frodis

Dagarna bara susar iväg så jag hinner inte skriva om det lilla som händer. I tisdags avslutades det fantastiska konsertåret 2017 med Alison Moyet på Berns. Man kan väl säga att vi gick därifrån med lite blandade känslor. Alison var ju såklart grym, även om låtlistan inte var perfekt. Mer än 4 Yazoo-låtar kanske man inte kan begära med tanke på hur liten del av hennes karriär de trots allt utgör, så det klagar jag inte på. Däremot saknade jag "Is this love" och om inte den fick vara med hade jag gärna hört "Invisible" eller "Weak in the presence of beauty". Hursom, hon körde i alla fall "When I was your girl", "Love resurrection" och en massa annat bra! Men lokalen och publiken.. Berns är en jättefin lokal, men med jättekonstig akustik. Allt hörs. Skrammel i baren, folks prat, t o m kortläsarens pip hördes! Skitstörigt, det vill man väl inte höra mitt i värsta stämningsfulla låten. Och publiken var astråkig. Väldigt entusiastisk när det gällde applåder och jubel, men totalt stillastående. Det var typ bara jag och Jenny som dansade. Inte ens under sista låten, supermegaklassikern "Don't do" blev det särskilt mycket liv och rörelse. Folk jublade, absolut, men stod i princip still.. Vid det laget hade vi flyttat på oss och hamnade brevid en norska som ville jazza loss så då dansade vi ordentligt. Hallå, vi är medelålders - inte döda! Inte ens likstela faktiskt. 

 

Däremot kände jag mig som ett lik dagen efter, eftersom jag skulle upp och jobba. Kom inte hem förrän ett på natten och då var jag helt slut. Det är bra drygt att åka fram och tillbaka till Stockholm på en kväll. Dessutom hade vi julfest med jobbet i onsdags, men jag stannade bara för att äta och sen åkte jag hem och kastade mig i soffan.

 

Som sagt, ingen skugga över Alison, men publiken får ju ta och skärpa sig.