Ensamdansarn, Goat whisperer - eller Hur man sover så lite som möjligt
Nu börjar jag återhämta mig efter min korta men galet intensiva Göteborgsresa. Jag har inte hunnit ladda så mycket som jag velat då det varit tokkörigt på jobbet, men i tisdags började jag känna lite konsertfeeling. I onsdags var det uppstigning klockan åtta! Okristligt tidigt för att vara mig, men jag hade ett tåg att passa. Håll i hatten nu - tåget höll tiden hela resan! Mikael skulle möta mig på stationen när jag kom fram, och jag höll honom a jour via sms och Facebook med hur resan förlöpte. När jag nästan var framme ringde han och bara "men vaddå, kommer du fram i tid?? Jag vet inte om jag hinner dit tills dess", haha. Han hade kallt räknat med en försening. Inte utan fog får man lov att säga. Nu hann han fram så jag behövde inte vänta. Vi stack till Nordstan och åt först en jättegod lunch och babblade av oss lite, sen shoppade vi ett par timmar. Jättekul hade vi och jag hittade det jag letade efter. Sen stack vi hem till honom och lämnade min väska, för att sedan promenera till Lisebergs julmarknad. Jag skulle ju vinna choklad hade jag tänkt mig! Vi började med att spela på chokladhjulet. Jag såg ut två brickor som jag tänkte spela på. Jag hade inte paxat eller betalat eller så, utan sa bara till Mikael att "dom där tar jag" och så plockade jag fram pengar. Då fick en tant bredvid mig för sig att hon skulle ha ett nummer på den ena brickan jag tänkt ta, och så hann hon betala och få lampan tänd. Jag tyckte att det var väl inte hela världen, jag tog en annan bricka i stället. Jamen självklart vann väl den brickan hon knyckt från mig! Inte hennes nummer, tack och lov, men jag hade ju tänkt spela på hela brickan och hade följaktligen vunnit då. Högsta vinsten - på första försöket! Jag höll på att smälla av och gick därifrån arg som ett åskmoln och svor över att kärringen snott min bricka. Mikael skrattade så han nästan dog. "Men du STOD ju bara där, varför SA du inget?" tyckte han. Jamen vafan, jag kanske inte tyckte att det var något att tjafsa om? Jag försöker vara en god människa, att då börja bråka med en pensionärstant så jag blir utslängd från Liseberg finns liksom inte, lite hyfs och fason har jag ju. Faktiskt! Mikael har också anammat det här med att vara en god människa och önskar sig i julklapp att alla hans vänner gör en god sak för en främmande människa. Jag försökte få det till att det här var min julklapp till honom - jag lät tanten ta vinstbrickan utan att bråka. "Men du, det gills inte" sa han, "du blev ju JÄTTEarg och bitter och sa 'jävla kärring'" (inte till henne såklart!), haha. Här försöker man vara snäll och vad får man för det liksom - man blir bestulen på två kilo choklad! Jag ska aldrig mer vara snäll i hela mitt liv! *muttrar* Jag spelade på flera andra hjul men vann inte ett skit. Men jag fick gosa med en get! Som jag sen kom på var ett får, men noga då. Han var jättesöt och snäll och vi bondade, det var så rart så. Sen hämtade vi lite thaikäk, stack hem och åt och gjorde oss i ordning. Jag hade letat rätt på den officiella förfesten så vi gick dit.
Förfesten var jättekul! Vi missade quizen men det var bra ändå. De spelade Depeche hela tiden (såklart) och jag drog igång ett dansgolv som inte fanns. Men det fanns en liten yta där det inte stod några bord och så spelade dom ju DM, så då tyckte jag att det var ett dansgolv så jag började dansa och så hängde fler och fler på. You can call me partystarter :) En kille blev så lycklig, han dansade så slipsen flaxade och svetten lackade. När Mikael gick till baren stannade jag kvar på mitt improviserade dansgolv och då kom den här killen fram till mig och sa på klingande göteborgska "Det är brrra jobbat, ensamdansarn!", haha. Jätterart ju.
Sen knatade vi till Scandinavium och intog våra platser. Fick sett lite av ett skitdåligt förband först, innan DM började. Konserten var såklart skitbra! Låtlistan var lite kortare än i Köpenhamn, och Martins låtar var utbytta. Nu körde han "But not tonight" och "Shake the disease"!! Ahhh, jag blev så lycklig! Båda två akustiskt med piano, "Shake the disease" var helt fantastisk! "Barrel of a gun" var utbytt till fördel för "Behind the wheel", vilket bara var bra tycker jag, det känns som det var ett bra tag sedan man fick höra den.
Bästa bandet i hela jävla världen, dom är så grymma!
Efter konserten knatade vi, svettiga, törstiga och skitnöjda, till den officiella efterfesten som jag också luskat rätt på. Där hade dom ett ordentligt dansgolv men det var ingen vidare fart först. Tre killar stod i ett hörn och gungade lite med knäna och jag sa till Mikael att "dom där tre vill så jävla gärna dansa, men dom törs inte. Om vi börjar hänger dom på, jag lovar". Så vi började dansa och det tog väl en minut så var det full fart på killtrion och sen höll dom igång hela natten :) Det var en så sjukt kul efterfest! En hel lokal full med folk som är där av en och samma anledning - vi älskar Depeche Mode. Som vi dansade alltså! Pratade med lite trevligt folk, men mest bara dansade och sjöng vi. När de spelade "Boys say go" trodde jag taket skulle lyfta, folk blev helt galna. Stackars Mikael har diskbråck och höll ju på att avlida vid halv två, men lite sittpaus gjorde susen. Jag vågade knappt sätta mig ner. Är man 41 och baktung får man noga överväga varje nedsittning vid den tiden på dygnet eftersom det inte alls är säkert att man orkar ta sig upp igen :) Vi orkade hålla igång till halv tre på natten, sen fick det faktiskt vara nog så då gick vi hem. I sakta mak :) Helt ledbrutna var vi. Pensionärsfaktorn höjdes av att vi dessutom fick sällskap en katt! Två stela pensionärer ute och går med katten, haha. Den var jättesöt i alla fall och sprang sicksack framför våra fötter och pratade HELA tiden. Han hade minsann jättemycket att berätta! :)
Väl hemma satt vi och babblade ett tag innan det var dags att sova. Det gick sådär. Jag sover som bekant inte bra borta, och när jag väl somnat så började Mikael snarka så jag vaknade. Han lät som en utombordsmotor eller en sån där puttersmälla man hade på cykeln när man var liten. Gaaah, jag höll på att bli galen men jag var så sjukt trött att jag knappt orkade andas, än mindre slå någon som snarkar. Jag tänkte att går nåt brandlarm nu så blir jag liggandes, jag ORKAR inte gå upp! Sov knappt nåt på hela natten, så när klockan ringde och det var dags att gå upp så kände jag mig nästan full, och sen bakis. Jag var dock "bara" trött. Äta frukost tidigt är inte min paradgren heller, men lite fick jag i mig.
Vatten, Ipren och Lisebergs-fudge. Acetylsalicylsyral och socker - vad mer kan man begära? :) Sen var det bara att pallra sig till stationen och sätta sig på tåget. Som höll tiden även den här gången! Jisses. Jag var helt förbi av trötthet men kunde inte sova utan satt och slumrade, och det blir man ju inte piggare av. När jag kom hem ringde Elisabeth och bjöd med mig som sällis när hon skulle recensera en julshow. Jag var helt yr i bollen och fattade knappt vad hon sa, men vi bestämde tid och plats i alla fall. Sov en stund, hämtade hundarna, sov en stund till och knatade sedan till Conventum. Där var det julbord och grejer, och sen blev det show med Agnes, Darin, Andreas Johnsson, Brolle, Jill Johnsson och *trumvirvel* Lasse Berghagen!! *asg* Jag höll på att smälla av, han fick mest jubel av alla till en början. Från Dave Gahan till Lasse Berghagen, det var en viss kontrast mellan onsdagens och torsdagens underhållning kan man väl säga... Lasse sjöng "Rudolf med röda mulen" bland annat. *dåndimpar* Men Agnes är skitduktig! Och Darin med för den delen. Han är otroligt begåvad, jag gillar honom och det står jag för :)
Den här julgrejsen var lite som Ladies Night - inget jag skulle betala för att se, men kul att hänga med när det är gratis. Fast jag var så fruktansvärt trött att jag inte engagerade mig särskilt.
I morse vaknade jag med träningsvärk från hakan och hela vägen ner till tårna. Seriöst! Hahaha, jag har väl aldrig varit med om maken! Men å andra sidan - vi kom till förfesten vid sextiden och gick från efterfesten halv tre så med några korta uppehåll för lokalbyte, toalettbesök och barköande så har jag dansat till Depeche Mode i sisådär åtta timmar! Det sätter sina spår, herrejösses. Men det var det värt! Alla gånger!
Galet roligt var det i alla fall, och förutom att jag inte vann på chokladhjulet som planerat så hann vi med allt vi skulle. Bra jobbat! Brrra jobbat, ensamdansarn :)
Kommentarer
Trackback
