frodis

Håhåjaja, efter en viss återhämtningstid och sen lite inloggningsstrul så kan jag då äntligen rapportera om personalfesten (jag vet att det finns dom som ivrigt väntar på en fyllig redovisning). Till att börja med så uppnådde jag mina mål - jag blev inte hyschad åt vad jag vet och jag hade inte sönder skorna. Sketafull blev jag också, men jag skötte mig och var inte otrevlig eller dum och jag varken tappade bort eller hade sönder något. Möjligen att jag spräckte någons trumhinna, men det var för att vedebörande flyttade på sig just då och hamnade mitt i skottlinjen.

Men first things first! Vi började med förfest hemma hos mig. Fem minuter innan gästerna skulle anlända insåg jag att jag bara ätit lite nötter på hela dagen. Att rocka loss på spriten då kändes lite väl häftigt så jag fick ställa mig och koka lite makaroner som jag slevade i mig ståendes vid diskbänken när folk troppade in. Sen var jag bartender och gjorde fantastiska monsterdrinkar som alla gillade och blev stenknalla av *flin* Tog oss till festen och fick jättegod mat. Det var någon slags musikfrågesport till kaffet, men det var så vansinnigt komplicerade regler att jag inte fattade nånting. Ibland skulle man skrika om man kunde svaret och ibland skulle man inte skrika om man kunde svaret. Högst förvirrande tycker jag. Fast jag var duktig och gjorde en bra insats för laget om jag får säga det själv. Sen var det dans. Tja alltså, mer utförlig än så kan jag inte vara på den punkten.. Vi dansade antar jag. Gjorde en kalasvurpa så det kändes som jag stukade arslet.

Det var en rolig kväll i alla fall, och roligare skulle den bli. När det var slut så var det dags för hemfärd. Jag hade ingen cykel och ville inte gå själv så jag slog följe med Elisabeth och Erik som var cykelburna båda två. Erik var megasnäll och skjutsade mig på pakethållaren. Jag har ju just inget lokalsinne och när man blir skjutsad på pakethållaren så ser man inte heller så bra, så jag överlät logistiken helt till E & E och tog i stället på mig uppgiften att stå för lite sång på färden. Det blev "Just can't get enough". Bara den. Hela tiden. Jag försökte verkligen komma på något annat, men det gick bara inte! Varenda melodi och text var som bortblåst, jag fick ett totalt hjärnstillestånd! Jag provade "Friday I'm in love" men då fick jag stans utskällning av Elisabeth för att jag inte hade minsta tillstymmelse till rätt melodi.

- Jamen vafaaan, jag tänkte ta "Just like heaven" men jag kommer inte ihåg hur den går!

- Så då tog du "Friday I'm in love" med fel melodi i stället??

- JAA??

Med tanke på logiken där borde man inte bli förvånad över fortsättningen, men det blir man ändå.. Efter ett tag på pakethållaren började jag känna igen mig och tyckte att vi var helt fel, vi var ju på fel sida av campingen. Här hävdar Elisabeth att det var jag som kommenderade cyklisterna till att svänga höger, men det tror jag inte riktigt på. Jag sjöng ju, jag hade inte tid att tänka ut enklaste vägen. Hursom, det blev någon slags ändring av färdriktningen i alla fall och vi hamnade i en incheckningsfil för husvagnar. Sen bara poff stod vi på en bondgård! Helt sjukt, huxflux helt utan förvarning så var vägen slut och vi stod i absolut mörker ute på vischan. Surrealistiskt är bara förnamnet, det var som science fiction! Då fick vi ta en liten paus eftersom Elisabeth höll på att kissa på sig av skratt och stackars Erik fick vila sina ben. Jag hajade ingenting, var i helvete var vi? Och hur fan hamnade vi där?? Efter mycket om och men lyckades vi ta oss tillbaka till farbara vägar och efter en halv evighet var vi äntligen hemma hos mig för ett litet depåstopp. Då hade stackars Erik kajkat runt halva länet med mig på pakethållaren, herregud. Jag hade utlovat pumpning av bakdäck samt vätskekontroll men kunde inte hitta min cykelpump så mina resekamrater fick nöja sig med lite Cola. Det var nog den mest skruvade cykeltur jag varit med om i hela mitt liv. Helt galet, jag skrattar fortfarande åt vår högst oplanerade roadtrip. Eller offroadtrip snarare. Mål för nästa års personalfest: ta taxi!