frodis

I torsdags var det dags att sparka igång Operation: Lufs. Jag har inte sprungit en meter sedan i höstas och just varit dösjuk så jag hade med emfas deklarerat för Ebba att vi BARA ska lufsa och att jag inte orkar springa mer än 30 meter. Nu verkar det vara någon form av språkförbistring här, för med lufsa menar jag att gå. Ganska snabbt, men ändock gå. Med lufsa menar Ebba att vi ska springa. Vi började promenera och sen ba "När vi kommit upp för backen måste vi börja lufsa". Okej, tänkte jag, då är det väl någon power walk vi drar igång. Nä, då skulle vi springa. Så då gjorde vi det. 100 meter till att börja med. Jag avskyr ju att springa, dels för att jag är i usel form och dels för att jag inte kan. Jag är inte skapt att springa. Visst, det handlar säkert om styrka och teknik mycket, men jag har alltid varit helt värdelös på att springa. Ebba är ju van löptränare jämfört med mig, och helt ambitiös med nån avancerad löpklocka som mäter fart och meter och tid och allt möjligt. Hon hade koll och bestämde när vi skulle springa och när vi skulle gå och det var bara att lyda. Nästan 5 km blev det, gång växlat med spring. 600 meter i sträck pallade jag och det hade jag aldrig trott om inte den där snajdiga klockan sa det. Det var en början i alla fall! Igår var det dags igen. Jag hade hyfsad träningsvärk i benen och trodde inte jag skulle orka särskilt mycket. Nu sprang vi lite kortare sträckor i taget men sammanlagt tog vi oss runt på en minut kortare tid än gången innan. Det var väl bra! Och återigen, det kändes inte så och jag hade inte trott det om inte tekniken talat om det. Jag tror det lite är därför jag avskyr att löpträna utomhus. Jag märker ingen skillnad, tycker inte att jag kommer någon vart och det känns inte som jag gör några framsteg. Nu märktes det på en gång, och det kändes ju bra (även om det fortfarande inte kommer vara min favoritsyssla precis).

 

Idag blev jag medlurad till gymet... Benen skulle få vila och vi skulle tränar armar och rygg och sånt. Ja jisses. Jag är så kleeeen i armarna! På en del maskiner känns det som man är med i dolda kameran eller något hypnotiseringsprogram på tv, typ "Nu kommer du inte kunna lyfta den här fjädern, den väger åttio kilo". Helt galet. Men det blev gjort i alla fall och än så länge har jag inte så ont i armarna att jag måste använda näsan eller ta en penna i munnen för att skriva på datorn. Får se hur det är i morgon.