frodis

Ah, shit alltså. Igår var Jenny och jag i Globen och såg Depeche Mode med Nitzer Ebb som förband. Precis som 1988 m a o (fast då var det på Johanneshov). Det blev lite favorit i repris! Vi försökte få så mycket -88 av det hela som möjligt och vi lyckades ganska bra. Jag åkte buss dit, precis som Jenny och Daniela gjorde -88. Det var ju ett äventyr det också, jag trodde jag åkte med Sun Trip! Efter fem minuters resa hade jag magknip av skratt. Chauffören höll världens längsta utläggning om hur man fällde upp armstödet. Som om vi var lealösa pensionärer som riskerade att ramla ur sätena vid minsta sväng. Sen fick vi även veta att man ska spola när man använt bussens toalett. Onödig upplysning kanske om man inte fraktar en busslast med grottmänniskor. Efter det fick vi en utläggning om vad det var för speciell vätska i spolvattnet som gjorde att det inte frös. Jag ville inte skratta för mycket men det var svårt när killarna bakom mig uppenbarligen gjorde samma kopling till "Sällskapsresan" som jag. Sen fick jag höra att killen framför hopades på fint väder i sommar så kan kunde gå på konsert iförd kortbyxor och uppdragna Kiss-strumpor. Jag vet att Malinda ska se Kiss i sommar så jag skickade ett sms och undrade om det var ett modetips hon tänkte anamma men det skulle hon tydligen inte. 
Väl framme vid Globen fick vi köa en liten stund. Fantastiskt hur svårt folk verkar ha att förstå att man inte får ta med sig flaskor in. Inte heller mat får man ta med sig. Det blev lite hallabalo när en smurtobrud i turkosa termobrallor (QUE??) började tjafsa och inte kunde förstå varför hon inte fick ta med flaskor in. Precis när vi gick förbi henne i entrén frågade hon vakten "Får man ta med sig bullar in då?". Det var en så totalt otippad fråga att jag började vrålskratta i pur chock och kunde inte sluta på flera minuter. Bullar?? Varför skulle man vilja ta med sig bullar in i Globen? Trodde hon det var nån jävla picnic? Efter obligatorisk shopping parkerade vi oss vid en sportbar av något slag och fyllde på vätske- och matdepåerna.


Pilsner och sjukt dyr räkmacka. 140 jävla spänn! För enbart mackan alltså. Man skulle ha tagit med sig lite bullar... Självklart drack vi inte öl 1988 men nån jävla nytta ska man väl ha av att bli äldre! Jenny facebookade så alla våra vänner skulle veta att vi var på plats.
Sen snackade vi skit och skrattade en massa innan det kickade igång. 


Nitzer rivstartade med "Murderous" och det kan man ju bara vara nöjd med. Douglas McCarthy såg ut som för 22 år sedan ungefär. Lite kortare hår och längre byxor bara.

Control! I'm here!


Action-Jenny och nöjd Frodis i framgrund, vacker gosse i bakgrund. Det var såhär vi tog kort 1988! *fnissar* Man ställde sig i närheten och låtsades ta kort på sin kompis och så såg man till att det intressanta objektet kom med på ett hörn.

Nog med flams, till sist kom ju då världens bästa band.

Vi stod där man inte fick stå och blev bortschasade av en vakt flera gånger. Till slut blev han lite gramse och började hötta med näven så då gick jag till min plats och fick ju följa gängse normer på den raden och sätta mig ner... Eftersom vi lagt våra jackor och annat där satt jag liksom upphöjd på en liten tron och verkade märkvärdig. Störtlöjligt. Efter en minut sket jag i folket runtikring och ställde mig upp så som man SKA göra på konsert. Killen bredvid hade suttit hela tiden och varit stillsam men när jag dök upp och liksom tog täten så blev han helt vild och for upp och slängde av sig tröjan och härjade, hahaha.





Raraste raraste Martin Gore! Sjöng bättre än någonsin tycker jag. Jag och killen bredvid kollade på varandra och bara gapade, så SJUKT grym var han! Att han dessutom körde "Dressed in black" var extra roligt eftersom det var min och Jennys "gå-hem-från-stallet"-låt, den sjöng vi under en period när vi gick hem från stallet. Som av en händelse vintern -87/88!

Obligatoriska armmoves till "Never let me down again"

Summa summarum var det här den bästa Depeche-konserten på bra många år. De var mer samspelta och tighta än på länge och verkade överlag piggare och gladare och mer taggade. Ett helt annat band än det jag såg i Arvika, det var fantastiskt roligt! Att sedan låtlistan var fläckfri gör att det kändes som förr i tiden, då allt var bra. Som... 1988 ungefär! Et voilá, mission accomplished.