Med bikini och vantar i Budapest

Hehe, ja det där regnet jag gormade över blev det ju inte så mycket av kan man säga.. I lördags åkte jag som vanligt upp till Jenny och Niklas. Det var hockey-semi så det satt vi och kollade på. Tidigare hade jag sett på FB att det planerades som en flashmob under konserten, där publiken uppmanades att ta på sig vita handskar under "Never let me down again"armvevandet. Några vita handskar äger jag inte och det kändes lite overkill att köpa såna bara för att använda fem minuter. Jag nämde det i alla fall för Jenny, som ba "men jag har ett par vita vantar i fickan på min regnjacka". Det visade sig att hon hade två par till och med. Dom var en smula skitiga så hon körde dom i något slags snabbprogram på tvättmaskinen, med lite Vanish oxy action superdupergrejs, och vips så var vi utrustade för att flashmobba. Haha! Garanterat första gången jag åkte med både bikini och vantar i bagaget. Åkte till Arlanda svintidigt i söndags och intog den sedvanliga dyrfrukosten. Flygresan gick snabbt och bra, och eftersom vi bara reste med handbagage behövde vi inte vänta på några väskor utan kunde försöka få tag på en taxi på en gång. De hade ett väldigt smidigt taxisystem på flygplatsen! Man gick fram till en hytt precis utanför utgången, sa vart man skulle, och så fick man ett kvitto med adress, uppskattad kostnad och så ett könummer. Jenny hade skrivit ner adressen och till och med fotat lappen så hon bara visade bilden för damen i luckan. Vi fick ett aslångt kvitto och hann väl inte mer än säga tack så rusade det fram en kille och undrade vilket nummer vi hade. Jenny visade kvittot och han ba "jamen då är det här er taxi", så kastade han in väskorna i första bästa bil och vi fick hoppa in. Chaffisen sa "welcome to Budapest" och börnade iväg innan vi knappt hunnit spänna fast oss. Jenny höll fram kvittot för att visa adressen men den var redan inlagd i färddatorn. Jisses amalia vilken rivstart! Vi hade väl nästan hunnit halvvägs genom stan innan vi ens fattat att vi öht tagit oss ur flygplanet.
 
Den här gången bodde vi inte på hotell utan lånade Klaras lägenhet. Jenny kände igen sig när vi var framme och visste vilken port det var. Porten låstes upp utan problem och vi tog oss in i huset. Det var en väldigt gammal byggnad, och lägenheterna hade järngrindar för dörrarna. Grinden låstes upp utan problem, lägenhetsdörren fick vi också upp och vi hann väl utropa ett entusiastiskt ta-daaaa - då fastnade nyckeln i låset! Alltså paniken! Vi micklade och macklade i gott och väl en kvart. Jenny ringde Klara som inte svarade, så hon skickade ett desperat sms. Stresspåslag delux, skulle vi behöva ringa efter en låssmed? På ungerska, en söndag? Jenny tog femton djupa andetag och efter ytterligare lite meck så insåg hon vad problemet var - nyckethålet var inte lodrätt som på "vanliga" dörrar utan vågrätt. Pjuh! Vilken thriller. Vi lämpade av väskorna, bytte om och sen gav vi oss ut för att turista! Första anhalten var Fiskarbastiljonen, som ligger ungefär vid kedjebron.
 
 
Man kan åka linbana upp till bastiljonen, och eftersom vi hade hela dagen på oss tyckte vi att vi kunde köa till det. Då kom det en kille och undrade om vi inte ville åka shuttlebuss i stället? Den skulle gå om någon minut en liten bit bort. Det kostade inte mycket, så vi valde det alternativet i stället. Uppe vid bastiljonen var det jättefint!
 
 
Vi strosade runt lite och tittade på utsikten och jag invigde min selfiepinne!
 
 
Vi satte oss vid ett litet bord uppe i bastiljonen och tog en välförtjänt lunchöl. Musikunderhållning fick vi också. En gubbe på torget spelade "Fågeldansen" på fiol! *dör en smula*
 
Vi satt där ett bra tag och njöt av solen, innan vi promenerade hela vägen ner från berget och fortsatte bort mot kastellet. 
 
 
Där fanns det ingen transport upp vad vi kunde se utan det var trappor som gällde. Vid det laget hade vi gått nästan en mil och inte ätit sedan vi satt på Arlanda i ottan, så vi orkade bara en liten bit innan vi kände att det var dags för mat. Det blev kolbazs på en restaurang vid Elisabethbron. Det dög som lite lättlunch, men mer än så var det inte. Kan väl säga som så att gillar man korv är Ungern the place to go!
 
Sedan promenerade vi hela vägen tillbaka till lägenheten. Vid det lagen var klockan långt in på eftermiddagen och stegräknaren visade på 1,9 mil. Jag skulle kunna tänka mig en middagslur, men Jenny var sugen på att bada efter allt promenerande i solen och eftersom termalbad stod på 2 Do-listan kunde vi lika gärna ta det på en gång. Klara hade tipsat om ett som låg jättenära lägenheten. Inget fancy pansy utan ett gammalt, enkelt bad dit inga turister hittade. Jenny kollade på google maps, funderade en sekund, gick ut på balkongen och ba "jaha, det ligger därborta". Det var i princip tvärs över gatan. Vi tog våra badkläder och knatade dit. Jag hade aldrig i hela mitt liv fattat att det var ett bad om jag inte visste det. Det var så oansenligt, ingen skylt, ruffig fasad etc. Och som sagt, det var inte särskilt turistigt. Gammalt och lite kantstött och inga snofsigheter. Men vafan, det dög! De hade en jacuzzi och flera olika bassänger som vi kunde chilla i. En med jättevarmt vatten, då höll jag på att somna faktiskt. Vi plaskade väl runt i en dryg timme innan vi gick hem och gjorde oss i ordning för middag. Shuttlebuss-killen hade gett oss en flyer från en restaurang och faktiskt hade jag kollat upp den tidigare, och nu visade det sig att en av Klaras tidigare gäster tipsat om den i hennes gästbok, så vi gick dit. Det var en promenad på max en kvart så det var lagom. På vägen dit blev jag lite akut nördig när jag såg en pub eller vad det nu var som hette Revolution5. Hallå, passande eller? 
 
 
Where's the revolution? There's the revolution!
 
Restaurangen var all inclusive med buffé och alkoholen ingick också. Nu var jag mest bara jättetörstig efter en hel dag i solen, så jag var bara sugen på läskeblask. Haha, servitören måste ju undrat om jag inte förstod vad som ingick eller om jag aldrig druckit läsk förut i hela mitt liv så som jag beställde in Cola efter Cola efter Cola och bälgade i mig som om det var nektar direkt från Olympen. Buffématen var lite märklig och såg inte särskilt lockande ut, men de hade även on demand grill där man gick fram till en disk och pekade på vilket kött man ville ha och så tillagade dom det åt en. Jag åt en massa god kyckling med olika marineringar, och även något galet kryddstarkt fläsk. Dessertbord hade dom också, och där botaniserade vi och testade det mesta. Även här blev det musikunderhållning, dock inte någon fågeldans på fiol utan en farbror lirade piano. Mycket 80-tal körde han, och vi fick såklart feeling och gnolade med :) När vi mätta och trinda skulle vagga hem i sakta mak spelade han lämpligt nog soundtracket från Titanic, hahaha! Det blev en skön kvällspromenad där vi fick se parlamentet i nattskrud. 
 
 
Hyfsat ändå! 
 
Det var en lång dag där vi hann med väldigt mycket! "I morgon sover vi ordentligt! Inget pensionärsspring tidigt, vi har hela dagen på oss" tyckte vi. Jomen tjena, kl.09.04 kastade vi oss ut ur lägenheten. Första anhalten blev frukost på pannkakspalatset och det var inte alls gott, tyvärr. Men det fick duga som början. Målet för dagen var saluhallen, och jag gjorde upp en smart färdplan för att vi skulle maximera turistandet. Vi gick över Margaretabron till parlamentet så fick vi se det på nära håll.
 
 
Sen passerade vi ett minnesmärke som på engelska heter "Shoes on the Danube bank", vet inte om det har något namn på svenska. Det är hursomhelst "To the memory of the victims shot into the Danube by Arrow Cross militiamen in 1944–45"
 
 
Vi passerade även S:t Stefansbasilikan
 
 
Dagen innan hade vi missat slottet när vi gick ner från berget och vidare till kastellet, men nu stod vi på andra sidan floden och kunde se lite bättre.
 
 
 
Slottfie!
 
Sen var vi framme vid saluhallen och då var det lunchdags! På övervåningen är det matställen och försäljning av typ hantverk, souvenirer etc. Hur mycket folk som helst och jääättetrångt. Vi lyckades haffa två stolar och gick en och en för att handla mat. Det blev gulaschsoppa, och den var god! Billig var den också. Det var inget jättelass med mat utan jag kunde allt klämma ner en banan- och nutella-langos som efterrätt *harkel* Kletigt, flottigt, bångstyrigt att äta - men fan så gott alltså! På nedervåningen var det försäljning av matvaror som frukt, grönsaker, kött, kryddor, choklad etc. Där var det lite mer space och man kunde kolla utan att behöva skuffa sig fram.
 
Titt som tätt mötte vi folk i Depeche-tischor. Jag hade också det, och jag fakking älskar den gemenskapen! Man tittar på varandra, ler lite, ger en nick eller hejar - oavsett om det är totala främlingar som man inte har en aning om vilka de är, var dom kommer från, vilket språk dom pratar. Älskar't!
 
Efter saluhallen tog vi Kedjebron tillbaka och satt ett bra tag i solen på en uteservering och tog en öl. Det var verkligen gassande hett och våra solfjädrar kom till stor nytta. Sen chillade vi en stund i lägenheten innan vi fixade oss i ordning och tog en taxi till arenan. Det var 28 grader varmt och väldigt kvavt, och några mörka moln på himlen. Vi behövde inte köa någonting utan det var bara att gå in. Well, vi hann vara inne på arenan tjugo minuter, sen började det regna. Det var väl själva fan, arenan hade ju öppet tak såklart! Nu blev det inte så mycket med det där regnet, det var ett lätt sommarregn i en kvart ungefär och sen var det bra med den saken! 
 
 
Det var dessutom när förbandet spelade. Samma förband som på Friends, The Raveonettes. De kanske var bra, inte vet jag. Det spelar liksom inte så stor roll, jag orkar inte bryyyy mig om något förband! Det lilla jag hörde var väl helt okej.
 
Vi hamnade bredvid ett jätteentusiastiskt gäng ungrare, fyra tjejer och en kille. Killen pekade på min tatuering och sa något, och när de förstod att vi inte pratade ett ord ungerska blev de helt engagerade och frågade var vi kom från och om, hahaha, vi hade vita handskar med oss! Ena tjejen hade nämligen flera par i handväskan, dom delade hon ut till folk runtikring.
 
Det var en heeeeelt magisk kväll! Publiken var fantastisk! SÅNT jävla drag alltså, från början. Friendspubliken kan ju gå och lägga sig liksom. Vi var helt överväldigade, folk sjöng och dansade som dårar och bjöd på värsta allsången. Jenny hade en kille i ena örat och en annan i andra örat och ingen av dom kunde väl engelska sådär jättebra, haha! Nej men helt seriöst, jag vet inte när jag var i sån totalextas efter en konsert sist. Flashmoben blev skitbra även om vi höll på att svettas ihjäl där vi stod och viftade med våra vintervantar i den 28-gradiga värmen. SJUKT kul! London- och Berlinpubliken har lite att leva upp till efter det här.
 
Efter mycket om och men fick vi tag på en taxi efteråt och sen rasade vi i säng. Dagen efter var det bara att packa, städa undan lite, äta en dösmaskig gyrosfrukost på torget och sen ta taxi till flygplatsen. Vi var där i precis lagom tid och hann shoppa lite innan vi tog lunch på O'Learys. När vi satt där och åt så såg jag några som såg så bekanta ut. "Det här är jättekonstigt, men där sitter några som ser exakt ut som förbandet igår" sa jag till Jenny, som vände sig om och kollade och ba "Det är dom". Det var The Raveonettes, och vi började såklart kika runt för att se om DM möjligen var i faggorna men icke. Sen skulle vi gå därifrån och då blev det lite märkligt. Vi gick förbi förbandets bord och det såg fan ut som om sångerskan smygfotade min tischa! Jag noterade innan att hon hade tittat på den och sagt något om den till de andra för de kikade också, och när vi gick förbi tog hon av sig solglasögonen och riktade mobilen mot mig. Huh? Konstigt. 
 
Jag tror jag slumrade till redan innan planet startat, jag var helt färdig. SHIT vilken bra resa - igen! Allt på 2 Do-listan betade vi av, och mer därtill. Konserten var helt crazybra och jag kunde knappt sluta vråla efteråt.
 
Så här såg det ut. Armvevandet börjar 4.15 om man inte vill se hela, men lyssna i alla fall på första textraden, hur publiken sjunger. 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0