frodis

Äntligen! Jag ser ljuset i tunneln! Det verkar som mitt förbaskade virus börja ge med sig. Det började på annandagen då jag var helt yr och vinglig. Trodde att det var gammal hederlig bakfylla men det gick ju aldrig över. Sen trodde jag det var någon slags kombinerad sömn- och vitaminbrist. Eftersom jag inte käkat en frukt sedan före Dackefejden så lät det inte helt orimligt. Efter att ha svajat runt som ett fyllo i en dryg vecka på jobbet fick jag stränga order av Husmor att gå till doktorn och det gjorde jag. Det var då inget fel på mig, allt var tiptop. Dock trodde läkaren att det var ett virus jag fått, som satt sig på balansnerven. "Det går över" var den fylliga information jag fick... Och se på fan, nu börjar det bli lite bättre. Det var inte en sekund för tidigt, nu känns det som jag åkt Finlandsfärja i två veckor. Fast utan taxfreesprit och fyllehångel. Helt värdelöst ju!

Det var första gången jag var hos läkaren i hela mitt liv! Jag har förstått att det är ganska anmärkningsvärt. Eller, jag har ju varit hos doktorn, men då har det varit lite mer akut att jag fått allergichock eller blivit hundbiten och varit tvungen att åka in och ta stelkramp och såna grejer. Att sitta lugnt och fint och städat i ett väntrum var en helt ny upplevelse, det brukar vara lite mer dramatiskt med kramp, andnöd, blodsprut och kräks när jag går till doktorn :) Fast jag har ju haltat ner till Torshälla vårdcentral en gång förstås, när jag var tvungen att få ett par kryckor efter att ha cyklat omkull 5 gånger på väg till en Thåström-konsert i Parken Zoo.. Ett av mina finer moment måste jag säga..