2015 - ett monumentalt skitår
Sista dagen på det sämsta år jag upplevt någonsin. Jag har aldrig varit så sjuk, så fattig, så stressad och mått så dåligt som i år. Har aldrig haft så höga veterinärkostnader och aldrig haft så tilltufsat självförtroende som i år. Fy fan vilket skitår! Världen har ju dessutom varit totalt sinnessjuk i år med terrorattentat, flyktingkatastrofer, hatbrott och en total explosion av rasism och sexism som dryftats helt öppet och i en chockerande kvantitet. Man har tappat hoppet om mänskligheten på daglig basis i princip. Dessutom var sommaren den kallaste och tristaste i mannaminne, inte ens det fick man vara glad över.
Årets kioskvältare måste ändå vara att jag började löpträna! Och sprang lopp! TRE stycken! Jag började från absoluta scratch, fick två slängar av influensa (första gången med halsfluss, andra gången med ögoninflammation) och fick börja om igen, men mot slutet av sommaren hade jag för första gången i hela mitt liv sprungit en mil. En hel MIL! Nu ska ju det mesta credden gå till min löpcoach Ebba som varit oerhört pedagogisk och som känner mig tillräckligt bra för att veta när det är dags att lägga ner hejaropen innan tänderna ryker :) Utan henne hade jag aldrig klarat det (eller ens börjat för den delen), men det är trots allt JAG och ingen annan som sprungit. I januari kör vi igång igen, nu med målet att springa elefantloppet i London i juni.
I november började det äntligen hända något på jobbfronten. Jag har ju syntolkat en del under hösten, bland annat Idol, men det har varit enstaka uppdrag. Nu är jag vikarie på Tolk- och översättarservice inom det som förr kallades landstinget. Det är bara på timme men under jul och nyår har jag jobbat rätt mycket. Tillsammans med Kristoffer - igen! Det är fjärde arbetsplatsen vi delar, haha, vi kommer följas åt tills vi går i pension. Jag har kommit in i jobbet snabbt och fått beröm, och det känns att jag har gjort nytta. Det är skönt att känna sig lite uppskattad och att man har ett värde. Jag hoppas det är en trend på uppgång inför 2016.
Årets bästa konsert: Duran Duran i London
Årets gåshud: "Like a prayer" på Tele2
Årets bästa film: The Imitation Game
Årets bästa album: Det får faktiskt bli Hurts "Surrender". Det är andra gången dom vinner den kategorin så jag känner att jag nog måste se dom live snart.
Årets pinsammaste pudel: Säpos terroristjakt i Boliden...
Årets otäckaste framtidsscenario: Alltså... Donald Trump som president?? Ehm, nej tack...
Årets girl power: Sarah Sjöström
Årets inspiratörer och bästa förebilder: Zara Larsson och Stina Wollter
Årets bästa kväll: Blå-jubileumsfesten. En kväll fullproppad av kärlek, dans och bra musik i gamla goda vänners lag. Fantastiskt!
Well, så mycket mer finns inte att säga om 2015. Gott nytt år!
Jul, jul, mörka, leriga, skitiga jul
Jag är inget fan av vinterväder, men liiite snö och ett par minusgrader hade varit helt okej faktiskt.
Hursom, god jul!
(jag vet att det inte handlar ett dugg om julen, men julstämningen är ju ändå lika med noll så..)
London, baby! En väldigt lång walk in the park
Äääntligen var det dags för min och Jennys resa till London för att se Duran Duran. Jag åkte upp till Jenny och Niklas i söndags och sov över där, efter ett pitstop hos mamma och pappa i Torshälla, där jag fick lite mat och önskelista från mamma - hon bad att jag skulle försöka hitta såna där OS-tishor jag köpte åt henne och pappa på OS för dom var SÅÅÅÅ bra men började nu bli lite väl välanvända. Jag påpekade att såhär när det lackar mot jul kanske inte affärerna prioriterar att upplåta skyltningsutrymme åt tre år gamla t-shirtar, och jag fick givetvis helt rätt i den saken.. Hursom, i måndags morse bar det av! Vi flög till Heathrow och därifrån var det bara att ta tunnelbanan till hotellet i Earls Court där vi bodde även denna gång. Den här gången valde vi dock bort sunkplejset vi bodde på sist, och bodde i stället på Elisabeths och mitt OS-hotell. Lunch på ena kvarterskrogen och sen stod Covent Garden på schemat. Där hittade vi självaste Rudolf med röda mulen (även om den röda mulen inte syns så bra när det är sol och 13 plusgrader..)
Vi strosade runt och shoppade en del, och sen åkte vi till Hyde Park för att kolla in deras julståhej Winter Wonderland. Herreminje vilket spektakel! Det var som ett nöjesfält plus julmarknad plus festivalmat plus oktoberfest. Karuseller överallt, den ena mer vansinnig än den andra, och mat och julgrejer högt och lågt.
Det var verkligen stimulans overdose, vi lufsade runt och bara gapade. Höga ljud, musik och grälla lysen överallt. Men också riktigt fint och mysigt!
Mot slutet av vår runda råkade vi gå förbi något som hette Bavarian Village. Det var som en tysk oktoberfest med långbord och ölsejdlar. Och lederhosen.... En tysk 70-årig farbror i lederhosen och knästrumpor stod på en scen och sjöng "Uptown funk". Och där satt vi utan jackor, i december i Hyde Park. Alltså, det var så bisarrt! Vi höll på att garva ihjäl oss. Farbrorn sjöng lite annat också, bland annat Robbie Williams och någon engelsk slagdänga som jag inte riktigt kände igen, och då sjöng engelsmännen bredvid oss för full hals. Snackade lite med dom och det var jättetrevligt. Sen sjöng lederhosen-farbrorn Rihanna och efter det kom det ett tyskt band iklädda hattar som gjorde att de såg ut som fågelskrämman i "Trollkarlen från Oz" så då tyckte vi att det fick vara nog, och åkte "hem". Det blev middag på Nandos, där de specialiserat sig på portugisiskt kryddad kyckling. Gott och prisvärt! Tanken var att vi skulle fräscha till oss lite och sen svänga förbi en hotellbar på samma gata, som hade happy hour på cocktails. Nu sölade vi sådant att vi missade happy hour, så det fick bli en öl på andra kvarterspuben i stället. Vi var bra trötta efter en lång och händelserik dag så det blev en tidig kväll. På skabbhotellet förra gången så stängdes ju tv'n på rummet av vid midnatt så vi inte fick se slutet på Tony Hill. Nu skojade vi och ba "undrar om vi får titta på tv efter klockan 12, fniss fniss", varpå vi somnade typ halv elva :)
Tisdagens utflyktsmål var Camden och heeeelt otippat köpte jag lite bling. Med betoning på lite! Oerhört måttfullt shoppande blev det, med mina mått mätt. På väg därifrån passerade vi en affär som hade de här helt fantastiska skorna.
Jag är ju då inget Star Wars-fan, även om jag bodde med ett i nästan 12 år, men jag gillar merchandisen och hela nördkulturen runt om. Sen har jag ett par fans i min närmsta bekantskapskrets så jag var tvungen att ta kort. Det fanns ett par med Yoda också, och lite annat. Jag gissade dock att de var way utanför min budget så jag brydde mig inte ens om att kolla priset. Men coola var de!
Vi åkte till Oxford Street och där började det snöa! Fast det var bara på låtsas, det var ett varuhus som hade en snömaskin på taket så det seglade runt lite vitt i luften. Nu var det typ 10 grader varmt så den där konstsnön skapade mer förvirring än julstämning. På Oxford Street träffade jag en livs levande Stormtrooper!
Vi betade av både Camden och Oxford Street i ett huj, så sen åkte vi tillbaka till hotellet och lämpade av alla grejer och så blev det eftermiddagslunch på Maroush Bakehouse, en libanesisk restaurang. Kanonkäk, men herregud vilka portioner! Jag tror jag fick mat för tre personer. Det var nästan pinsamt, vi fick in så mycket mat att det knappt fick plats på bordet och det fanns inte en chans att vi klarade att proppa i oss allt. Jag åt och åt men det såg mest ut som vi kladdat runt med maten på tallrikarna. Vi var tvungna att sova lite middag innan det var dags för konseeeert! Jag visste att vi hade platser högt upp i arenan (O2), men när vi kom fram höll jag ändå på att svimma. Satan vad högt det var! Jenny och jag vill helst ha ståplats eftersom vi vill dansa järnet när vi är på konsert, och folk i..vår ålder.. brukar vilja sitta ner och bli irriterade när vi vill stå på läktarplats och dansa. Det bekymrade vi oss över även denna gång, men när vi satt oss på våra platser konstaterade vi att vi nog nöjde oss med att sittdansa den här gången. Seal var förband och han var helt okej! Jag har väl hört tre låtar ungefär, och alla dom spelade han. Jättebra röst har han, det måste jag säga.
Men nu var det ju inte Seal vi var intresserade av utan Duran Duran. De började med Paper gods, följt av Wild boys, Hungry like the wolf och A view to a kill - snacka om konsertstart! Publiken förvånade oss med att fara upp som kanonkulor och börja tokdansa redan vid andra låten, och vi rycktes med. Det var faktiskt inte så farligt och golvet var alldeles klibbigt så man stod fast förankrad utan att halka. Save a prayer och Rio som extranummer och däremellan Notorious, I don't want your love, Planet Earth, Girls on film, Ordinary world och lite annat smått och gott. Rena hitparaden, det var bara The Reflex jag saknade. Skitbra konsert! Oerhört märkligt dock att Lindsey Lohan dök upp som gäst! Visst, hon pratsjunger på Danceophobia men det var väl onödigt att släpa dit henne bara för det, det hade ju körtjejerna klarat av. Aja.
Jag vet inte hur mycket folk O2 sväljer, men det är ju ett antal tusen. Typ alla skulle med tunnelbanan efteråt och jag kunde bara föreställa mig hur mycket kaos det skulle bli. Jomen tjena. Är det några som kan det här med folkmassor och kollektivtrafik så är det engelsmännen. Herregud så smidigt det gick! Vi var helt sjukt imponerade. Liiite annat mot hur det är runt Tele2 efter en konsert... Att ett par engelska ynglingar lät oss kliva på före dom ("ladies first") gjorde inte saken sämre. Lite nattamat på Burger King innan vi dråsade i säng.
I onsdags åkte vi tillbaka till Winter Wonderland i Hyde Park för att kolla lite mer när det inte var så mycket stoj och stim. När vi kom upp från tunnelbanan var det lite trafiktumult, då trumpetaren i drottningens livgarde blivit avslängd av hästen och gjort illa sig! Julmarknaden betade vi av snabbt och sen tänkte vi bara ta "en liten promenad" i det fina vädret, så vi traskade mot Buckingham Palace genom St James Park. Rena vårvädret var det, solen sken och penséerna blommade. Galet.
När vi närmade oss Buckingham Palace tyckte jag det verkade vara ovanligt mycket folk, och när vi kom fram var det helt hysteriskt. Vi fattade noll, men förstod så mycket som att det inte bara var vaktbyte utan något mer som hände. Det var folk överallt, ridande poliser, kravallstaket och selfiepinnar in absurdum.
Fortfarande har vi ingen aning om vad det var som hände, men det kom två hästdroskor, varav den ena var täckt så man inte såg vem/vilka som satt i, och körde in på slottsgården så det var väl något finbesök antagligen. Den hysteriska atmosfären dämpades inte direkt av den italienska guiden vi passerade. Vi tror att han nog berättade om prinsessan Diana för han skrek och grät och slängde sig ner i gräsmattan. Crazy. Vi knatade vidare till hästvakterna där jag givetvis tog en hästfie!
Det är minsann inte alla som kan stoltsera (ehum..) med att ha dregel på jackärmen från en av drottningens hästar! Men det var bra, han slabbade bort fågelbajset jag fått på mig i Camden dagen innan.
Sen gick vi till Trafalgar Square, men SEN var det dags att få stopp på den här aslånga promenaden, hämta väskorna och åka till flygplatsen.
På svensk mark gick det sådär med transporteringen.. Två stationer hann vi åka tunnelbana innan det blev signalfel och sjukdomsfall och allt vad det nu var. Vi som bara ville hem, gah så drygt det var.
Jag fattar inte hur mycket vi hann med! Det blev verkligen en toppenresa, så kort den än må ha varit.
