frodis

2017 var mitt bästa år på väldigt länge! Inte minst för att jag efter två år i vikarieträsket fick en fast anställning, yey! Men framför allt är 2017 det galna konsertåret då jag varit på sjukt många konserter. Inte minst de fyra DM-konserterna sticker ju ut från det vanliga, där höjdpunkten var Olympiastadion i Berlin, i ösregn och åskstorm. Jag har varit utomlands 4 gånger. 2 nya städer (och länder) och två gamla favoriter. Jag har varit på flera asroliga DM-fester, checkat in DM-baren i Riga och träffat en massa roliga människor. Kort sagt har jag haft väldigt roligt i år!

 

Tyvärr verkar det som att ju bättre jag har det, ju sämre går det i övriga världen. Kollade nyheternas årskrönika härom kvällen och konstaterade att 2017 var ett gräsligt år nyhetsmässigt. Terrorattentat i Stockholm, Machester, Barcelona och inte minst London där ju vi faktiskt var. Jubelidioten Trump har gått full retard på mer eller mindre daglig basis och nynazister har fått demonstrera med polisens goda minne. Några helt bisarra rättsfall hade vi i år, med Arbogakvinnan och u-båtsgalningen Peter Madsen. 

 

2017 var också året då kvinnor världen över sa att nu får det fan vara nog, och tillsammans protesterade under hashtaggen metoo. Detta är förhoppningsvis bara början!

 

Bäst konsert: DM på Olympiastadion, Berlin

Bäst fest: det var nog DM-festen i Göteborg, även om festen i Hansastudion givetvis var en upplevelse

Bästa album: Spirit

Bästa låt: Jämnt skägg mellan "Going backwards" med DM och "Beautiful ones" med Hurts

Bästa tv-program: Bye bye Sverige

Årets ridtur: Marcus baxas upp på häststatyn utanför Makeriet så vi inte vågade visa oss där på ett par månader

Årets outfit: Spa-avdelningens papperstrosor som försvann i valkarna

Årets föreställning: Elefanten i rummet med David Batra. Jag skrattade så jag fick ont i kinderna.

Årets bilfärd: Taxichaffisen i Riga som varken hade växel, tog kort eller gav oss kvitto, som körde över refuger och spårvagnsräls i en bil där det inte gick att spänna fast sig och där förardörren gled upp med jämna mellanrum.

 

2018 kommer inte kunna bli ett lika galet konsertår, men det verkar lovande so far med minst 3 DM-konserter. Det stora äventyret blir när Jenny och jag ska till Ungern på festival! Det kan verkligen gå hur som helst.

 

Gott Nytt År!

 

 

Det här med post verkar vara en hel vetenskap. Alla klagar på Postnord, med rätta, som verkar freestalja en hel del när det gäller att leverera post, Min erfarenhet av Postnord är lite tvärtom. Fick en avi igår att jag hade ett paket att hämta ut. Jag fattade ingenting. Det enda jag kunde minnas att jag väntade på var mitt DM-bling, som enligt den där paketspårarfuktionen fortfarande var i Polen. Enligt den är paketet fortfarande kvar i Polen. Jag vågar påstå att så är inte alls fallet eftersom  jag HÄMTADE UT GREJERNA IGÅR!! Wiiii! Nu kan man bli lite julfin.

 

Tja, det blev samma problem i år - varken jag eller föräldrarna kan komma på något att önska sig. Det blir någon bok och lite sånt bara. Det är inte som att vi inte hittar på saker att ge oss själva. Mamma och pappa funderar på ytterligare en resa, och förutom konsertbiljetter så har jag visst råkat beställa lite bling också (som för närvarande verkar ha fastnat i Polen. Bättre det än Filippinerna iofs).

 

Hursom, jag gjorde även några små goda gärningar. Sånt som kräver minimal ansträngning och inte särskilt mycket pengar heller. 

 

Mikael önskade sig att hans kompisar köpte julnumret av Faktum, så det gjorde jag, Vill man hellre köpa Situation Stockholm (eller båda två för den delen) kan man ju göra det.

 

Sen skickade jag efter Världsnaturfondens kalender att ha på väggen på jobbet.

 

Morsan hade önskat sig en dvd-box som jag hittade på Discshop. Där kunde man klicka i att skänka en tia till Rädda Barnen. Skitsmidigt!  

 

Och som vanligt puffar jag för David Sheldrick Wildlife Trust, Föreningen Storasyster och Unicef.

 

 

Helt sjukt, det är ett år sedan vi vinkade tack och adjö till Kent på Tele2. Det "firades" med fest på Lokomotivet igår. Vi började med middag på Grappa. Jag har bara varit där en gång tidigare, men det är ju en gång mer än jag varit på någon av alla andra restauranger som dykt upp sedan jag flyttade från stan, så det fick bli vårat val. Mycket bra! Jättesnabb service och god mat. Sen stack vi till Lokomotivet. Där har jag varit mer än en gång men jag har lika svårt att komma ihåg vägen varenda gång. Det gör ju inte saken lättare av att de gräver och bygger i området. Hursom, väl på plats började vi med att köpa tishor! Jag har faktiskt bara en Kent-tisha och den *harkel* är i minsta laget så jag var TVUNGEN att köpa en till. Sen kan man faktiskt inte ha för många bandtishor och så är det med den saken. 

 

Det var någon slags art performance-grej med folk som var utklädda och hade diverse pantomimliknande grejer för sig, men det försökte vi ignorera. Karolina Wallin Pérez uppträdde och hon var jätterar och bra. Folk sjöng som dårar och vi hamnade mitt bland de värsta fyllegaphalsarna och fick flytta på oss efter ett tag. Överlag var folk oerhört onyktra, och det säger jag inte bara för att jag själv var nykter. Hursom, sen blev det dans och hålligång med Fredrik Strage som dj - för kvällen iförd tisha med Eskilstunas stadsvapen på! *asg* Bra där, inga halvmesyrer! 

 

Det var kul att få dansa till Kent ett par timmar, och när gaphalsarna blivit utslängd och de värsta fyllona droppat av så var det en mycket trivsam tillställning. Medelåldern tog dock ut sin rätt och krävde två middagslurar på soffan idag. Hej och hå.

 

 

Dagarna bara susar iväg så jag hinner inte skriva om det lilla som händer. I tisdags avslutades det fantastiska konsertåret 2017 med Alison Moyet på Berns. Man kan väl säga att vi gick därifrån med lite blandade känslor. Alison var ju såklart grym, även om låtlistan inte var perfekt. Mer än 4 Yazoo-låtar kanske man inte kan begära med tanke på hur liten del av hennes karriär de trots allt utgör, så det klagar jag inte på. Däremot saknade jag "Is this love" och om inte den fick vara med hade jag gärna hört "Invisible" eller "Weak in the presence of beauty". Hursom, hon körde i alla fall "When I was your girl", "Love resurrection" och en massa annat bra! Men lokalen och publiken.. Berns är en jättefin lokal, men med jättekonstig akustik. Allt hörs. Skrammel i baren, folks prat, t o m kortläsarens pip hördes! Skitstörigt, det vill man väl inte höra mitt i värsta stämningsfulla låten. Och publiken var astråkig. Väldigt entusiastisk när det gällde applåder och jubel, men totalt stillastående. Det var typ bara jag och Jenny som dansade. Inte ens under sista låten, supermegaklassikern "Don't do" blev det särskilt mycket liv och rörelse. Folk jublade, absolut, men stod i princip still.. Vid det laget hade vi flyttat på oss och hamnade brevid en norska som ville jazza loss så då dansade vi ordentligt. Hallå, vi är medelålders - inte döda! Inte ens likstela faktiskt. 

 

Däremot kände jag mig som ett lik dagen efter, eftersom jag skulle upp och jobba. Kom inte hem förrän ett på natten och då var jag helt slut. Det är bra drygt att åka fram och tillbaka till Stockholm på en kväll. Dessutom hade vi julfest med jobbet i onsdags, men jag stannade bara för att äta och sen åkte jag hem och kastade mig i soffan.

 

Som sagt, ingen skugga över Alison, men publiken får ju ta och skärpa sig.