frodis

 

Det är så typiskt oss att liksom bara snubbla över såna här grejer, så är det jämt. Kul!

 

Sen shoppade vi på Primark och kom därifrån med välfyllda kassar men inte särskilt tomma plånböcker. En öl på en uteservering och sen var det redan eftermiddag. Jag hade ju varit vaken sedan halv tre på natten och började känna mig lite mosig, och de andra var inte heller jättepigga, så vi tog busssen till hotellet, checkade in och tog en liten tupplur. Precis då kom det ett riktigt åskoväder. Bra tajming. 

 

Efter tuppluren snofsade vi till oss och gick ut och käkade. Planen var att vi skulle till en pub i Camden där det skulle vara Depeche-kväll, men vi tog ett snabbt stopp vid Piccadilly först och en öl på ett ställe med världens sötaste bartender. Vi blev helt fnissiga alla tre och spanade i smyg, jäääättehemligt. Sen åkte vi till Camden och skulle försöka hitta. Vi hade ingen adress, bara namnet på stället, och gick helt fel först. Fick konsultera gpsen som skickade oss till ett ställe med det namnet - där det var typ noll folk och spelades rock på outhärdlig volym! Vi stod som frågetecken och fattade ingenting. Hade vi gått fel? Näää, det kan ju omöjligt finnas två pubar med samma namn på samma ställe? Hade det blivit inställt? Jag hittade ingen info nånstans på FB. Vilken flopp! Lite besvikna åkte vi "hem" och tog en öl på en av kvarterspubarna i stället. Vi var rätt trötta så det blev en ganska tidig kväll. Rummet var jättevarmt så vi var tvungna att ha fönstrena öppna. Tyvärr bodde vi på bottenvåningen så det var ett jädra liv på morgonen med sopbilar och folk som drog resväskor och fan och hans moster.

 

Aningen osövda men med frukost i magarna åkte vi för att shoppa i Camden. Först stoppade vi vid Westminster och turistade lite. Det var vi verkligen inte ensamma om.. Herregud vad turister det var! Roligast var den japanska gruppen, vars ledare hade kommit på ett fiffigt sätt att synas i mängden om hennes gäng tappade bort henne - hon hade fäst en tyggris på en selfiepinne som hon viftade med.

 

 

I Camben hittade jag som vanligt lite bling och annat smått och gott. Vädret var fortsatt strålande och efter shopping och mat tog vi sikte på en pub för en eftermiddagsöl. Vad springer vi på då om inte stället vi förmodligen skulle ha gått till kvällen innan på DM-fest! Det fanns alltså två pubar med samma namn i Camden. *stön* Jag som har världens sämsta lokalsinne har ingen aning om det kanske var ett och samma ställe men med två ingångar från olika håll, men vad tusan - då borde vi väl ha hört musik? Skitsamma, men lite surt var det allt.

 

Efter en öl åkte vi tillbaka till hotellet för en tupplur. Vi tänkte vara på arenan i väldigt god tid med tanke på säkerhetskontroller och allt. Jag hade dessutom sett att det i Köpenhamn varit så omständliga köer att en massa människor inte hunnit in innan de började spela och det ville vi då verkligen inte riskera. Att ta sig dit gick bra, men när vi klev av tunnelbanan var det heeelt tjockt med folk. En stor svart massa med folk rörde sig sakta framåt och i högtalarna ropade de att de med biljetter bara skulle gå genom spärrarna medan de med oystercards skulle blippa sina kort. Efter ett par minuter ändrade dom sig och ba "gå rakt igenom, gå rakt igenom, gå rakt igenom, skit i att blippa, ni kommer inte åka på böter, gå rakt igenom", haha. Det blev en promenad till arenan men vi hittade vår ingång lätt och såg att det knappt var någon kö alls, så då passade vi på att köpa lite käk från en food truck utanför och sitta en stund på en bänk och käka lite så var det klart för kvällen.

 

Vi behövde knappt köa nånting, det gick jättesnabbt. Först fick man visa biljetten, sen bli sökt med metalldetektor (vilken spelade en liten trudelutt om mitt bling och min skinnjacka), och sen gicks handväskan igenom och sen var vi inne!

 

Förbandet var heeelt värdelösa, men det var bara att härda ut. Sen började det! Vi hade hamnat mitt bland ett gäng pratkvarnar och jag höll på att bli galen. Gud som dom pratade! Seriöst, hur mycket har man att diskutera när man är på konsert? Håll käften eller sjung med! En kille såg hur irriterad jag blev och efter ett par låtar blev det en lucka framför honom, så då vinkade han fram mig som en riktig gentleman. Jag slet med mig de andra och ba "här står vi, här sjunger dom!". Hamnade bredvid världens skönaste par. En gubbe som var nånstans mellan 55 och 60 och som garanterat var värsta coola syntharen på 80-talet, och hans lilla fru. Dom kunde vartenda ord i varenda låt. Snubben och jag sjöng lite stämsång i "Wrong" och det tyckte hans fru var hur kul som helst :) 

 

Konserten började lite segt, mest beroende på att vi stod i nåt slags speakers corner, men sen blev det världens ös. Mest udda grej var ändå att Dave ramlade på scen! Han snubblade på en sladd under "World in my eyes" och ramlade på micken så den slutade funka. Martin tog över sången, Dave fick en ny mick och skrattade åt det hela. 

 

När vi skulle lämna arenan höll vi varandra i händerna som dagisungar, men det var då fasen lika bra. Vi var ju ca 70.000 som skulle därifrån liksom. Det gick sakta men säkert. Engelsmännen har ju spelat fotboll i typ tvåhundra år så de är vana vid att hantera och dirigera ystra folksamlingar. Efter ca 40 minuter var vi nere i tunnelbanan och knölade in oss i en vagn. Vi fick åka två hållplatser, sen tog det stopp. Först var det att vi snart skulle åka, sen att vi inte fick åka vidare på ett tag p g a security alert av polisen p g a en "incident" vid Bank, som var nästa station. Sen fick vi veta att inga linjer skulle trafikera Bank i någon riktning, men det ändrades snabbt till att all tunnelbanetrafik var inställd. Här är det jättekonstigt. Vi minns alla tre att Jenny sett i mobilen att en bil kört på London bridge, men vi minns inte när. Vi fick för oss att det var tidigare på kvällen, vilket det ju inte kunde vara, men ingen av oss minns när. Hursomhelst så kopplade vi aldrig det till att tunnelbanetrafiken stod still, vi var så inställda på att det hänt något på Bank, typ något allvarligt bråk där någon kanske  t o m blivit dödad. I vilket fall som helst var vi ju tvungna att gå upp ur tunnelbanan och försöka ta oss hem på något sätt. Ute på gatorna var det folk öööööverallt! Vi hittade en busshållplats en bit bort. Eftersom vi inte hade riktigt koll på var sjutton vi var så kollade vi i tabellerna efter en buss som gick till någon station vi kände igen, och en hade Tottenham Court Road som slutstation. Den tar vi, tänkte vi, då kommer vi en bit på vägen i alla fall. Det var lättare sagt än gjort. Jag tror det åkte förbi fyra såna bussar, fullsmetade med folk. Det var så drygt! Folk och bilar överallt och bussar och taxis som var överfulla. Mitt i allt detta kopplade vi fortfarande inte vad som hänt utan vi satt där på trottoarkanten och väntade. Det var liksom ingen panik, folk var lugna men givetvis otåliga och trötta, men det blev aldrig stökigt eller uppstissigt. När vi väntat bortåt en timma lyckades vi klämma oss på en buss och tog oss till Tottenham Court Road. Där såg vi att folk gick ner i tunnelbanan så vi tänkte att det kanske funkade igen, och det gjorde det. Vi tog oss till Notting Hill Gate, men där var det stopp. Vi kunde inte byta till vår linje utan fick ta buss sa en hjälpsam personal. Vi hittade dock ingen busshållplats utan siktade på att få tag på en taxi. Det var inte fullt lika mycket folk, så vi ställde oss i ett gathörn med uppsikt åt alla håll och lyckades till slut vinka in en taxi. Chauffören var jättetrevlig och glad och nämnde inte ett ord om vad som hänt, och vi var så trötta att vi inte orkade fråga. Vid tvåtiden var vi på hotellet. Konserten slutade halv elva...

 

Väl inne på rummet gick jag in på FB och fick upp en notis om att jag kunde markera mig som i säkerhet efter "attacken i London". "Hörni, man kan markera att man är i säkerhet, det kanske är lika bra att göra det" sa jag till de andra - fortfarande kopplade vi inte ihop tunnelbanekaoset med att en bil kört på London bridge. Helt jättetröga! Sen gick vi och la oss. Halv sju plingade det i telefonen. Det var mamma som undrade om allt var okej. Jag vimsade upp, med öronproppar och grumliga ögon, och svarade lite hastigt att vi inte varit i närheten, och sen somnade jag om.

 

När vi vaknade några timmar senare fattade vi vad som hänt, och på Fejjan hade folk varit helt oroliga. Oops! Jag fattar inte hur vi inte kunde fatta, men det var lika bra det. Att sitta ute på gatan och vänta på en buss i en timma mitt i natten när det skett en terrorattack hade varit väldigt obehagligt. Vi hade dessutom en himla tur som kom på det där tunnelbanetåget från arenan och i alla fall kom två stationer. Sen stannade ju trafiken, det måste ju ha varit minst 40.000 pers kvar vid arenan. Herregud, då hade paniken varit nära.

 

Vi gick och käkade frukost, sen checkade vi ut och åkte till flygplatsen. Hemresan gick jättesnabbt och jag tror jag somnade innan vi ens startat.

 

Det var en omtumlande resa! Vi har haft såå rolig och skrattat som galningar, samtidigt som det känns helt overkligt att det faktiskt skedde en terroristattack medan vi var på konsert. 

 

Stay safe, London. Keep calm and carry on.