frodis

Igår var det dags att springa lopp igen. Denna gång i riktiga hemmahooden, d v s Torshälla. Uppladdningen har inte varit optimal då Ebba varit sjuk. No way att jag ger mig ut och kutar själv, jag vilar mig i form och laddar med choklad... Efter en vecka där jag varit arg och grinig precis hela tiden kändes det ändå skönt att få göra av med lite stress och lätta lite på tryckkokarlocket. Det var strålande väder och uppvärming till bra musik. Sen gick startskottet! Vi valde även denna gång att hålla oss längst bak i fältet eftersom alla andra är mycket snabbare och vi vill inte vara i vägen. Och som dom for iväg! Ebba hade tänkt ut en taktik åt oss, som gick ut på att vi skulle orka hela loppet om vi höll en viss kilometertid. Det gick sådär. Vi sprang på tok för fort och försökte lugna ner oss. Men det gick ju inte! Helt galet, det kändes som vi inte kunde springa långsammare utan att gå. Det var bara att kuta på och hoppas på det bästa. Det funkade ungefär halvvägs, sen blev det asjobbigt. Fy fan så jag slet. Benen kändes som sirap och jag fick håll. Men eftersom vi var i mina uppväxtkvarter var jag tvungen att vara lite guide ändå. Vid 6 km sprang vi förbi mitt gamla sommarjobb och det var jag ju tvungen att visa.

 

Jag: *flås* *stånk* DÄR HAR JAG SOMMARJOBBAT!!

Ebba: Jaha.

Jag: *kippar efter andan* MAMMAS GAMLA JOBB!

Ebba: Vad gör man där?

Jag: *flås* *stånk* STÅLPULVER! *andnöd* *flåsar som en blåsbälg* OCH KALLVALSAD PLÅT!

 

Alltså, det gick så tungt! Jag brukar ju kunna sega mig vidare på ren tjurighet och till och med öka på slutet för att få skiten överstökad snabbt, men nu gick det bara inte. Vid 7,5 km var jag tvungen att sakta ner och gå för benen bar mig knappt. Jag sjasade iväg Ebba så hon kunde fortsätta springa, jag ville ju inte sabba hennes lopp, och så fick jag gå. Då var vi nere vid slussen där det satt ett gäng fyllon som inte imponerades av min fart. "Näääää gå inte, du ska ju springa!" brölade dom lite lagom uppmuntrande. Ja då var jag ju tvungen att fåna mig så jag sprang över bron med höga benlyft och vinkade åt dom så dom asgarvade och applåderade. Skitsmart, verkligen. Slösa sista unset av energi på att spexa för a-lagarna... Resten av biten så sprang jag korta stumpar men det GICK verkligen inte. Jag var totalt urlakad och kände hur det började sticka i kroppen och fingrarna svullnade upp. Det var rätt läskigt och jag började fundera på om jag fått en allergisk reaktion. ("Nejdå, det är för att du inte har något syre i kroppen" förklarade Ebba efteråt. Jamen dåså, inte värre än så...)

 

Jag lyckades i alla fall springa i mål och fick medalj, vatten och banan. 

 

Nån glädje ska man väl ha av att vara arbetslös.. Glädjen i det här fallet är at kunna njuta av det fina vädret när alla andra precis börjat jobba efter semestern. Jag har varit vid sjön och suttit lite i solen medan hunden simmat. Äntligen, tyckte hon. Det har ju inte direkt varit något badväder på hela sommaren, och de dagar när det var värmebölja - då var hon nyopererad och fick definitivt inte bada. Men nu så! 

 

Förra veckan var det jubileumsvecka på stan då Örebro firade 750 år. Jag kände mig lite kluven. Jag är ju alltid för att det händer saker, men när jag först läste om vad som skulle erbjudas kändes det inte så jättefestligt. Men det blev bra! Mycket tack vare vädret förstås, som fick folk att gå man ur huse. I tisdags sprang jag ju Color me Rad och i onsdags syntolkade jag en guidad visning på slottet. Det gick bra även om mina improvisationskunskaper sattes lite på prov då de ändrade i visningen mot vad jag var förberedd på. Det var inga stora grejer och de synskadade märkte knappt något, och alla var nöjda. Förutom en liten detalj då... Alltså, varför ta med sig skrikiga småbarn på guidad visning på slottet? Seriöst, hur egocentriska föräldrar finns det? Nu pratar vi inte om stojiga barn som inte uppfostras utan om barn som är så små att de inte förstår konceptet att uppföra sig och vara tysta. Vad har dom där att göra? Galet ohyfsat mot alla.

 

I torsdags tog jag och Kristoffer en öl på uteservering. Jag hade helt missat att det var allsång med Lotta Engberg vid slottet, men vi pratade och flamsade så vi kunde koppla bort det. Jättekul! Veckan skulle avslutas med Magnus Uggla och danskväll på Strömpis i lördags. Ebba och jag köpte biljetter för ett tag sedan och jag hade inte riktigt koll på var och när allt var, så jag trodde Uggla skulle spela på Strömpis. Det skulle han såklart inte utan vid slottet. Skitsamma för min del, men Ebba blev nog lite besviken då jag sagt att den spelningen ingick i biljetten. Hursom, vi gick till Strömpis och höjde medelåldern en smula. Där fick man sitta i någon slags svampliknande hoppborg och mysa. Det var rätt kul även om man såg helt störd ut när man skulle ta sig i och ur. 

 

Vi dansade i ett par timmar och det var skitkul. Jag älskar ju EDM och kan dansa hur länge som helst. Att jag var 15-20 år äldre än merparten av gästerna skiter jag fullständigt i. Jag dansar hundra gånger hellre till Adrian Lux än till Magnus Uggla. Sen behövdes det en redig tant som sträckte upp ungdomarna. I toakön blev det värsta fylletramset där en kille och en tjej började tjafsa om vems tur det var att gå på dass. Helt bisarrt, de stod och gapade och bråkade och stod i vägen så INGEN kunde gå på toa. Till slut smet tjejen in. "Fan vilken fitta hon är!" utropade killen, opassande nog rätt i örat på mig som gick förbi just då. Då brann det i peruken på mig! Jag körde upp mitt argaste pekfinger i ansiktet på honom och röt "ÖJ!! Inte sånt språk, tack!". Han blev helt ställd och spärrade förskräckt upp ögonen. Hans kompis skrattade så han tjöt. Jamen vafan, så säger man inte. Punkt slut. 

 

Vi käkade lite kebab och fortsatte dansa men blev helt trötta i fötterna så då satte vi oss på en bänk och vilade lite. Tjejen bredvid kommenterade mina örhängen och pratade lite, sen gick hon upp på dansgolvet med sina kompisar. Efter bara några minuter kom hon tillbaka och ba "Nä men alltså, du är så jävla snygg så jag måste ha ditt telefonnummer!". Huh? Det fick hon ju självklart inte eftersom jag för det första inte lirar på den planhalvan och för det andra inte ger ut något nummer till kompletta främlingar. Men cred för att hon vågade vara så rättfram! Det hade jag aldrig vågat. A for effort! Desutom bad hon om ursäkt när hon märkte att jag inte var intresserad. Men jisses, ingen fara! Jag blev ju inte sur eller nåt. 

 

Vi gjorde ett tappert försök till på dansgolvet men sen var vi helt färdiga. Men vi hade en väldigt god anledning - i fredags kväll sprang vi nämligen en MIL!! Det är sant, en hel mil sprang vi! Jag trodde jag skulle dö men jag fixade det. Helt crazy. Enligt Ebbas superklocka var vi inte ens långsamma heller (med våra mått mätt) även om det stundtals kändes som man sprang i cement. Så att tanterna gav upp dansandet strax efter midnatt är helt i sin ordning. Jag fick dessutom extra motion då jag först missade bussen och sen inte fick någon taxi utan helt enkelt fick GÅ hem. Fötterna kändes som två paket köttfärs när jag äntligen stapplade in i porten. Men kul var det! 

 

Herre min skapare, det här trodde man väl ändå aldrig - två inlägg i rad om löpning! Igår var det Color me Rad-lopp här i stan. Jag hade anmält mig för att vara en bra kompis. Ebba var anmäld sedan länge, tillsammans med M. "Hon har inte sprungit på hela sommaren, hon kommer ju inte vara med, snääälla jag vill inte springa själv". Jaja, det var inte dyrt, det var på hemmaplan och en kul grej att pricka av från listan på nya saker att testa. Shit Manhattan vad folk det var! Hur mycket människor som helst ju. Man hade anmält vilken tid man ville starta men det var lite hejkon bejkon med det där, ingen kontroll och vetefan om dom höll tiderna ändå. Vi var där i god tid och eftersom det inte verkade så noga så bestämde vi oss för att vara lite busiga och tjyvstarta så vi fick åka hem och äta sen. Det var rätt knöligt att springa. Oerhört mycket folk, trångt, ojämnt tempo p g a rödljus etc. Sen var färgkastarna lite mesiga i början tyckte jag. Jag fick lite grönt på byxorna och lite lila på armen. Solen sken så jag svettades lite, vilket kletade till färgen. Såg ut som jag blivit misshandlad, med lila strimmor och fläckar på armen. Men sen skärpte dom till sig eller hur man ska säga och när jag gick i mål var jag rätt färgglad. 

 

Själva löpningen var inte mycket att hurra för. Vi var sega och trötta och det var svårt att få flyt när det var så mycket folk och många som gick (och en del som tvärstannade mitt på trottoaren för att ta en selfie *deskhead*). Det tog en hel del energi att parera, springa om och hålla koll så vi inte tappade bort varandra i röran. Men tiden är sekundär i det här fallet, det är ju inte ens någon tidtagning, utan det viktiga är att ha kul och grisa ner sig! Det lyckades vi med :) 

 

Ja jisses, då har jag sprungit mitt första lopp.... Igår kväll hämtade jag upp Ebba och så åkte vi mot E-tuna för att delta i Eskilstunaloppet by night. Man kunde välja på 5 eller 10 km, och vi hade valt 5 såklart. Vi var på plats i god tid och hade väl inte mer än hämtat ut våra nummerlappar så träffade jag en gammal gymnasiekompis. Jag tror knappt jag träffat henne sedan vi tog studenten för en herrans massa år sedan (24!!) så det var jättekul! Sen dök mamma och pappa upp också. Dom hade tänkt stå någonstans längs banan och heja, och pappa hade t o m försökt knåpa ihop en hejaramsa! *dör av skratt* Jag förklarade att SÅ jävla långsamt springer vi inte att man hinner med nån ramsa när vi svischar förbi. "Men den är bara 4 rader" *asg* Nu höll dom sig vid start/mål i stället och det var lika bra det. Ute längs banan var det becksvart på en del ställen och knappt några människor alls, det hade sett ut det om han hade stått där ensam i kolmörkret och brölat som en berusad domedagsprofet!

 

När det var dags för start höll vi oss långt bak för att inte vara i vägen för alla spänstfenomen som tänkt springa aningens fortare än Team trinda tanter. Men när sen startskottet gick så fick jag feeling och skenade iväg som skjuten ur en kanon. Hann inte mer än ut från startområdet så blev jag dessutom hungrig. Ebba hojtade att jag skulle ta det lugnt, men jag ville inte att alla skulle springa ifrån oss så det tog henne en halv kilometer att få hejd på mig. Vårt mål var att klara oss runt och inte komma sist, och när alla bara sprang iväg så fort så ville jag hänga på så vi inte skulle komma just sist. "Men alla ligger ju före" klagade jag. Löpcoachen hade is i magen och förklarade att "vi tar dom sen, på sista kilometern". Det var tur att hon var med, annars hade jag älgat på i dårtempo och efter en km legat död i en buske vid Djurgårn. Vi började med att springa om en tjej, och efter ett tag ytterligare en. Sen hamnade vi bakom två snubbar, men i en nerförsbacke fick jag värsta farten och bara susade förbi dom. Ebba hängde på. En bit längre fram såg vi två kvinnor som vi bestämde att vi skulle springa om på slutet. Jäklar vilka sega kärringar! Den ena började tackla av och gick en bit, men så fort vi började närma oss så började hon springa och drog ifrån. Så höll det på ett bra tag och jag blev skitirriterad. Nu förstår jag vad Charlotte Kalla och Magdalena Forsberg menar när de pratar om att de gärna jagar i stället för att ha ledningen. Jag började känna mig trött men så närmade vi oss damen före och då jävlar slog tävlingsinstinkten till. Till slut kom vi om och siktade in oss på nästa offer. Där gick jag dock bet. Det var mindre än en halv km kvar men jag orkade inte springa om henne. Ebba däremot satte in värsta spurten och klämde sig precis förbi henne i mål. Jag kom en sekund efter. Herrejääävlar vad trött jag var! Spurt är verkligen inte min grej. Jag var genomsvetttig och helt yr, men sjukt nöjd! Vi tog oss runt, kom verkligen inte sist och sprang på en för oss bra tid (35½ minuter). Jag var helt övertygad om att snubbarna vi sprang om i backen skulle komma ikapp och om oss på slutet, men de kom nästan en minut efter oss! Det ni. Att vi blev VARVADE av en spenslig marockan som sprang en mil fortare än det tog för oss att skubba runt halva distansen var ju en smula knäckande förstås, men han lirade ju liksom i en egen liga. 

 

Trötta och nöjda och eftersvettandes skulle vi åka hem. Jag var lite fundersam på hur man skulle köra ut från parkeringen för att inte råka meja ner några medtävlare. Jag backade sakta ut ur min ruta och skulle köra iväg när en kille i en bil bredvid började vinka och hojta åt mig. Jag fattade ingenting och trodde han försökte visa hur man skulle åka eller något. Jag fick öppna dörren för att höra vad han sa. Jag hade visst glömt jackan på biltaket.. Haha, helt förvirrad. Vi åkte till Burger King och intog en segermåltid, och självklart lyckades jag spilla dressing på medaljen. Oh well.. 

 

När jag vaknade i morse kände jag mig bakis. Huvudvärk, törstig och hungrig som en varg. Jag har varit helt död hela dagen och tagit inte mindre än två tupplurar. Det är slitigt att tävla i sport minsann! Men skämt åsido så är jag jättenöjd och faktiskt lite stolt. Vi började ju träna i våras, men efter alla omgångar med sjukdomar och skador och skit fick vi ju börja om i princip från scratch för en månad sedan. Och igår sprang vi lopp! Heja oss! 

 

 

Inte lika lyckad omgång den här gången, tyvärr.

 

The theory of everything - både jag och oscarsjuryn gillar ju verklighetsbaserade filmer om "riktiga" människor och här var det Eddie Redmayne som belönades med en guldgubbe för sitt porträtt av Stephen Hawking. Ska man vara lite cynisk så kan man tycka att det är det en typisk oscarsroll, men det gör inte Redmaynes prestation sämre. Han är bra och jag gillade filmen. Jag var rädd att den skulle kännas väldigt tillrättalagd men det undvek man hyfsat. 

Muren - inte Berlinmuren utan här handlade det om ockupationen på västbanken. Bra och spännande med flera oväntade svängar. Slutet förstod jag inte riktigt. Det övergripande intrycket blev lite splittrat p g a att filmen strulade och hackade och texten ramlade bort med jämna mellanrum. Sjukt opraktiskt när man inte begriper ett ord av vad de säger.

Whiplash - det här är en film jag aldrig hade sett om det inte var för att JK Simmons fått en oscar för bästa manliga biroll. Det var kul att se honom i en elak roll, han som ser så genomsnäll ut, och han var bra. Men filmen i sig var rätt trist.

Leviatan - rysk byråkrati är ju ungefär lika upplyftande som det låter. Filmen var på tok för lång, drygt två timmar, och jag hann både somna och tappa intresset flera gånger. Det var för eländigt helt enkelt, och för söligt berättat.

 

Kvar på måste-listan är de två kvinnliga skådispriserna, d v s Still Alice och Boyhood.

 

 

Att prova nya, billiga aktiviteter har ju blivit något av ett tema för sommaren eftersom jag är fattig, och det har blivit en del sådant de senaste dagarna. I lördags var jag, Ebba, Elisabeth, Marion och Maria på spökvandring på slottet. Först var vi till O'Learys och käkade och snackade skit, och klockan 23 var det dags att vandra på slottet i mörkret och höra kusliga historier. Det var kul! Lite läskigt också, inte de gamla historierna om tortyr och häxprocesser utan saker som folk som jobbat på slottet (guider, elektriker, eventpersonal etc) varit med om. Hua. Jag och Marion är ju vana eftersom det spökade på vår tidigare arbetsplats. Jag är en boren skeptiker och tror inte på "Det okända" och sånt, men att det spökade på jobbet var vi allihopa överens om. Ibland var det riktigt obehagligt och då var det inte kul att vara där själv. Hursom, det var i alla fall en jättetrevlig kväll!

 

Igår kom mamma hit för att kolla på Open Art. Jag hade tänkt ut en bra rutt hur vi skulle gå för att få se så mycket som möjligt. Effektivitet och planering är ju mina mellannamn. SJ levererade i vanlig ordning och såg till att morsans tåg blev en dryg timme försenat men förutom att det är sjukt jävla irriterande så var det ingen fara för min planering. 

 

Open Art är riktigt, riktigt bra i år! Vi började med området runt slottet med bokbollen och penseln.