Forget but not forgive?
Nu är det nån sån där konstig masskopierad status som härjar på Facebook igen. Typ att Anders Behring Breivik hellre är hatad än glöms bort så då ska vi glömma bort honom. Inte läsa om honom, inte säga hans namn, inte googla. Men seriöst? Först ville jag avfärda det hela som vanligt ogenomtänkt Fb-floskelbingo, men sen blev jag faktiskt irriterad.
Fråga 1 - Hur fan skulle det gå till? Gärning och gärningsman går inte att separera från varandra i det här fallet. Att då glömma bort gärningsmannen skulle betyda att man glömmer bort gärningen och det är ju helt omöjligt, och dessutom respektlöst och omänskligt.
Fråga 2 - VARFÖR i helvete skulle man glömma bort den värsta terrorist vi haft i Europa, den värsta massmördaren sedan typ andra världskriget? För att han inte ska "få som han vill"? Är inte det lite barnsligt? Det handlar inte om att ignorera en tjurig femåring. Han sitter där han sitter och kan inte göra ett skit. Han är isolerad och om folk läser det som skrivs eller ej märker han inte av. Man gör inte honom någon tjänst genom att läsa nyheterna, man gör honom ingen otjänst om man låter bli. Han påverkas inte ett skit av hur vi tar in nyheterna.
Jag läser allt. Jag gör det för att jag vill veta, jag vill försöka ta in, jag vill försöka förstå. Veta hur det gick till, ta in vad de överlevande varit med om, förstå vad som gör att någon begår en sådan fullständigt vanvettig gärning. Att "glömma bort" finns inte på kartan. Jag kan inte förstå hur man skulle kunna göra det när det bara gått FYRA DAGAR! Att uppmana folk att glömma bort Anders Behring Breivik (nu orkar jag inte kolla om jag stavde rätt, så jävla viktigt är det inte) efter FYRA DAGAR tycker jag är respektlöst. Det förminskar de drabbades upplevelser och sänker dom till samma nivå man var på när man var typ 17 och på fyllan bölade över nån snubbe och de lika packade polarna brölade "mäh glöööööm honom!".
Ett helt land är förlamat av sorg och jag förstår inte hur man kan vara oberörd faktiskt. Jag brukar sällan anklagas för att ha överfullt på empatikontot men jag börjar grina när jag ser Jens Stoltenberg stå med gråten i halsen och prata, jag börjar grina när jag ser dronning Sonja gråta i kyrkan, jag börjar grina när jag ser hur folk i Stockholms tunnelbana deltar i en tyst minut, jag började grina nyss när jag läste sms-konversationen mellan en tjej på Utöya och hennes mamma. Glömma bort? Fuck you och skärpning för fan!
Dessutom - att glömma kan väl delvis sägas vara att även förlåta? Är det någon som på fullaste allvar har lust att göra det? Viktiga saker faller inte i glömska, oviktiga saker som inte betyder något glömmer vi. I vilken kategori hamnar Oslo...?
Fråga 1 - Hur fan skulle det gå till? Gärning och gärningsman går inte att separera från varandra i det här fallet. Att då glömma bort gärningsmannen skulle betyda att man glömmer bort gärningen och det är ju helt omöjligt, och dessutom respektlöst och omänskligt.
Fråga 2 - VARFÖR i helvete skulle man glömma bort den värsta terrorist vi haft i Europa, den värsta massmördaren sedan typ andra världskriget? För att han inte ska "få som han vill"? Är inte det lite barnsligt? Det handlar inte om att ignorera en tjurig femåring. Han sitter där han sitter och kan inte göra ett skit. Han är isolerad och om folk läser det som skrivs eller ej märker han inte av. Man gör inte honom någon tjänst genom att läsa nyheterna, man gör honom ingen otjänst om man låter bli. Han påverkas inte ett skit av hur vi tar in nyheterna.
Jag läser allt. Jag gör det för att jag vill veta, jag vill försöka ta in, jag vill försöka förstå. Veta hur det gick till, ta in vad de överlevande varit med om, förstå vad som gör att någon begår en sådan fullständigt vanvettig gärning. Att "glömma bort" finns inte på kartan. Jag kan inte förstå hur man skulle kunna göra det när det bara gått FYRA DAGAR! Att uppmana folk att glömma bort Anders Behring Breivik (nu orkar jag inte kolla om jag stavde rätt, så jävla viktigt är det inte) efter FYRA DAGAR tycker jag är respektlöst. Det förminskar de drabbades upplevelser och sänker dom till samma nivå man var på när man var typ 17 och på fyllan bölade över nån snubbe och de lika packade polarna brölade "mäh glöööööm honom!".
Ett helt land är förlamat av sorg och jag förstår inte hur man kan vara oberörd faktiskt. Jag brukar sällan anklagas för att ha överfullt på empatikontot men jag börjar grina när jag ser Jens Stoltenberg stå med gråten i halsen och prata, jag börjar grina när jag ser dronning Sonja gråta i kyrkan, jag börjar grina när jag ser hur folk i Stockholms tunnelbana deltar i en tyst minut, jag började grina nyss när jag läste sms-konversationen mellan en tjej på Utöya och hennes mamma. Glömma bort? Fuck you och skärpning för fan!
Dessutom - att glömma kan väl delvis sägas vara att även förlåta? Är det någon som på fullaste allvar har lust att göra det? Viktiga saker faller inte i glömska, oviktiga saker som inte betyder något glömmer vi. I vilken kategori hamnar Oslo...?
Kommentarer
Trackback
