igen. Totalt jävla hysteriska var vi, vi skränade och väsnades värre än hela aphuset på Köpenhamns zoo. Jag drabbades av värsta klimakteriesvallningarna och var tvungen att ta av mig jackan. Och sen började jag skratta. Som jag skrattade alltså. Jag skrattar både högt och mycket i vanliga fall, men det här var det värsta ever. Jag bara skrek av skratt och kunde inte sluta. Vi försökte ta oss fram på Ströget medan vi skrattade och gastade och, hahahaha, high-fivade varandra och var i totalextas. Folk måste tro att vi var fullständigt förryckta. Sen var vi tvungna att lugna ner oss så då gick vi in i en Lego-butik! Det var lagom tråkigt för att vi skulle varva ner. Både Annelie och Jenny skulle köpa lite lego, men jag var för uppspelt och svettades fortfarande så jag var tvungen att gå ut och lufta mig. Vi gick till en uteservering och satte oss för att ta lite dricka. Sen började vi skratta igen. Vi sa liksom inte ”bye” eller nåt till rara Fletch, vi bara skenade iväg som om vi hade eld i baken. Hahaha, helt ouppfostrade! Vi satt där på uteserveringen och skrattade så vi grät. Finns inte en chans att han INTE hörde vårat gap, vi gick ju bara några meter bort. Jävla dårtanter. *skakar på huvudet* Det var en helt galen upplevelse, jag kan bara tro att det är så folk känner när de blir frälsta. ”Det här ska vi berätta för alla!!” sa vi, för att i nästa sekund lakoniskt konstatera ”ingen kommer fatta... Alla ba’ vem?”. Och det är nog lite sant. Har man aldrig haft någon idol är det svårt att förstå vilken grej det är. Depeche Mode har varit mina gudar i över 25 år, hur många gånger har man inte tänkt hur det skulle vara att träffa dom och vad man skulle göra och säga etc. När det sedan hände så bara försvann allt vad coolhet, lugn och värdighet heter ut genom fönstret och vi drabbades av hjärnsläpp/eufori/chock/adrenalinrus. Galet!

Efter vi lugnat ner oss var det pölsedags. Det var inte gott alls, men nu är det gjort. Det stod ju trots allt på listan! 

 

 

Well, sen var det bara att hämta väskorna på hotellet och ta taxi till Kastrup. På flygplatsen betade jag av den sista punkten på 2 do-listan – att äta danskt wienerbröd med sjokolääääde.

 

På flyget hem var vi dubbelbusiga igen då vi satt i oordning och Jenny hade bältet på när de tankade. Sen satt jag och fånade mig och väste ”Luke, I am yor father” när snubben tvärs över gången lät som Darth Vader när han snarkade.

Vilken resa! När vi i bilen hem likt Piff och Puff berättade för Anders så konstaterade han ”Det låter som ni varit borta en vecka!”, och det är ju sant. Vi har hunnit med helt SJUKT mycket, utan att stressa det minsta. Tur med vädret har vi haft, det skulle ju ösregna hela tiden. Hela 2 do-listan checkade vi av utan problem, och med extra allt. Och som vi har skrattat. OCH SÅ HAR VI TRÄFFAT FLETCH! Som sagt, tajming och tur. Mitt livs ögonblick, jag är så glad att jag fick dela det med de två som verkligen förstår och upplever det på samma sätt.

 

Bästa devotee-brudarna!

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0