frodis

Året började bra med några dagars ledighet, då jag verkligen BARA kollade film och SVTPlay. Sjukt skönt!

 

The master - här hade jag skyhöga förväntningar då en av mina favoritregissörer (Paul Thomas Anderson) jobbade med två av mina favoritskådisar (Joaquin Phoenix och Philip Seymore Hoffman). Det höll tyvärr inte hela vägen. Jag tyckte inte den var särskilt bra faktiskt, den var lite tråkig faktiskt även om Joaquin var helt fab och Philip mycket bra.

Du gör mig galen (Silver linings playbook) - en bra bagatell. Lite småkul feel good-film, sådär lagom förutsägbar utan att man blir irriterad. Oscar till Jennifer Lawrence, men jag tyckte nog Bradley Cooper var bättre. Han var jättekul. Robert de Niro med.

Änglarnas andel - feel good igen, men nu i Skottland. Ovanligt munter historia för att vara regisserad av Ken Loach! En riktig skröna, och en rolig sådan. Fantastisk debut av Paul Brannigan och John Henshaw var också jättebra.

Mitt liv med Liberace - Michael Douglas gör en helt formidabel insats som Liberace! Han är så lik att det blir lite otäckt nästan. Lite yr i bollen blir man ju av allt glitter och guld och kandelabrar och pälskappor och fan och hans moster. Så vansinnigt tacky! :) Men det är en intressant film, där scenograf och sminket gjort ett strålande jobb.

Krigets barn - förvånansvärt oengagerande om barnsoldater i Afrika. Jag hade väntat mig något otäckare och mer gripande. Visst, det var otäckt på en del ställen, men mest bara segt faktiskt.

No - en sån där typisk film som  jag gillar. Den handlar om folkomröstningen i Chile 1988 och Nej-kampanjens arbete. Intressant och riktigt spännande faktiskt.

Shame - oj, här var det jämmer och elände. Michael Fassbender var väldigt bra som Bobby Sands i Hunger. Här spelar han sexmissbrukare. Alltså... man får ju se VÄLDIGT mycket av Michael Fassbender här.. Kan man säga.. Vilket det väl inte är något fel med. Men det var en lite för deprimerande film, jag fick aldrig någon riktig kläm på den. Carey Mulligan var hjärtskärande.

 

Sen har jag även sett Hundraåringen... på bio tre gånger, då jag ska syntolka den nästa vecka. Den håller inte för tre gånger kan jag väl säga... Jag tyckte den var sådär, lite väl mycket snopp- och kisshumor och så vete sjutton vad de gjort med Mia Skäringers karaktär. Men jag gillade hur de fått till sörmländskan! Särskilt karaktärerna Alice och Gäddan.

 

På SVTPlay kan jag varmt rekommendera Hitlåtens historia! Jättekul halvtimmesavsnitt för den som är musikintresserad och gillar värdelöst vetande.