frodis

Nu springer vi! Nåja, det är inte som att vi spränger ljudvallen när vi far fram och vi kommer heller inte vara med i "Gladiatorerna" anytime soon, men det går framåt. I torsdags betade vi av fjärde passet på åtta dagar. Vi började som vanligt med lite uppvärming på ca 200 meter. Sen gick vi en bit, och sen sprang vi. Jag kände att det nog blev längre än vi brukar och det var rätt kämpigt, men tävlingsdjävulen kombinerat med Ebbas hejarop gjorde att jag bet i. Jorå, tant orkade en hel kilometer! Jag trodde inte jag skulle orka springa nåt mer efter det, men det gjorde jag. Sista etappen var så jobbig att jag höll på att smälla av, men det blev 800 meter. M a o har jag förbättrat uthålligheten med 100% på en vecka. Efteråt var vi heeelt utmattade och när jag skulle köra hem orkade jag knappt trycka på gaspedalen. På radion körde dom "Personal Jesus" så då fick jag lite ork. Jag kände hur det drog lite i baksidan av benet och på kvällen var jag strandad i soffan. Men se på fan, i fredags hade jag ingen träningsvärk alls! Helt sjukt hur snabbt kroppen svarar, jag blir lite imponerad. 

 

Well, sen har vi då tränat armarna på gymet idag och det var ju ett jävla skämt. Fan, man tar ju i så man håller på att spräcka en åder i pannan och så händer ingenting. Aja, nån nytta gör det säkert. 

 

Men oroa er inte, det kommer inte bli någon joggblogg det här. Snart är det uteserveringssäsong ju! 

I torsdags var det dags att sparka igång Operation: Lufs. Jag har inte sprungit en meter sedan i höstas och just varit dösjuk så jag hade med emfas deklarerat för Ebba att vi BARA ska lufsa och att jag inte orkar springa mer än 30 meter. Nu verkar det vara någon form av språkförbistring här, för med lufsa menar jag att gå. Ganska snabbt, men ändock gå. Med lufsa menar Ebba att vi ska springa. Vi började promenera och sen ba "När vi kommit upp för backen måste vi börja lufsa". Okej, tänkte jag, då är det väl någon power walk vi drar igång. Nä, då skulle vi springa. Så då gjorde vi det. 100 meter till att börja med. Jag avskyr ju att springa, dels för att jag är i usel form och dels för att jag inte kan. Jag är inte skapt att springa. Visst, det handlar säkert om styrka och teknik mycket, men jag har alltid varit helt värdelös på att springa. Ebba är ju van löptränare jämfört med mig, och helt ambitiös med nån avancerad löpklocka som mäter fart och meter och tid och allt möjligt. Hon hade koll och bestämde när vi skulle springa och när vi skulle gå och det var bara att lyda. Nästan 5 km blev det, gång växlat med spring. 600 meter i sträck pallade jag och det hade jag aldrig trott om inte den där snajdiga klockan sa det. Det var en början i alla fall! Igår var det dags igen. Jag hade hyfsad träningsvärk i benen och trodde inte jag skulle orka särskilt mycket. Nu sprang vi lite kortare sträckor i taget men sammanlagt tog vi oss runt på en minut kortare tid än gången innan. Det var väl bra! Och återigen, det kändes inte så och jag hade inte trott det om inte tekniken talat om det. Jag tror det lite är därför jag avskyr att löpträna utomhus. Jag märker ingen skillnad, tycker inte att jag kommer någon vart och det känns inte som jag gör några framsteg. Nu märktes det på en gång, och det kändes ju bra (även om det fortfarande inte kommer vara min favoritsyssla precis).

 

Idag blev jag medlurad till gymet... Benen skulle få vila och vi skulle tränar armar och rygg och sånt. Ja jisses. Jag är så kleeeen i armarna! På en del maskiner känns det som man är med i dolda kameran eller något hypnotiseringsprogram på tv, typ "Nu kommer du inte kunna lyfta den här fjädern, den väger åttio kilo". Helt galet. Men det blev gjort i alla fall och än så länge har jag inte så ont i armarna att jag måste använda näsan eller ta en penna i munnen för att skriva på datorn. Får se hur det är i morgon. 

 

 

Jag är så trött, så trött, så trött. På allt och alla. Nu börjar jag äntligen bli helt frisk från den där flunsan som härjat som nån jävla digerdöd light. Herregud vilken segdragen historia! Jag har varit feberfri länge och hostan har gett sig för ett tag sedan. Halsen börjar också bli normal. Men orken! Jag orkar ju ingenting! Påskhelgen var den tråkigaste i världshistorien, det var så jag nog undrar om inte till och med Jesus hade roligare. Mer action hade han garanterat. I fredags var Elisabeth och jag på en liten roadtrip. Vi åkte till Laxå, häpp! Vi skulle kolla in en second hand-affär som skulle vara bra. Det var den säkert, men vi hittade ingenting. Det blev en snabbvisit i Laxå m a o. Vi åkte till Mariebergs köpcentrum i stället. Jag trodde i min enfald att allt var stängt på långfredagen men sånt slutade vi visst med på 90-talet. Inte heller på Marieberg blev vi långvariga. Sen åkte vi till Enellys och åt. Det var helt okej och nu kan vi bocka av det på testa-nya-saker-listan. Det var en utflykt på sammanlagt kanske 2,5 timmar men jag var ändå helt slut när jag kom hem. Gick ut med hunden en sväng och sen var jag totalt urlakad på ork och somnade i soffan i två timmar. Så har det varit ett bra tag nu, och det är vansinnigt tröttsamt. Jag är uttråkad så jag håller på att bli galen, samtidigt som jag inte orkar göra någonting. Frusterande!

 

En annan sak som tar extremt mycket energi är att vara arbetslös. Jag håller på att bli tokig. Det är så vansinnigt tärande på kropp och själv och jag blir en person jag absolut inte vill vara. Gnällig och sur, totalt humorlös och jag känner mig som världens sämsta kompis som inte orkar vare sig lyssna eller bry mig. Fruktansvärt glömsk och vimsig är jag också av att inte ha något att göra. Ska jag komma ihåg mer än en sak (eller ens komma ihåg just en sak) måste jag skriva en lapp. Jag trodde inte att det skulle vara såhär jobbigt faktiskt, och jag trodde heller inte att det skulle gå så trögt. Och så kommer mamma med något som givetvis är menat som goda råd och peptalk, men som jag bara blir skitförbannad över och så gormar och härjar jag och så blir vi båda ledsna. Det är ju inget illa ment, det fattar jag också. Men. Jag. Orkar. Inte. Det är jobbigt nog som det är, jag klarar inte en massa (i mina ögon) irrelevanta, korkade kommentarer. Ju längre tid som går, desto mer stressad blir jag och man känner sig mer och mer värdelös för var dag som går. Eftersom jag dessutom varit sjuk har jag inte kunnat t ex gå till gymet eller något sådant för att bli av med lite stress och frustration, utan jag har liksom bara suttit hemma och blivit fetare och argare. Jamen ni hör ju, värsta pinglan..

 

Gud, det måste ändras snart innan jag exploderar. I morgon ska Ebba och jag börja med löpträningen i alla fall. Läs: vi ska börja lufsa. Mer orkar ju inte jag. *suck* 

 

 

  

Nu går jag in på vecka tre med snuva och halsont och det är så tråååkigt. Nej, det blev inget läkarbesök. Jag tyckte det var onödigt när jag kände mig bättre. Och snart så är jag nog helt friskt. Tills dess får jag vara lite tystare än vanligt för att spara på halsen. Oj så tråkigt för alla inblandade...

 

Hursom, i söndags var det i alla fall dags för lite skojigheter. Mamma och jag skulle gå på "Ägd" i Eskilstuna. Planen var som vanligt att jag fixar biljetter och hon betalar restaurangbesök - för att fira att hon fyllde härom veckan och att jag, ehum, fyller idag... Men i lördags ringde morsan och var dösjuk. Flunsa hon med. Lite trist eftersom biljetterna redan var köpta. "Har du någon som du tror vill följa med i stället?" undrade hon lite ängsligt. Ja, jo. Jag har ju då en vän som är så utsvulten på happenings att hon kan skapa ett Facebook-event av att åka till Ikea så jag var inte särskilt orolig :) Jag rågade Ebba och heeeelt otippat blev hon jätteglad. "Vad mysigt vi ska ha det!". Haha. Jomen det blev jättebra! Jag guidade som den f d local jag är och pekade diverse sevärdheter. Det blev inga Kent-minnesmärken eftersom vi inte åkte den vägen (och Ebba är inte särskilt intresserad av Kent ändå) utan mer i stil med "Åker man åt det hållet kommer man till Sundbyholms slott där de speed-dejtar i 'Bonde söker fru'". Min plan var att vi skulle käka på Grappa, för det är det enda ställe jag känner till nuförtiden. Det sket sig på en gång. Dom hade stängt på söndagar! Aja, det fick bli det mest klassiska av alla matplejs - Ming Palace. God mat, gigantiska portioner och snabbt gick det. Topp! 

 

Sen drog vi till Lokomotivet, som är en väldigt märklig lokal för såna här arrangemang. Det tyckte jag förra gången med, när jag var på The Ark med Elisabeth. Avlång och smal på något konstigt vis. Men föreställningen var bra! Skratt och upplysning på samma gång.  

 

Men det tog på krafterna att åka på utflykt. Jag sov hela dagen i måndags, totalt slut var jag.