frodis

Torsdagen blev den stora biljettköpardagen visade det sig. Det gick inte riktigt som planerat kan man lugnt påstå och jag var totalt slut på kvällen. Biljetterna för Eurovision skulle släppas och jag, Elisabeth och Marion bestämde ju i våras när segern var klar att vi skulle försöka åka på det. Jag är ju hela bekantskapskretsens förste biljettköpare men nu ville vi bättra på oddsen lite så Marion fick också vara biljettpassare. Hon har aldrig varit det tidigare, men det är lika bra att kastas in i hetluften på en gång och prova Eurovision Song Contest som första uppdrag! Hon var jättenervös och frågade tusen frågor jag inte kunde svara på, men jag gjorde mitt bästa. Vi sket i att vakta finalen för den kändes lite utanför min budget, och siktade in oss på två genrep i stället. Det började ganska hyfsat. Jag kom in i det virtuella väntrummet och det tog inte alls lång tid så var det min tur! Då börade det krångla med en massa felmeddelanden och vad det nu var, men efter ett tag lyckades jag få biljetter! Toppen! Då hade jag TVÅ minuter på mig att slutföra köpet och sidan var helt blank. TVÅ! Annars brukar man ju ha 10-15 minuter i alla fall. Jag fattade inte vad som var problemet och tiden tickade på. Lyckades trycka på någon liten knapp och då verkade det bli rätt (31 sekunders marginal, pjuh!) för transaktionen skulle bara genomföras och jag bads vänta "Ett ögonblick bara". Jomen tjena. Marion fick samma meddelande för biljetterna hon vaktade åt sin familj. Sen slängdes hon ut ur kön medan ingenting hände hos mig. Jag blev en smula otålig, försökte dom länsa hela kontot eller vad fan sysslade dom med? Gick in på deras Facebooksida och såg att det var totalkaos. Folk var galna på att systemet funkade så illa. Efter en timma fick jag ge upp, jag hade inte tid att sitta och glo vid datorn så jag stängde ner. Marion hade lyckats köpa biljetter till familjen och var helt eld och lågor. Eftersom vi inte visste om mitt köp gått igenom eller ej provade hon att gå in igen och köpa åt oss en annan dag. Blir vi sittandes med en extra uppsättning biljetter är det ju inga problem att sälja dom. Svisch svosch så lyckades hon! Och inte till något genrep heller utan till en tv-sänd semifinal! Jihaaaa, vi ska på Eurovision! Marion var i total chock över att hon lyckats och drabbades av biljettköparmani, haha. Vi hade pratat tidigare om att gå och se Anders Janssons föreställning "Kom in och stäng dören" (tror jag den heter) och nu ba "jag kan fixa det, ska du med på Alcazar också?" :) Nej det skulle jag inte, däremot hade jag bara några dagar tidigare ordnat biljetter till Özz Nujen och Måns Möllers "Sveriges historia" (tror jag den heter, Kalle med kollen här..). Mycket roliga saker att se fram emot nästa år! 

 

 

Klart jag känt till Kunskapskanalen ett bra tag, men jag har inte kollat in utbudet särskilt noga. Nästan inte alls faktiskt. Men för kanske en månad eller två sedan råkade jag zappa förbi och fastnade framför "Man on wire" - en jättespännande och intressant dokumentär om dårpippin som gick på lina mellan World Trade Center-tornen (och som nya filmen "The Walk" baseras på). Jag som är så fruktansvärt höjdrädd höll på att rasa ur soffan av svindel, men det var så spännande och intressant att jag var tvungen att kolla. Sen har det liksom bara rasat in bra program på den kanalen. Jag som är så vetgirig älskar att fylla på kunskapsbanken, det ligger i min besserwisser-natur, och på Kunskapskanalen blandas det hejvilt mellan ämnena. Mina bästa serier just nu är Gift med en diktator, Låtarna som förändrade musiken, Vårt vilda liv - familjeäventyr i Kenya, och Mekongfloden - en resa genom Asien. Det sistnämnda programmet med underbara Sue Perkins från "Hela England bakar" som programledare ("jag har ingen aning om varför dom frågade mig, Michael Palin var kanske upptagen med annat", hahaha). Däremellan är det vilda djur, andra världskrigets agentskola, ryska mördare, kvinnokamp i USA och igår tittade jag på ett science fiction-program - jag som inte är ett dugg intresserad av rymden och science fiction!

 

Jag är sist på bollen, men rekommenderar verkligen en titt i Kunskapskanalens tablå. 

 

 

Håhåjaja, jag har varit konsertbakis i två dagar. Nä men jag har varit rätt däckad i huvudvärk och halsont. I fredags hade jag ont i halsen hela dagen och på kvällen kändes det som jag även hade feber. Men med varma bad och Ipren var jag ändå hyfsat på g när vi skulle åka till Stockholm i lördags. Förutom rösten som var nästan försvunnen. Jag får låta bli att sjunga, tänkte jag. Jomen tjena... 

 

Roadtripen började sådär. Vi fick vända efter en halv kilometer eftersom Ebba glömt en av fyra biljetter hemma. Ingen fara skedd, det hade varit lite värre om det uppdagades vid entrén till Tele2 Arena. Vi sammanstrålade med Marion i Strängnäs och hittade till arenan utan minsta problem (jag hade trots allt varit där bara en vecka tidigare), men när vi svängde upp mot arenan så var vägen till deras parkeringshus stängd! Det gick inte att åka ner och parkera där. Hejdlöst opraktiskt. Det stod trafikfunkisar och dirigerade oss in i Globen-garaget i stället. Jag blev lite tveksam eftersom jag vet att globen shoppings garage stänger klockan elva och det var dit vi blev indirigerade. Aja, tänkte vi, om dom skickar in oss här måste dom ju se till att vi kan komma ut också. Vi parkerade och sen hamnade vi i globengallerian tror jag. Vi letade efter någonstan att äta vilket var lättare sagt än gjort. Till slut hittade vi ett cafe som även hade lättare maträtter så det fick bli det. Jag vet inte vad stället hette eller ens var det låg, så jag kan tyvärr inte avråda från det stället.... Dyrt, dålig service och inte särskilt gott. Men vi blev mätta och var mest bara nöjda över att vara framme. Sen gick vi till arenan och efter lite vims (nähä?!) kom vi in. Vi hade golden circle-biljetter och jag ville hänga av mig jackan i garderoben men då tänkte Elisabeth till och påpekade att alla på hela innerplan skulle komma före mig i kön när jackan skulle hämtas ut. Jag hängde den över ett staket framme vid scenen och hoppades att ingen skulle sno den. Sen var det bara att vänta på the queen of pop!

 

Jag är inget stort Madonna-fan och har väl knappt lyssnat på henne sedan "True blue"-skivan som iofs är skitbra. Men alla hits känner man ju igen och hon är ju en ikon så det skulle bli skoj att se henne live. Och skoj blev det! Herregud, käringen vet då hur man knåpar ihop en show. Och hur man gör entré! Då kan man t ex bli nerhissad från taket i en järnbur.

 

 

 

Igår var det konsertdags i Stockholm. New Order på Globenannexet och jag var självklart taggad eftersom jag aldrig sett dom live. Jag samåkte med Ante och Rebecka och det var jag som körde. Mina carpoolare drack öl och eftersom dom tydligen är utrustade med blåsor av ärtstorlek fick vi stanna för kisspaus inte mindre än två gånger *stön* Trots detta kom vi fram nästan på minuten på utsatt tid och kunde möta upp med Jenny utanför annexet. Ante och Rebecka hade köpt sina biljetter på Blocket och ville ta det säkra för det osäkra och gå in direkt så att ingen hann smita in på deras biljetter ifall att det var någon oseriös försäljare de handlat av. Jenny och jag gick till en pub bredvid och jag åt en jättegod gulaschsoppa, och så satt vi och snackade ett tag. Sen gick vi in och efter det obligatoriska band-tisha-inköpet gick vi och ställde oss ganska långt fram. Som vanligt stod vi och spejade och spanade efter folk att känna igen, och som vanligt såg vi en gammal Torshällabo. Jag såg på Facebook att mitt ex var på annexet vilket inte var det minsta överraskande. "Honom borde vi kunna se, han är ju så lång" sa jag. Nej det gjorde vi inte. Däremot så hittade hans fru mig! Det var så bisarrt. Jag har ju aldrig träffat henne men vet hur hon ser ut, och huxflux ser jag hur hon banar sig fram genom folkmassan mot mig och ba "du är E's ex! Jag kände igen dig och tänkte att jag måste ju gå fram och hälsa". Jag blev lite ställd och tyckte det var både konstigt och lite obekvämt, men framför allt blev jag förvånad över hur faen hon kunde känna igen mig men det var tydligen fullständigt självklart. Haha, jag tror jag är helt osynlig liksom. Hursom, hon hade tappat bort maken ("jag borde ju hitta honom, han är ju så lång" *s*) så vi hjälptes åt att speja (återigen, awkward...) och lyckades lokalisera honom, så jag fick säga hej. Det var kul! Jag har ju inte träffat honom på nio år. 

 

Konserten var skitbra! Lite segt på mitten då jag tyckte det saknades självklara hits, men allt var förlåtet när de körde min superfavorit "Bizarre love triangle". Vi sjöng och dansade så jag blev svettig och helt hysteriskt törstig. Gulaschsoppa och vitlöksbröd var såhär i efterhand inte den optimala förberedelsen. Vi fick även höra "Temptation", "True faith" och "The perfect kiss" mfl. När det var dags för extranummer sa jag till Jenny "Vågar man hoppas på en 'Blue Monday'". Jo det vågade man, men inte just då. Först körde de nämligen "Atmosphere"! *dör* Jag höll på att smälla av och håren på armarna reste sig, bokstavligt talat. Som backdrop visade de videon, blandat med stillbilder på Ian Curtis och då blev det nästan lite blött i ögat faktiskt. Inte nog med det, sen körde dom "Love will tear us apart"! Herregud. Och så "Blue Monday" på det som sista låt. Gaah, så bra! 

 

Jag sammanstrålade med Ante och Rebecka utanför och kommenderade dom att kissa innan vi åkte hem för det skulle inte bli några stopp på vägen, utan nu var det plattan i mattan nonstop. Kalla mig kisspolisen.. Hemresan gick i ett huj. Rebecka somnade i baksätet och snarkade som en liten björn :) Ante och jag satt och fnissade i flera kilometer och Ante spelade in ljudet och skickade filen till hennes mobil som en liten surprise när hon vaknade, haha. 

 

Kul kväll! Mindre festligt att behöva vara på plats i syntolkstudion klockan åtta i morse. Men jag hade i alla fall sjungit upp mig ordentligt! 

 

 

Jomen visst är det väl rimligt att vara tröttare än döden i två dagar efter baluns? I det här fallet - ja. I lördags var det jubileumsfest för Blå på Lokomotivet i hemmahooden och jag var skitpeppad. Jag orkade inte fixa med sova-över-hundvakteri utan bestämde mig för att ta bilen och åka till Tuna ett par timmar och sen åka hem igen. Det viktiga var att träffa gamla bekanta, se Yvonne och dansa till bra musik - att festa i betydelsen dricka öl kändes inte så himla angeläget. Jag hann inte mer än hänga av mig jackan och köpa en läsk så dök Majsan upp. Sen trillade bekantingarna in på löpande band. Några visste jag skulle dit, andra var överraskningar. Alltså, det var så KUL! Hängde mest med Sofie och Lotta som jag i sammanhanget träffade rätt nyligen - det var 2012... Rickard har jag inte sett sedan 1995 t ex, Totte tror jag inte jag sett sedan -94 och Martin har jag knappt pratat med sedan vi tog studenten -91... Jag är helt SJUKT imponerad över att alla kände igen mig. Eller ens kom ihåg mig. Galet! 1994 hade jag ju hårband, piercad näsa och rutig flanellskjorta för bövelen. Jag är ju sån som känner igen varenda människa jag någonsin mött, men efter att jag en gång babblade loss med ett ex jag mötte på stan tills han lite försiktigt undrade vem jag var så har jag förstått att alla inte är som mig. Jag tänkte därför hålla mig i skinnet och inte ge mig på folk som kanske inte mindes mig, men jag behövde inte behärska mig en enda gång faktiskt för det var alla andra som kom fram till mig :) Sen ska det ju erkännas att det är kul att få höra "Men hur KAN du aldrig åldras?!?!" :) 

 

Det var flera band som spelade, men vi var mest på övervåningen och dansade och dansade och dansade. Bara bra musik precis HELA tiden! Seriöst, hur ofta får man möjlighet att dansa till Blur tre gånger, Håkan två gånger, Broder Daniel två gånger, Primal Scream, New Order, Soft Cell, Pulp, Fatboy Slim, Billy Idol, Iggy Pop, Cure, Aretha Franklin, Chemical Brothers etc etc etc på en och samma kväll? Det var tokvarmt och ganska trångt så efter en kvart rann svetten (och sminket, där får man när man försöker piffa till sig). Men det gick ju inte att sluta dansa när det spelades så jäkla bra musik hela tiden, så det var bara att fortsätta. Jag drack dryga halvlitern läsk och tre stora ölmuggar med vatten men behövde inte gå på toa en enda gång på hela kvällen, jag svettades ut allt. Det var till och med att det smakade salt om munnen som om jag badat i saltvatten.

 

Livemässigt var Yvonne kvällens höjdpunkt (och också det enda band jag brydde mig om att se) och de var såklart skitösiga. Efter att de spelat samlades ALLA på övervåningen och dansade sista rycket. Det var heeelt galet, rena sjögången och jag trodde hela Lokomotivet skulle välta. Vid halv två värkte mina fötter rejält och eftersom jag hade en bit att åka tackade jag för mig och åkte hem. Det kändes som om fötterna skulle boxa sig ut ur skorna, så jag tog av skorna och körde hem i strumplästen. Höll på att skrämma skiten ur tidningsbudet som inte var beredd på att det skulle stå en trött tant med utsmetat tvättbjörnssmink a la Alice Cooper utanför hissen. Rastade hunden och borstade tänderna, sen stupade jag i säng. Kroppen var helt slut men hjärnan var på högvarv och jag var så full av positiv energi att det var svårt att somna. Vilken fantastisk kväll! Bara glada, trevliga människor och bra musik, och så himla många roliga återseenden av fina vänner. 

 

 

 

Igår kände jag mig bakis när jag vaknade. Jag hade ju knappast druckit för mycket, snarare var det väl tvärtom så att jag hade lite vätskebrist av allt svettande. Ebba och jag skulle ut och springa och jag var väl inte helt sugen på det, men har man lovat så har man. Löpcoachen var förvarnad och förväntade sig inga stordåd från mig, det kändes som ett mirakel att jag ens fick på mig ett par skor, men jag kämpade på i nästan 4 kilometer. Då ska det föras till protokollet att det var flera backar! Jag hade nog orkat mer om det inte kommit en skitbrant backe och att jag dessutom var supertörstig. Men jag kom ut och det är det viktiga! *förnumstig*