frodis

Ebba frågade om jag ville hänga med på geocaching. Det var hyfsat väder, vi skulle gå i skogen och jag kunde ta med hunden så jag tackade ja. Givetvis är jag bara sällskap (och chaufför), själva cachandet får hon sköta. Efter lite felåkning hittade vi där starten var. Vad vi förstått skulle det vara en slinga på 5 km att gå, och sedan samma väg hem igen. Sammanlagt alltså en mil, men det fixar vi vana hundägare och promenerare. En del tar tydligen två bilar och ställer den ena vid slutet och tar bilen tillbaka till starten. Latmaskar, tyckte vi hånfullt. Just då i alla fall... Nu tar det ju lite extra tid eftersom man ska hitta cacherna och logga dom, men ändå. Det skulle inte vara någon svår terräng heller hade vi läst. Det började bra, första cachen hittade vi enkelt och vi hittade till andra också.

 

 

Vi hittade dock inte själva cachen men tänkte att den kan vi ju ta på hemvägen. Sen sa gps'en att vi skulle rätt över en åker, men eftersom vi inte ville grisa ner oss efter en kvart så tänkte vi att det ju måste gå att följa stigen och gå runt i stället. Det blev en omväg på säkert en kilometer men det bekymrade oss inte så mycket. "Det är ju inte som att vi dör av lite extra motion, höhö" tyckte vi. Nä inte just då kanske... Sen gick det bra en hyfsad stund. En del var lite tricksiga att hitta men då grävde Ebba i sin ryggsäck och hivade fram en ihopvikbar gripklo. Sådär som man gör liksom.. 

 

En del cacher var gömda, en del kunde jag med min falkblick (well..) se på håll. Den här t ex. Den var ju lite söt faktiskt.

 

Sen vet jag inte hur vi gjorde, men vi hamnade lite fel och knatade i rätt bökig terräng, och en lång stund i ett stenigt dike. Vi fattade att vi ju måste gått fel någonstans eftersom det inte skulle vara svårt terräng, men vi hittade fram till cachen i allafall, som var precis vid en stig som vi skulle ha gått på, så vi tyckte att det var väl inte helt världen. Sen gick det dock helt åt tjotahejti. SOM vi vimsade! Rätt ut i skogen bland kvistar och rishögar och långt bort från farbara vägar. Vi snurrade och klampade runt och vimsade omkring i en eeeevighet. Till slut tyckte jag att vi kanske kunde skita i just den och se om vi kunde leta oss fram till någon annan cache och komma "på spåret" igen så att säga. Sagt och gjort, och det var en smal sak att hitta en ny, och där någonstans började vi fatta att det bara var att hålla sig på vandringleden med de oranga markeringarna på träden, så skulle cahcerna i princip bara gå att hösta in på löpande band. Doh... Sen gick det som geschwint! Lite klafsande i lera blev det (tips från coachen: bara för att din hund på 30 kg klarar att gå på något betyder inte att detta något håller för din vikt...) 

 

men överlag var det ju faktiskt så enkelt som beskrivningen hade sagt. 

 

Mot slutet började orken tryta lite hos både två- och fyrbening.

 

Men till slut var vi framme och hade tagit alla cacher utom den i början och den som var vilse i bushen. 24 stycken blev det. Vid slutet av slingan fanns det en raststuga och då fick vi huga in på en mycket välförtjänt och välbehövlig pastasallad-matsäck som Ebba tagit med. 

 

Vid det laget hade varit ute och knatat i 3 timmar så det kändes oerhört drygt att veta att vi skulle gå hela jäkla vägen tillbaka också. Men nu hade vi vilat lite och fått mat i magarna, och dessutom skulle vi ju inte leta efter cacher och heller inte gå fel var tanken, så det var bara att gå. Sammanlagt var vi ute i FEM timmar! Vårt vimsande sinkade oss säkert en timma. Milda makaroner vad trött jag var när jag kom hem. Och för att inte tala om hunden, haha. Hon hade ju rusat runt och lekt och rullat i mossa och haft buskul, hon var genomskitig och totalt SLUT. Idag har jag träningsvärk i halva kroppen. Måste köpa ett par bättre kängor om jag ska på fler irrfärder med McGyver/Skalman.