frodis

Vädret har varit ganska inkonsekvent på sistone. Ena dagen måste man skrapa bilrutorna på morgonen, andra dagen är det 12 grader varmt mitt i natten. Men en hel del sol har det varit och det är ju bara att tacka och ta emot!

 

I lördags var det dags för Den Stora Prövningen. För Ticnet alltså. Biljettsläpp till Håååååkan på Ullevi. Självklart satt jag redo och prick när klockan slog tolv loggade jag in och skulle shoppa loss (well..). Jahaja, första beskedet var att det var minst en timmes väntetid.. Inte oväntat och inte oöverkomligt tänkte jag och satt lydigt och väntade. Efter nästan 2 timmar var det fortfarande minst en timmas väntetid och 130 000 i kö... Jag såg på Ticnets Facebook-sida att det var totalkaos och folk var helt ursinniga. Man kom fram, bokade biljetter, skulle betala och då blev det tekniskt fel och man blev utkastade och placerad i kö igen. Det verkade vara ett genomgående problem, plus det faktum att själva kösystemet inte verkade funka som ett kösystem utan mer som ett lotteri. Mitt i allt släpptes biljetter till en extrainsatt konsert dagen efter (oj så spontant dom kom på DET, det var ju inte aaaalls planerat innan. Jomen tjena mittbena...). Informationen var ungefär lika med noll och ingen fick svar på om man skulle stå kvar i kön och då bli omdirigerad till extrakonserten eller om man skulle våga lämna kön och prova det andra släppet. Jag hade vid det laget suttit och väntat i drygt 2 timmar och börjat tröttna. Plus att jag höll på att både svälta ihjäl och kissa på mig. Elisabeth gav mig okej att skita i hela spektaklet så då testade jag att köa till extrakonserten. Det gick nästan lika segt där så efter sammanlagt ca 3 timmars köande gav jag upp.Uruselt av Ticnet som inte svarade på några frågor utan mest glatt informerade om hur många det var som stod i kö (180 000 som mest..). Jag tror det är första gången jag missat ett biljettsläpp faktiskt. Lite surt känns det allt, men vi sätter vårt hopp till att Håkan gör en Springsteen och kör 4 dagar. Om jag känner att jag inte kan leva utan den här konserten är jag välkommen hem till Mikaels balkong och lyssna. Han bor ju på krypavstånd (inte ens Marion och jag gick ju vilse när vi var där!) från Ullevi. Men frågan är om det inte bara blir retligt, att höra och vara såååå nära men inte få se gulle-Håkan. Aja, det är ju inte som att jag måste bestämma mig idag. 

 

Idag gick det betydligt lugnare till på biljettfronten. John Cleese på Conventum lockade visst inte 180 000 så det var inga problem alls att få biljett. Det blir mammas julklapps- och födelsedagspresent från mig. Hoppas hon vill gå bara, men jag kan inte tänka mig annat, hon har ju varit ett Python-fan sedan 60-talet. 

 

Idag släpptes ju även biljetter till nya Star Wars-filmen och det kan nog ha varit rätt mycket kaos och hysteri där med. Tack och lov att jag inte behövde passa det med, Håkan-spektaklet tog lite knäcken på mig.

 

 

Ebba frågade om jag ville hänga med på geocaching. Det var hyfsat väder, vi skulle gå i skogen och jag kunde ta med hunden så jag tackade ja. Givetvis är jag bara sällskap (och chaufför), själva cachandet får hon sköta. Efter lite felåkning hittade vi där starten var. Vad vi förstått skulle det vara en slinga på 5 km att gå, och sedan samma väg hem igen. Sammanlagt alltså en mil, men det fixar vi vana hundägare och promenerare. En del tar tydligen två bilar och ställer den ena vid slutet och tar bilen tillbaka till starten. Latmaskar, tyckte vi hånfullt. Just då i alla fall... Nu tar det ju lite extra tid eftersom man ska hitta cacherna och logga dom, men ändå. Det skulle inte vara någon svår terräng heller hade vi läst. Det började bra, första cachen hittade vi enkelt och vi hittade till andra också.

 

 

Vi hittade dock inte själva cachen men tänkte att den kan vi ju ta på hemvägen. Sen sa gps'en att vi skulle rätt över en åker, men eftersom vi inte ville grisa ner oss efter en kvart så tänkte vi att det ju måste gå att följa stigen och gå runt i stället. Det blev en omväg på säkert en kilometer men det bekymrade oss inte så mycket. "Det är ju inte som att vi dör av lite extra motion, höhö" tyckte vi. Nä inte just då kanske... Sen gick det bra en hyfsad stund. En del var lite tricksiga att hitta men då grävde Ebba i sin ryggsäck och hivade fram en ihopvikbar gripklo. Sådär som man gör liksom.. 

 

En del cacher var gömda, en del kunde jag med min falkblick (well..) se på håll. Den här t ex. Den var ju lite söt faktiskt.

 

Sen vet jag inte hur vi gjorde, men vi hamnade lite fel och knatade i rätt bökig terräng, och en lång stund i ett stenigt dike. Vi fattade att vi ju måste gått fel någonstans eftersom det inte skulle vara svårt terräng, men vi hittade fram till cachen i allafall, som var precis vid en stig som vi skulle ha gått på, så vi tyckte att det var väl inte helt världen. Sen gick det dock helt åt tjotahejti. SOM vi vimsade! Rätt ut i skogen bland kvistar och rishögar och långt bort från farbara vägar. Vi snurrade och klampade runt och vimsade omkring i en eeeevighet. Till slut tyckte jag att vi kanske kunde skita i just den och se om vi kunde leta oss fram till någon annan cache och komma "på spåret" igen så att säga. Sagt och gjort, och det var en smal sak att hitta en ny, och där någonstans började vi fatta att det bara var att hålla sig på vandringleden med de oranga markeringarna på träden, så skulle cahcerna i princip bara gå att hösta in på löpande band. Doh... Sen gick det som geschwint! Lite klafsande i lera blev det (tips från coachen: bara för att din hund på 30 kg klarar att gå på något betyder inte att detta något håller för din vikt...) 

 

men överlag var det ju faktiskt så enkelt som beskrivningen hade sagt. 

 

Mot slutet började orken tryta lite hos både två- och fyrbening.

 

Men till slut var vi framme och hade tagit alla cacher utom den i början och den som var vilse i bushen. 24 stycken blev det. Vid slutet av slingan fanns det en raststuga och då fick vi huga in på en mycket välförtjänt och välbehövlig pastasallad-matsäck som Ebba tagit med. 

 

Vid det laget hade varit ute och knatat i 3 timmar så det kändes oerhört drygt att veta att vi skulle gå hela jäkla vägen tillbaka också. Men nu hade vi vilat lite och fått mat i magarna, och dessutom skulle vi ju inte leta efter cacher och heller inte gå fel var tanken, så det var bara att gå. Sammanlagt var vi ute i FEM timmar! Vårt vimsande sinkade oss säkert en timma. Milda makaroner vad trött jag var när jag kom hem. Och för att inte tala om hunden, haha. Hon hade ju rusat runt och lekt och rullat i mossa och haft buskul, hon var genomskitig och totalt SLUT. Idag har jag träningsvärk i halva kroppen. Måste köpa ett par bättre kängor om jag ska på fler irrfärder med McGyver/Skalman.

 

I torsdags var det ytterligare en epok som gick i graven. Känns som det varit många sådana det senaste året. Nu var det min gamla super-Hyundai som tackade för sig efter ett par års långtidssjukskrivning. Jamen jag vet, det är helt sjukt att jag inte gjort mig av med den förrän nu men det har liksom inte blivit av (kom ihåg att jag funderade i 13 år innan jag tatuerade mig). Först hade jag tänkt sälja den, men jag minns hur det var sist en bil i det här hushållet skulle säljas. Folk är som tokiga och jag ooooorkade bara inte ha med en massa dårar att göra. Plus att jag hade lite svårt att sälja bästa bilen till nån främling som kanske skulle såga den i tusen bitar. Sen gick tiden och till slut insåg jag att nu finns det ingen som vill köpa den utan nu får det bli skroten. Sen gick det visst lite mer tid. Och lite mer. Men i torsdags kände jag mig stark och ringde Fordonsflytten som skulle komma några timmar senare. Här går det undan minsann. Tja, sen var det bara att vinka adjö. Det var ju verkligen på tiden, det hade liksom börjat växa mossa på asfalten under bilen *asg* Även om det var lite vemodigt så kände jag även lättnad över att de öht kunde frakta bort bilen utan att den rasade isär av rost, eller att det kryllade fram råttor som bosatt sig i baksätet eller något annat äckligt och pinsamt. 

 

Håhåjaja, många mil blev det och för att inte tala om alla fel som läkt av sig självt på den bilen. Helt otroligt. 

 

 

Det blir verkligen inte mycket skrivet här nuförtiden, för det finns inte något att skriva just. Jag är fortfarande arbetslös och nu har det börjat tära väldigt mycket på mig. Man tappar liksom geisten och livslusten och känner bara stress, stress, stress. Minsta grej att göra känns som en övermäktig uppgift och det blir att ingenting görs i stället. Jag har inte vare sig sprungit eller varit på F&S på ett tag, för givetvis blev jag sjuk. Igen. Inget allvarligt, bara lite förkyld, men ändå. Gaaah, vad jag är trött på detta nu! 

 

Små ljuspunkter finns det, och det gäller väl att försöka fokusera på dom och ta en vecka i taget. Om ett par veckor är det jubileumsfest för Blå hemma i Tuna. Jag hann ju flytta från stan innan stora Blå öppnade, så Blå för mig är Blå rummet i Crazys källare. Hursom, nu blir det stor baluns med prominenta gäster! Yvonne återförenas för en kväll, Majsan&Åsa ska vara dj's och mycket, mycket mer. Det ska bli skitkul, främst att träffa gamla kompisar jag inte sett på åååår och dar. Majsan har jag inte träffat sedan 2002 t ex. 

 

Sen har jag en konsertresa inplanerad. Gamla Torshälla-trion, d v s jag, Jenny och Erika, ska på A-ha! Jag trodde dom lagt av, de släppte ju en avskedssingel och allt för några år sedan, men i år är det ju 30-årsjubileum för "Hunting high and low" så dom kunde väl inte hålla sig antar jag. Jag såg av en slump att dom skulle ut på turné nästa år och skickad en liten shoutout på FB och frågade om någon ville med. Jenny nappade såklart, det gör hon alltid när det vankas konsert, så jag klurade lite på om vi skulle ta London, Berlin eller Riga. Nu hann vi inte bestämma oss innan de la till en konsert - i Olso. Det var en lördag och det tyckte jag passade bra eftersom man inte behöver ta ledigt (tja, det vet jag ju inget om just nu, men om man räknar med att få ett "normalt" jobb så behöver man inte det). Eftersom det nästa år är 30 år sedan jag och Erika såg A-ha så tänkte jag att jag frågar om hon också vill hänga på. Det var ju trots allt vi som var de stora A-ha-fansen i klassen och vi som var på konsert. Hon hänger med! Jag var lite fiffig och gick med på någon slags mailinglista fancluben har, och då fick man en länk till ett hemligt smygsläpp på biljetterna. Hallå eller, jag är ju bästa biljettköperskan... Så på valborgsmässoafton nästa år sitter vi på rad 8 mitt framför scenen i Spectrum i Oslo och tindrar med ögonen ;) Det ska bli superkul! Jag har aldrig varit i Oslo (ja jag vet att det är sviiiindyrt där, men hotellfrukosten verkar inkludera allt från våfflor till lax så vi får väl sitta där och glufsa i nån timme eller två så står vi oss ett tag) och jag tror inte jag, Jenny och Erika gjort någon liknande utflykt alla tre tillsammans sedan vi var på ridläger 1987. 

 

Men som sagt, det är ett drygt halvår dit.. Igår var jag i alla fall ute på lokal en liten sväng. Ebba frågade tidigare i veckan om vi skulle gå på O'Learys och ta en öl och snacka skit och då bestämde vi att så skulle det bli. Jag är fortfarande inte helt frisk och igår på dan kände jag mig rätt risig med huvudvärk och skit, så jag funderade nästan på att ställa in. Men jag visste att Ebba så gärna ville så det var bara att ta en Ipren och bita ihop. På O'Learys var det knökat. Jag hade missat att det var hockey (mitt normal-jag hade haft stenkoll på det, men som sagt så är jag inte mitt normal-jag just nu). Jag var nästan döende av hunger så vi gick till Hellas i stället och åt. Där får man ju världens skogshuggarportioner och jag tror väl knappt jag orkat äta upp allt någon gång tidigare. Nu var jag dock som ett bottenlöst hål i magen så jag bara slukade rubb och stubb, till och med alla grönsaker! Helt soprent på tallriken blev det, och jag snodde även lite av Ebbas mat som blev över. Milda makaroner. Sen gick vi över till O'Learys och fortsatte snacka lite. Huvudvärken gav sig inte och jag tyckte det var lite jobbigt med den höga ljudnivån, så efter ett par timmar fick jag tacka för mig och ta bussen hem och stupa i säng. 

 

Tja, idag ska jag försöka städa lite och i morgon blir det väl till att fortsätta jobbsökandet...