Mello, del 1
Lite sent att komma med en Mellorapport såhär på måndagkvällen, men jag kan ju inte frångå traditionen. Delfinal 1 bjöd inte på särskilt mycket åt något håll. Jag tyckte att David Lindgren och Eric Gadd var bäst. Gadds låt hade sköna trummor och en vessleglad liten pianotrudelutt som jag gillade. Vid pianot satt Johnny Depps skräckslagna bror. Jag höll ju lite koll på fejjan när vi var ute i lördags och såg att folk blev vansinniga på den där gosa-låten så den var jag ju nyfiken på. Alltså, jag hörde inte så mycket Jag blev en smula distraherad av sångerskan. Vad fan hade hon på sig?? Hammerpantsen from hell. Hon såg ut som en blandning mellan MC Hammer och samtliga Cosby-ungar. Vilket mischmasch, färger och mönster huller om buller. Anna Järvinen kändes en smula malplacerad i sammanhanget tyckte jag. Inte var låten särskilt bra heller. Hon har en bra röst men som sagt, här var det fel sammanhang. Sen tycker jag det är lite småcreepy att hon är så lik sin svärmor Lisbeth Palme. Jay-Jay Johansson var ju också på lite fel ställe. Jag tyckte låten hade potential, hade de bombat på lite så hade den låtit som nån gammal Bond-låt typ "Diamonds are forever". Yohio vill inte avslöja sitt riktiga namn, så då gör väl jag det: Anna Bergendahl. Låten var rätt menlös och jag tyckte inte det var något särskilt med artisteriet heller. Jag ville verkligen få någon känsla där, för jag gillar folk som kör sitt race, men det blev bara en axelryckning. Sen var det nån dansduo där killen lekte Swedish House Mafia i ett dj-bås och dessutom hötte med nån jävla saxofon. Hua. Cookies-brudarna sjunger väl fint och så men har utstrålning som Coops lågenergilampor. Boring.
Jag kan inte tycka så mycket om resultatet, det var inget av bidragen jag kände jättemycket för. En rätt slätstruken start m a o, förhoppningsvis blir det bättre.
Kommentarer
Trackback