Året var 2016
2016 går väl till historien som ett ganska miserabelt år internationellt sett. Det har varit oerhört mycket hat, våld, terror. I USA gick man full retard och röstade fram en orange psykopat till president, och britterna tyckte att Brexit var en lysande idé. Sverigedemokraterna drevade mot barn och män i största allmänhet hatade kvinnor vad det verkade som. Liemannen härjade urskillningslöst i nöjes- och kulturlivet och vi förlorade bland annat Bowie, Prince, Cohen, Olle, Freddie, George Michael, professor Snape och prinsessan Leia. Tvi vale!
Mitt år har däremot varit rätt bra! Det kunde ju omöjligt vara sämre än 2015 då jag bara var fattig, sjuk, arg och stressad hela tiden. I år har jag jobbat som ett svin. I rätt långa perioder har jag jobbat 6 dagar i veckan. Slitigt och inte har det genererat några miljoner precis, men jag har i alla fall klarat mig! Hela tre utlandsresor blev det, där två av resmålen (Oslo och Barcelona) var nya för mig och det tredje (Berlin) en nygammal bekantskap. Resorna var lyckade och jag tror att bara under nattklubbskvällen i Berlin skrattade jag mer än jag gjorde under hela första kvartalet 2015, då jag ju knappt drog på munnen på hela året. 2016 var det stora biljettköparåret vilket följaktligen gör 2017 till det stora konsertåret. Jag är SÅÅÅ taggad!!
Årets inköp: haschbongarna i Barcelona skrattar vi ju åt än. Tanterna misstar en knarktillbehörsbutik för en porslinsaffär och shoppar haschbongar för 200 spänn i tron att det är prydnadsgrejer.
Årets dansinsats: jag och Jenny får feeling och sabbar tomtestrippans intro i Berlin
Årets nedläggning: Kents. Får glädja mig åt att jag fick vinka adjö två gånger.
Årets souvenir: en bajsande Darth Vader
Årets bakläxa: sommarvädret
Årets låt: jag har ju ingen koll alls men den jag sjungit med till mest i bilen är nog "Don't be so shy" med Imany Falatov & Karas.
Årets skiva: det får väl bli Kents sista, bara för att.
Årets konsert:hmmmm, svårt. Pet Shop Boys i Berlin var ju verkligen asbra, samtidigt som Kent på Tele2 var ett historiskt ögonblick. Det får bli oavgjort!
Nu laddar vi för 2017 då jag ska se DM (fyra gånger..), Midge Ure, Erasure och Hååååkan.
Gott Nytt År!
God Jul!
Jag hade tänkt mig en helt annan julvideo, men efter det helt hysteriska tomtestrippdebaclet i Berlin då jag skrattade så jag hade träningsvärk i magen i flera dagar måste det ändå bli denna.
Upp och dansa nu!
Sista minuten-julklappstips
Det är liksom julafton i övermorgon. QUE?! Vart tog hösten vägen?? Hursom, i år önskar jag mig ingenting. Absolut ingenting. Jag kan liksom inte ens komma på en bok att önska mig. Eller jo, jag önskade mig en sak av Ebba som är i Australien just nu - en kylskåpsmagnet med en vombat eller koala eller känguru (men ingen krokodil eller orm). Tjo! När jag pratade med morsan häromsistens sa hon att hon och pappa inte vill ha några julklappar i år, dom kommer inte heller på något att önska sig. Fine, då skiter vi i det helt enkelt. Nu kommer dom få några paket ändå eftersom jag var hejdlöst förutseende och fiffig och köpte lite grejer i Barca, men i övrig så lägger vi inte ner någon energi eller vidare tankeverksamhet på det. Det känns ju helt värdelöst att köpa för köpandets skull, speciellt som det ser ut som det gör i världen just nu. Försöka komma på saker att köpa - det är väl fan dagens i-landsproblem. Bättre att lägga dom pengarna på annat! Här är några tips:
Love Nepal -jag kan inte ens läsa på deras sida, jag får kramp i magen, så jag gör det enkelt för mig och swishar pengar.
Storasyster - stöd de som utsatts för sexuellt våld
Rädda barnen - bli fadder eller köp ett matpaket t ex
WWF - bli fadder eller ge bort ett fadderskap, eller kanske ett medlemskap i Panda Planet för de yngre
David Sheldrick Wildlife Trust - för föräldralösa elefanter
Finns ju hundra fler alternativ, men det här var bara några förslag på var man kan lägga sina julklappspengar om man inte kommer på något att ge bort eller önska sig.
Den sista sången
Ja nu är det slut. Kent-eran. Igår åkte Elisabeth och jag till Tele2 för att se den sista konserten ever. Vi var ute i god tid och hade planerat att parkera på vår hemliga parkering vi hittade när vi var på ESC. Gps-tanten hade dock inte alls lust att samarbeta med oss och var helt seg och slö, så vi satt och skrek "Men SÄG något då jävla kärring, vart ska vi?!" medan jag rattade runt hejvilt i stockholmstrafiken. Oh well, ingen dog, vi krockade inte och ingen tutade ens på mig så det gick väl bra antar jag. Vår hemliga parkering visade sig inte direkt vara så superhemlig som vi trodde utan det var en hel del bilar där men vi fick plats. Sen tog vi en sväng till den högst temporära Kent-pop up-butiken vid Tele2 och jag köpte en tisha. Lite mat fick vi också i oss innan vi gick in på arenan. Där träffade vi Jenny och Niklas och pratade med dom en stund. Vi hade läktarplats den här gången och det kändes helt okej även om jag föredrar ståplats. Kanske inte ståplats just på Tele2 dock, det har jag haft två gånger och det är jätterörigt. Hursom, på utsatt tid började dom spela och sen bara flög tiden iväg. Vi trodde att folk skulle fara upp och ställa sig på en gång, men publiken på vår sektion var lite sega i starten. Eftersom vi satt ganska långt fram ville jag inte resa på mig ifall att dom bakom skulle bli störda (det har hänt, folk är ju lite trista ibland) så jag väntade tålmodigt på att dom skullle börja resa på sig där bak så kunde vi hänga på, men dom verkade inte vilja det. När sen "Ingenting" drog igång sa jag till Elisabeth att nu fan skiter jag i det här, jag kan inte sitta, jag måste stå och dansa, och så gjorde vi det. Tja det tog väl 15 sekunder så var hela sektionen på fötter och dansade järnet. Kalla mig partystarter :) Alla utom paret precis bakom mig. Dom satt hela tiden och vägrade resa på sig, det var knappt dom applåderad ens en gång. Hade jag vetat att dom ändå bara skulle sitta och sura hela kvällen hade jag rest mig mycket tidigare, tråkmånsar!
Konserten var svinbra! En klar förbättring från Conventum. Mindre snack (typ inget snack alls), längre och bättre låtlista. "Thinner" var bortplockad och säkert något mer också, och den här gången fick vi höra "Socker", "Vinternoll2", "Stoppa mig juni (lilla ego)" och "December" i stället. Plus en ny låt som tyvärr inte var just något att hänga i granen. Men allt annat var så bra! Skitsnygga backdrops och ljuseffekter som vi kunde uppskatta mer från läktarplats än när vi stod nästan längst fram på Conventum. Men det var ju det här med att det faktiskt var en avskedkonsert också.. När dom körde "747" började det bli lite jobbigt, och när sedan "Mannen i den vita hatten" kom så fick jag ta fram näsdukar ur handväskan, det ska erkännas.
Efteråt kändes det lite konstigt. Inte deppigt utan mest overkligt. Vi kommer aldrig mer gå på en Kent-konsert. Hur märkligt är inte det liksom? Jättekonstigt ju. När vi inser det om något år eller så får vi försöka trösta oss med att vi trots allt var med den sista gången. Sista gången, som givetvis avslutades med "Den sista sången".
Inga mer skivor, inga mer konserter. Bara en stor samling grymma låtar att lyssna på och en massa minnen att försöka bevara. Tja, det är väl bara att säga som alla andra idag - TACK SOM FAN!
Ich bin ein Berliner!
Jag har ju varit supertaggad inför den här Berlinresan bra länge, och två dagar innan avfärd messade Jenny och sa att hon såg SÅ fram emot att komma iväg. Att det skulle bli så galet bra som det blev trodde vi nog inte på förhand dock. Jag åkte i vanlig ordning upp till Jenny och Niklas och sov över i onsdags. Sov över var väl kanske att överdriva en smula, jag hade ju bokat ett svintidigt flyg så det blev inte mycket sömn. Klockan tre på natten var det nämligen uppstigning, håhåjaja! Niklas brukar komma med lite gliringar om att vi alltid åker till Arlanda så himla tidigt, men det är liksom vår grej. Vi vill vara i god tid så vi hinner äta frukost, det är faktiskt tradition! Hursom, frukost i ottan blev det och sen bar det av. Flygresan gick skitsnabbt och bagageutlämningen också. Sen skulle vi ta oss till hotellet. Eftersom vi var så himla tidiga tyckte vi att vi kunde försöka oss på kollektivtrafiken, vi hade ju hela dagen på oss att åka vilse. Vi frågade vid en biljettlucka om en lämplig rutt, köpte biljett och hoppade på bussen. Bussen tog lite tid men S-Bahn gick dösmidigt och hotellet låg typ 58 meter från stationen så det var i princip omöjligt att gå fel. Vi fick lämna in våra väskor och sen knatade vi upp på stan. Jag hade ju då som sagt gjort grundlig research och visste precis hur vi skulle gå. Allt var mycket närmre än jag trodde så det sa bara svipp så var vi vid Potsdamer Platz och tog frukost nummer två. Planen var shopping och vi var så tidiga att julmarknadsknallarna knappt hade hunnit packa upp sina grejer. Det första jag hittade var givetvis ett stånd med elefanter :) Vi strosade runt på marknaden och inne i Arkaden ett tag, sen gick vi över till Mall of Berlin och handlade där och käkade lunch. Efter ett par timmar gick vi till hotellet och checkade in och tog en välbehövlig middagslur. Sen var det konseeeeeertdags! Vi bodde precis vid konsertstället och käkade middag på en restaurang alldeles bredvid. Dom hade happy hour på cocktails och vi tyckte det lät som en perfekt början på middagen, på resan, på semestern. Holy crap vad dom inte snålade på spriten! Det var tur att dom var så snabba med maten annars hade Fräulein Frodis blivit bra vimsig i kolan.
Taggade petheads!
Kent på conventum började prick på utsatt tid och Pet Shop Boys var inte mycket sämre. Det är väl den största fördelen med att lyssna på gamla 80-talsband - dom börjar i tid. Orkar väl inte vara vakna så sent kan man gissa :)
Nej men skämt åsido, dom var skitbra! Klädbyten, ljuseffekter, backdrops - you name it. Det var liksom inget tjafs, ett "Guten Abend Berlin" och sen bara poff poff poff betades ett pärlband av hits av. Dom började med "Inner sanctum" följt av "West end girls".
Bäst allsång var "Domino dancing" och så avslutade dom med den bästa av dom alla - "Always on my mind". Värsta danskalaset var det, gamla synthpopgubbar är fan bäst!
Dagen efter stod turistande på schemat! Min plan var att vi skulle börja med museet "Topographie des Terrors" men vi var uppe och klara med frukosten så tidigt att de inte hunnit öppna än. I stället gick vi förbi Denkmal für die ermordete Juden Europas, ett minnesmärke för Europas mördade judar.
Viktigt och kraftfullt. Tvärs över gatan i princip, i Tiergarten, tittade vi på ett minnesmärke för de homosexuella som förföljdes av nazisterna. Det stod väldigt undanskymt och var lite svårt att hitta så vi gick lite vilse. Då fick vi å andra sidan se både Goethe-statyn och någon slags steninstallation.Sen gick vi vidare upp mot riksdagshuset. På vägen ditt tittade vi på ett minnesmärke för romerna som förföljdes och mördades under nassarnas styre. Där var det även en utställning där man kunde läsa. Jätteintressant om än vidrigt. Även vid riksdagshuset fanns ett minnesmärke, för de politiker som blivit mördade under nationalsocialisternas tid vid makten. Måste säga att tyskarna är väldigt duktiga på det här med minnesmärken!
Från riksdagshuset var det bara att gå över gatan så kom vi till det förmodligen mest kända av Berlins turistmål - Brandenburger Tor.
När jag var i Berlin på skolresa så genomgick staden en totalrenovering inför enandet av Väst- och Östtyskland (jomen visst ser ni, jag gick i skolan förra årtusendet!) så Brandenburger Tor var insvept i byggplast och byggnadsställningar. Men nu kunde jag ta en torfie! Viktigt ju, pics or it didn't happen.
Vi strosade vidare längs Unter den Linden mot Alexanderplatz och kunde beta av en massa sevärdheter.
Rotes Rathaus, röda rådhuset
TV-tornet
Weltzeituhr. Den som kan sin synthpop vet att uret är med i Erasures video till "Run to the sun". Den som inte kan sin synthpop blev just lite upplyst, varsågod!
Vi kollade in en julmarknad och jag testade en tysk specialitet - currywurst.
Oerhört märklig anrättning. Korv som är inbakad i nåt slags bröd, med någon odefinierbar sås och så lite extra curry. Men det var faktiskt helt okej! Det var godare än det ser ut.
Sen gick min jacka sönder, dragkedjan pajade, så då samlade vi mod och gick in på Primark och shoppade. Det var såklart skitmycket folk men det gick bra och jag handlade en hel del. Sen var klockan huxflux långt in på eftermiddagen så vi bestämde att det fick vara nog med turistandet och dags att gå tillbaka till hotellet. Vi chillade lite på rummet ett tag, gjorde oss i ordning och gick upp till Potsdamer Platz för att äta middag. Hamnade på en mexikansk restaurang, Que Pasa, som även dom hade billiga cocktails. Tips från coachen: billiga cocktails betyder bartömning+grenadine.... Skitstarkt och väldigt konstgjorda smaker. Men vafan, för €5 kan man inte förvänta sig för mycket! Svingod mat hade dom i alla fall. Vi tog kycklingfajitas och det var såååå goooott! Vi bara satt och hummade medan vi slafsade i oss. Värsta megaportionen fick vi dessutom. Att gå på toa på det ställe var något av ett äventyr. På ett ställe i restaurangen var en bit av väggen öppen och man fick gå ut, genom en biofoaje (!) och sen ner två trappor. Oerhört märkligt, tränga sig genom köerna med alla som köpte biobiljetter och sen gå ner för två trappor till något som såg ut som en till biofoaje där folk verkade köpa popcorn och grejer. Lång jäkla promenad blev det. När jag gick i trappan var det en kille bakom mig som pratade och pratade och pratade. Efter 20 meter fattade jag att han inte pratade med sin kompis utan med mig så jag fick klämma ur mig ett "Ich spreche nicht Deutsch" (vilket är en viss sanning med modifikation men det måste ju inte han veta), och då frågade han på engelska om jag hade lust att hänga med på bio! Ehm, va?? Jag tackade såklart nej och han ba "But I'm a good guy". Ja jo det är mycket möjligt men jag ville ändå inte, jag var ju mitt i maten! Jag skulle ju bara tvätta fajitasflott från händerna....
Bredvid oss på restaurangen satt tre portugisiska killar i 25-årsåldern och dom pratade vi lite med. Make till omständliga människor! Dom frågade den stackars servitören om precis ALLT. Busshållplatser, lämplig resrutt, nattklubbar, öl - allt. Hela tiden stoppade dom honom när han gick förbi, och så frågade dom om han kunde rekommendera ditt och datt. Servitören såg döstressad ut, det var fredag och restaurangen var fullsatt, han hade inte tid att vara turistbyrå. När killarna efter en timma fick för sig att dom skulle beställa mat kände jag att jag var tvungen att göra en insats. Dom pekade i menyn och frågade servitören om än det ena än det andra, så till slut la jag mig i och tyckte att dom skulle ta kycklingfajitas. Dom var lydiga och lyssnade på tant och beställde det. Servitören log tacksamt mot mig och gjorde tummen upp och som tack för att jag snabbade på den portugisiska beslutsprocessen bjöd han mig och Jenny på tequila, haha! Det är ju inget jag dricker, jag smuttade men höll på att dö, men Jenny var inte nödbedd. Vi satt där ett bra tag och det ska utan omsvep erkännas att det slank ner ett antal billiga, skitstarka cocktails...
Portugiserna hade frågat servitören om han kunde rekommendera några nattklubbar i närheten och han tyckte att den som låg nästan precis vid restaurangen var helt okej. Jenny och jag var lite danssugna och tänkte att vi ju måste gå på klubb när vi är i Berlin, så vi gick dit. Vi tänkte att vi kan ju ta en drink och se vad det är för ställe i alla fall. Det var inte särskilt mycket folk där och mest tjejer, och dansgolvet var helt tomt. Jenny ba "Man kanske kan önska en låt" och jag ba "Jag har dragit igång ett dansgolv förr och kan göra det igen". Sen himlade vi med ögonen och tyckte att diskjockeyn ju ändå inte lär ha vare sig Depeche eller något annat av våra älskade 80-talsband. Då körde dom igång "Last Christmas" med Wham och det kom ut en tomte på dansgolvet. Vi blev helt själaglada, äntligen lite 80-talsmusik, så vi for ut på dansgolvet och började tokstuffa. Tomten stod där och såg lite förvånad ut men det sket väl vi i, vi jazzade loss. Efter ett tag liksom skrapade det till och diskjockeyn bytte bryskt låt. "Jaha, då var det slut på det roliga" sa vi och gick och satte oss. Då började tomten strippa! Vi fattade ingenting, vi ba "Men vad GÖR han? Ska han strippa eller vad fan sysslar han med??". Jodå, det skulle han. Det var visst något litet strippnummer, och "Last Christmas" var ju hans intro - som vi sabbade! *asg* Alltså jag dööööör, vi försenade tomtestripteasen för att vi nödvändigtvis skulle dansa - till Wham! Till "Last Christmas" dansade vi som om det var det bästa som hänt sedan chokladen uppfanns. Den där jäkla skitlåten är man ju urless på! Men nej, nu var den tydligen så oemotståndligt dansvänlig att vi var tvungna att ta över showen och inte gav oss förrän de i panik bytte musik. *skrattar högt* När jag insåg att vi sabbat tomtestrippans intro höll jag på att dö, jag skrattade så jag nästan kräktes. Själva tomtestripteasen var en enda plåga. Är det underhålling år 2016? Hejdlöst omodernt, tacky och pinsamt och alla inblandade såg högst obekväma ut. Jenny filmade en snutt och när jag visade det för morsan låg vi över köksbordet och skrattade så vi grät.
Efter tomtestripteasedebaclet blev det vanligt disco och det var askul! Vi fick dansa till allt möjligt och vi flörtade med lammkött från alla möjliga länder (nej det är då inget jag skäms över, är det semester så är det!). Framåt småtimmarna var det två trötta tanter som raglade hem och jag lovar - vi skrattade hela vägen till hotellet. Vi hade liksom sabbat tomtestrippans intro, haha! När jag vaknade dagen efter hade jag ont i både halsen och magen av allt skrattande. Helt hysteriskt! Vi behövde inte checka ut förrän kl.12 och flyget skulle inte gå förrän sent på kvällen så vi hade hela dagen på oss. Jag var så hungrig att jag nästan svimmade. Mobilens stegräknare sa att vi gått två mil dagen innan - och sedan dansat på nattklubb. Då är man värd caramel shortbread och schokoshake till frulle!
Sedan blev det mer turistande. Vi gick till Topographie des Terrors. Oerhört viktigt museum, det skildrar nazismen kronologiskt och väldigt ingående. Dessutom är det fri entré så det finns inga ursäkter att missa det om man är i Berlin. Men det blev lite för mycket, det var så himla obehagligt. Retoriken är exakt samma som man ser på flera håll i världen idag och det gav mig magknip. Utanför museet finns rester av Gestapos högkvarter, och en ganska lång bit av Berlinmuren.
Vi gick vidare upp mot Checkpoint Charlie och museet/utställningen Black Box, som handlar om kalla kriget och Berlinmuren. Jätteintressant och utomhusutställningen är gratis. Överlag är det billigt med kultur i Berlin.
Det var mycket elände där, med nazism och murar, så vi knatade vidare till Gedarmenmarkt och Rausch Schokoladenhaus för att pigga upp oss lite. Vi hann även med en till julmarknad.
Sedan kände vi oss ganska nöjda så vi tog en promenad och lunchade på ett steakhouse som serverade grymma ribs, innan vi hämtade väskorna och åkte till flygplatsen. Väl där blev det en låååång och seeeeg väntan eftersom vi var där flera timmar tidigt. Tips från coachen: om du ska åka från terminal C på Tegel Airport, var inte där en sekund för tidigt! Det finns ingentiiiing att göra. *stön*
Hursom, hem kom vi så småningom. Herregud vilken fullspäckad och rolig resa det blev! SOM vi har skrattat, ätit, shoppat, promenerat, druckit cocktails. Galet roligt och jag längtar redan till nästa gång.
