frodis

Jag vet, jag ska verkligen inte klaga på att jag har mycket att göra på jobbet och det GÖR jag inte heller. Det är mest ett konstarerande att jag bara jobbar och sover just nu. Det är verkligen allt jag gör. Är totalt slut när jag kommer hem, går ut med hunden, lagar mat och sen stupar jag i soffan och somnar framför tvn. Det kan inte var rimligt att vara så trött som jag varit den senaste veckan. Ebba och jag har försökt lufsa men det är som om vi har cement i benen för vi orkar verkligen iiiingenting! Hur vi ska klara att springa en mil om tre månader övergår mitt förstånd. Speciellt som jag inte kommer vare sig hinna eller orka tränat något de närmsta två månaderna, då jag kommer jobba 120%. Kan inte tacka nej när det erbjuds jobb utan det är bara att passa på när man får chansen. Ja jisses, det blir en annorlunda vår, den saken är klar :) Ska man se det positivt så kommer jag inte hinna göra av med särskilt mycket pengar i ala fall! 

 

Idag pallrade jag mig i alla fall till Friskis&Svettis för första gången på flera månader. Jag är i så katastrofform så jag tänkte att ett pass basgympa skulle vara lagom. Det var det också. Så pass lagom att jag drabbades av hybris och ställde mig på löpbandet efter passet! Jeezz... Vet inte hur jag tänkte där, men så blev det i alla fall och jag sprang lite grann. Med betoning på lite. Rejält svettig blev jag och även om jag varken sprang långt eller länge så var det ju NÅNting. Återstå att se hur tidigt jag somnar i soffan och om jag öht kan tar mig ur sängen i morgon.

 

 

Direkt när jag kom hem igår kollade jag Mellon på Play. Jag var tvungen att chatta lite med Marion och undra vad sjutton det är som händer - inte heller denna gång behövde jag bli rosenrasande?!? Den där Viktor och Natten var det enda blodtryckshöjande bidraget, då blev jag lite irriterad. Men resten var, jag ska inte säga bra för det var det ju inte, okej. Ett Maggio-plagiat anade jag i finskan och nog lät David Lindgrens låt väldigt mycker som "The sun is shining" men det tror jag var det enda. Jag hade på förhand helt dömt ut gubbstrutttrion Tommy, Patrik och Uno men dom var inte alls så dåliga som jag trott. Inte sjutton var dom sämst i alla fall! Jag hade ingen direkt favorit och har väl egentligen inga synpunkter på vilka som gick till final och vilka som gick till andra chansen, men det kändes som ett rimligt resultat. Herregud, två delfinaler i rad utan att jag nästan sprängts av ilska - när hände det senast?? Nåja nu har vi ju bara kommit halvvägs så jag hinner nog bli arg både en och två gånger, men hittills har det varit en rätt harmlös Mello. Ganska skönt faktiskt, jag orkar inte bli upprörd. 

 

 

Vilken bra kväll det blev igår! Det började med att jag träffade Annelie och Peter som var på besök i stan för att se Darin på Conventum. Vi gick till O'Learys och åt och snickesnackade. Jag har inte träffat Annelie på över 1½ år och aldrig träffat Peter så det var jättekul. Givetvis blev det massor med skratt och gamla minnen. 

 

Sen gick jag till Konserthuset och mötte upp med Marion och Elisabeth. Vi skulle på föreställningen "Sveriges historia" med Özz Nujen och Måns Möller. Det var kul! Stort minus dock för det usla ljudet som gjorde att alla s skar i öronen. Det var faktiskt väldigt jobbigt att lyssna på och även om det blev lite bättre allt eftersom så sabbade det en del. Föreställningen blandade rolig och allvarligt, historia och nytt. 

 

Tjo faderittan, Mellon är här igen - i år med mer debacle än vanligt. Diskning av Anna Book två dagar innan tävling var ju onekligen rafflande och otippat. Nu är jag sannerligen inte den som sörjer att vi slapp henne (vilket vi iofs inte gjorde, men det var ju utom tävlan) men jag tycker ändå lite synd om henne. Vilken oerhört besvikelse det måste vara. Och vad är det för klantrövar till låtskrivare? Håller dom inte ordning på sina låtar?? Jättemärkligt. Hursom, jag hann precis hem tills det började, men jag var sockerstinn och lite uppspelt efter Anders Janssons synthdans och allt vad det nu var så jag kunde inte koncentrera mig ordentligt på Mellon. Dock tyckte jag att det var rätt låtar som gick till final, vilket känns smått sensationellt bara det. Jag tycker Ace Wilder har ungefär noll karisma men låten var väl bäst i starfältet. Bra så. Och alla som hindrar dom där Samir och Victor från final håller jag på.. 

 

Som sagt, jag fick ingen riktig uppfattning om upplägget och programledarna den här gången, men de var säkert bra som vanligt.

 

Den som klagar på årets Mello eller bara vill skratta magen ur led - gå in på SVTs Öppet arkiv och kolla in festivalerna från -84, -85 och -86. Det är verkligen heeeelt hysteriskt roligt och uselt.

 

 

Igår var Marion och jag ute på skojigheter. Vi började med att gå på restaurang! Oerhört modiga var vi som vågade testa Fratellis - ett ställe ingen av oss varit på tidigare. Vi åt pasta som var god men den största anledningen till att vi valde det stället (förutom att det fått goda omdömen av Marions kompisar) var att de hade Nutellapizza som efterrätt. Det lät ju både fantastiskt och våghalsigt och vi visste inte alls vad vi hade att vänta oss. 

 

Förra helgen bjöd jag Ebba på födelsedagsbio. Vi såg "En man som heter Ove" och den var helt okej. Inte mer. Boken var bättre och framför allt föreställningen med Johan Rheborg var bättre, det var mycket mer känsla i den. Men filmen var helt okej! Sen fick jag ytterligare en biobiljett från jobbet och eftersom de bara var giltiga ett par dagar till skulle jag inte hinna utnyttja dom själv så jag slängde iväg ett sms till Ebba och frågade om hon hade lust att hänga med på "Suffragette" igår, vilket hon givetvis ville. Den var bra! Helena Bonham-Carter har ju inte förändrats på 20 år känns det som. Meryl Streep är en av mina favoriter och ska jag klaga på något så tyckte jag att hon var med lite för lite. Men hursomhelst var det en bra och intressant film. Helt sjukt att kvinnor i Schweiz inte fick rösträtt förrän 1971. 1971?! Galet. 

 

Snart är det dags för Oscarsgalan och det är givetvis extra spännande i år eftersom Alicia Vikander är nominerad. Nu tror jag tyvärr inte hon kommer vinna, men det är ju galet stort bara att hon är nominerad. 

 

 

Igår skulle jag till optikern på synundersökning för glasögon (jo jag skaffade ett par för typ två år sedan men dom råkade visst hamna i en hundmun efter ett par månader...). Jag märker att jag blir jättetrött i ögonen av att sitta vid en dator precis hela dagen när jag jobbar, så jag tänkte skaffa ett par glasögon för att ha att växla med i stället för att gå utan linser. Ebba tipsade om att Specsavers hade en schysst deal med gratis brillor om man gjorde en synundersökning och även om man då hade ett begränsat antal bågar att välja bland så tyckte ag at det dög bra för mig just nu när jag inte har några pengar. Jag har månadslinser som jag alltså använder dygnet runt och tänkte låta ögonen vila över natten innan undersäkningen. Ena linsen ploppade ut utan problem men den andra fick jag inte ut! Jag kämpade och petade och grejade i ögat i en halv evighet. Det kändes som jag petade direkt på ögongloben men jag kände att det var något som skavde och att jag såg ganska bra när jag höll för andra ögat, så jag förutsatte att linshelvetet fastnat. Efter ett tag fick jag ge upp för då var jag illröd i ögat och jag var tvungen att sova eftersom jag skulle upp och jobba. Igår när jag vaknade var ögat fortfarande rött och det skavde men jag åkte till jobbet och provade att jobba. Det gick sådär. Det gjorde ont och var jobbigt att sitta vid datorn, så efter ynka 1½ timme fick jag ge upp och knata till optikern i stället och hoppas att dom kunde ta hand om mig på direkten. Det kunde dom. Jag förklarade att linsen verkade ha fastnat och en i personalen kollade. Hon hittade ingen lins utan tillkallade hjälp från en annan människa som inte heller hittade någon lins. En tredje person kollade med någon maskin och nej, det fanns ingen lins. Den hade förmodligen trillat ut när jag grejade och petade, men eftersom jag kände skav trodde jag den glidit upp under ögonlocket. Skavet var givetvis p g a att jag så envetet försökt få loss en lins som inte fanns.. Undra på att ögat protesterade liksom! Vilket debacle, engagera halva personalstyrkan på Specsavers för en icke-existerande lins... 

 

Nu får jag inte ha linser på ett par dagar för det arma ögat måste ta igen sig efter min misshandel. Om ett par timmar ska Ebba och jag på bio. Jag kommer se vad som händer så det är inga problem så. Min plan var att vi skulle gå ut och ta en öl efteråt "om vi inte är helt gråtmosiga och fula" efter filmen. Jag är ute i ordentlig tid m a o som ser gråtmosig och ful ut redan innan filmen börjat. 

 

 

Det har blivit glest mellan biobesöken på sistone. Men nu fick jag biobiljetter i julklapp från jobbet och de gällde bara tills den 20 januari eller något sådant, så faktiskt har det blivit 2 filmer på 3 dagar. I lördags var jag och Elisabeth och såg senaste Star Wars-filmen. Jag är ju som sagt inget fan men nu när jag kunde gå gratis så tyckte jag att jag kunde se den, om inte annat så för allmänbildningens skull. Den var i 3D och givetvis köpte vi glajor till. 

 

Herregud vad jag har sovit i helgen. Jag vet inte varför jag varit så vansinnigt trött, men jag har ändå inte haft sådär överdrivet många galapartaj att närvara så det var väl bara att knoppa på antar jag. 

 

Karin på jobbet frågade mig i onsdags vad jag skulle göra på nyårsafton och när jag då funderade på det så kom jag fram till att planen fick bli att jag fan inte skulle göra ett endaste dugg. Ligga i soffan och käka snask och kolla på film. Jag visste att jag skulle träffa Ebba på nyårsdagen och åka hem till Marion på lördagen så själva nyårsaftonen kunde jag lika gärna bara vara själv och larva runt hemma i långkalsonger.Dagen bjöd på kanonväder!

 

Sista dagen på det sämsta år jag upplevt någonsin. Jag har aldrig varit så sjuk, så fattig, så stressad och mått så dåligt som i år. Har aldrig haft så höga veterinärkostnader och aldrig haft så tilltufsat självförtroende som i år. Fy fan vilket skitår! Världen har ju dessutom varit totalt sinnessjuk i år med terrorattentat, flyktingkatastrofer, hatbrott och en total explosion av rasism och sexism som dryftats helt öppet och i en chockerande kvantitet. Man har tappat hoppet om mänskligheten på daglig basis i princip. Dessutom var sommaren den kallaste och tristaste i mannaminne, inte ens det fick man vara glad över.

 

Årets kioskvältare måste ändå vara att jag började löpträna! Och sprang lopp! TRE stycken! Jag började från absoluta scratch, fick två slängar av influensa (första gången med halsfluss, andra gången med ögoninflammation) och fick börja om igen, men mot slutet av sommaren hade jag för första gången i hela mitt liv sprungit en mil. En hel MIL! Nu ska ju det mesta credden gå till min löpcoach Ebba som varit oerhört pedagogisk och som känner mig tillräckligt bra för att veta när det är dags att lägga ner hejaropen innan tänderna ryker :) Utan henne hade jag aldrig klarat det (eller ens börjat för den delen), men det är trots allt JAG och ingen annan som sprungit. I januari kör vi igång igen, nu med målet att springa elefantloppet i London i juni. 

 

I november började det äntligen hända något på jobbfronten. Jag har ju syntolkat en del under hösten, bland annat Idol, men det har varit enstaka uppdrag. Nu är jag vikarie på Tolk- och översättarservice inom det som förr kallades landstinget. Det är bara på timme men under jul och nyår har jag jobbat rätt mycket. Tillsammans med Kristoffer - igen! Det är fjärde arbetsplatsen vi delar, haha, vi kommer följas åt tills vi går i pension. Jag har kommit in i jobbet snabbt och fått beröm, och det känns att jag har gjort nytta. Det är skönt att känna sig lite uppskattad och att man har ett värde. Jag hoppas det är en trend på uppgång inför 2016. 

 

Årets bästa konsert: Duran Duran i London

Årets gåshud: "Like a prayer" på Tele2

Årets bästa film: The Imitation Game

Årets bästa album: Det får faktiskt bli Hurts "Surrender". Det är andra gången dom vinner den kategorin så jag känner att jag nog måste se dom live snart.

Årets pinsammaste pudel: Säpos terroristjakt i Boliden... 

Årets otäckaste framtidsscenario: Alltså... Donald Trump som president?? Ehm, nej tack...

Årets girl power: Sarah Sjöström

Årets inspiratörer och bästa förebilder: Zara Larsson och Stina Wollter

Årets bästa kväll: Blå-jubileumsfesten. En kväll fullproppad av kärlek, dans och bra musik i gamla goda vänners lag. Fantastiskt! 

 

Well, så mycket mer finns inte att säga om 2015. Gott nytt år! 

 

 

Jag är inget fan av vinterväder, men liiite snö och ett par minusgrader hade varit helt okej faktiskt.

 

Hursom, god jul!

 

 

(jag vet att det inte handlar ett dugg om julen, men julstämningen är ju ändå lika med noll så..)

 

 

Äääntligen var det dags för min och Jennys resa till London för att se Duran Duran. Jag åkte upp till Jenny och Niklas i söndags och sov över där, efter ett pitstop hos mamma och pappa i Torshälla, där jag fick lite mat och önskelista från mamma - hon bad att jag skulle försöka hitta såna där OS-tishor jag köpte åt henne och pappa på OS för dom var SÅÅÅÅ bra men började nu bli lite väl välanvända. Jag påpekade att såhär när det lackar mot jul kanske inte affärerna prioriterar att upplåta skyltningsutrymme åt tre år gamla t-shirtar, och jag fick givetvis helt rätt i den saken.. Hursom, i måndags morse bar det av! Vi flög till Heathrow och därifrån var det bara att ta tunnelbanan till hotellet i Earls Court där vi bodde även denna gång. Den här gången valde vi dock bort sunkplejset vi bodde på sist, och bodde i stället på Elisabeths och mitt OS-hotell. Lunch på ena kvarterskrogen och sen stod Covent Garden på schemat. Där hittade vi självaste Rudolf med röda mulen (även om den röda mulen inte syns så bra när det är sol och 13 plusgrader..)

 

 

Torsdagen blev den stora biljettköpardagen visade det sig. Det gick inte riktigt som planerat kan man lugnt påstå och jag var totalt slut på kvällen. Biljetterna för Eurovision skulle släppas och jag, Elisabeth och Marion bestämde ju i våras när segern var klar att vi skulle försöka åka på det. Jag är ju hela bekantskapskretsens förste biljettköpare men nu ville vi bättra på oddsen lite så Marion fick också vara biljettpassare. Hon har aldrig varit det tidigare, men det är lika bra att kastas in i hetluften på en gång och prova Eurovision Song Contest som första uppdrag! Hon var jättenervös och frågade tusen frågor jag inte kunde svara på, men jag gjorde mitt bästa. Vi sket i att vakta finalen för den kändes lite utanför min budget, och siktade in oss på två genrep i stället. Det började ganska hyfsat. Jag kom in i det virtuella väntrummet och det tog inte alls lång tid så var det min tur! Då börade det krångla med en massa felmeddelanden och vad det nu var, men efter ett tag lyckades jag få biljetter! Toppen! Då hade jag TVÅ minuter på mig att slutföra köpet och sidan var helt blank. TVÅ! Annars brukar man ju ha 10-15 minuter i alla fall. Jag fattade inte vad som var problemet och tiden tickade på. Lyckades trycka på någon liten knapp och då verkade det bli rätt (31 sekunders marginal, pjuh!) för transaktionen skulle bara genomföras och jag bads vänta "Ett ögonblick bara". Jomen tjena. Marion fick samma meddelande för biljetterna hon vaktade åt sin familj. Sen slängdes hon ut ur kön medan ingenting hände hos mig. Jag blev en smula otålig, försökte dom länsa hela kontot eller vad fan sysslade dom med? Gick in på deras Facebooksida och såg att det var totalkaos. Folk var galna på att systemet funkade så illa. Efter en timma fick jag ge upp, jag hade inte tid att sitta och glo vid datorn så jag stängde ner. Marion hade lyckats köpa biljetter till familjen och var helt eld och lågor. Eftersom vi inte visste om mitt köp gått igenom eller ej provade hon att gå in igen och köpa åt oss en annan dag. Blir vi sittandes med en extra uppsättning biljetter är det ju inga problem att sälja dom. Svisch svosch så lyckades hon! Och inte till något genrep heller utan till en tv-sänd semifinal! Jihaaaa, vi ska på Eurovision! Marion var i total chock över att hon lyckats och drabbades av biljettköparmani, haha. Vi hade pratat tidigare om att gå och se Anders Janssons föreställning "Kom in och stäng dören" (tror jag den heter) och nu ba "jag kan fixa det, ska du med på Alcazar också?" :) Nej det skulle jag inte, däremot hade jag bara några dagar tidigare ordnat biljetter till Özz Nujen och Måns Möllers "Sveriges historia" (tror jag den heter, Kalle med kollen här..). Mycket roliga saker att se fram emot nästa år! 

 

 

Klart jag känt till Kunskapskanalen ett bra tag, men jag har inte kollat in utbudet särskilt noga. Nästan inte alls faktiskt. Men för kanske en månad eller två sedan råkade jag zappa förbi och fastnade framför "Man on wire" - en jättespännande och intressant dokumentär om dårpippin som gick på lina mellan World Trade Center-tornen (och som nya filmen "The Walk" baseras på). Jag som är så fruktansvärt höjdrädd höll på att rasa ur soffan av svindel, men det var så spännande och intressant att jag var tvungen att kolla. Sen har det liksom bara rasat in bra program på den kanalen. Jag som är så vetgirig älskar att fylla på kunskapsbanken, det ligger i min besserwisser-natur, och på Kunskapskanalen blandas det hejvilt mellan ämnena. Mina bästa serier just nu är Gift med en diktator, Låtarna som förändrade musiken, Vårt vilda liv - familjeäventyr i Kenya, och Mekongfloden - en resa genom Asien. Det sistnämnda programmet med underbara Sue Perkins från "Hela England bakar" som programledare ("jag har ingen aning om varför dom frågade mig, Michael Palin var kanske upptagen med annat", hahaha). Däremellan är det vilda djur, andra världskrigets agentskola, ryska mördare, kvinnokamp i USA och igår tittade jag på ett science fiction-program - jag som inte är ett dugg intresserad av rymden och science fiction!

 

Jag är sist på bollen, men rekommenderar verkligen en titt i Kunskapskanalens tablå. 

 

 

Håhåjaja, jag har varit konsertbakis i två dagar. Nä men jag har varit rätt däckad i huvudvärk och halsont. I fredags hade jag ont i halsen hela dagen och på kvällen kändes det som jag även hade feber. Men med varma bad och Ipren var jag ändå hyfsat på g när vi skulle åka till Stockholm i lördags. Förutom rösten som var nästan försvunnen. Jag får låta bli att sjunga, tänkte jag. Jomen tjena... 

 

Roadtripen började sådär. Vi fick vända efter en halv kilometer eftersom Ebba glömt en av fyra biljetter hemma. Ingen fara skedd, det hade varit lite värre om det uppdagades vid entrén till Tele2 Arena. Vi sammanstrålade med Marion i Strängnäs och hittade till arenan utan minsta problem (jag hade trots allt varit där bara en vecka tidigare), men när vi svängde upp mot arenan så var vägen till deras parkeringshus stängd! Det gick inte att åka ner och parkera där. Hejdlöst opraktiskt. Det stod trafikfunkisar och dirigerade oss in i Globen-garaget i stället. Jag blev lite tveksam eftersom jag vet att globen shoppings garage stänger klockan elva och det var dit vi blev indirigerade. Aja, tänkte vi, om dom skickar in oss här måste dom ju se till att vi kan komma ut också. Vi parkerade och sen hamnade vi i globengallerian tror jag. Vi letade efter någonstan att äta vilket var lättare sagt än gjort. Till slut hittade vi ett cafe som även hade lättare maträtter så det fick bli det. Jag vet inte vad stället hette eller ens var det låg, så jag kan tyvärr inte avråda från det stället.... Dyrt, dålig service och inte särskilt gott. Men vi blev mätta och var mest bara nöjda över att vara framme. Sen gick vi till arenan och efter lite vims (nähä?!) kom vi in. Vi hade golden circle-biljetter och jag ville hänga av mig jackan i garderoben men då tänkte Elisabeth till och påpekade att alla på hela innerplan skulle komma före mig i kön när jackan skulle hämtas ut. Jag hängde den över ett staket framme vid scenen och hoppades att ingen skulle sno den. Sen var det bara att vänta på the queen of pop!

 

Jag är inget stort Madonna-fan och har väl knappt lyssnat på henne sedan "True blue"-skivan som iofs är skitbra. Men alla hits känner man ju igen och hon är ju en ikon så det skulle bli skoj att se henne live. Och skoj blev det! Herregud, käringen vet då hur man knåpar ihop en show. Och hur man gör entré! Då kan man t ex bli nerhissad från taket i en järnbur.

 

 

 

Igår var det konsertdags i Stockholm. New Order på Globenannexet och jag var självklart taggad eftersom jag aldrig sett dom live. Jag samåkte med Ante och Rebecka och det var jag som körde. Mina carpoolare drack öl och eftersom dom tydligen är utrustade med blåsor av ärtstorlek fick vi stanna för kisspaus inte mindre än två gånger *stön* Trots detta kom vi fram nästan på minuten på utsatt tid och kunde möta upp med Jenny utanför annexet. Ante och Rebecka hade köpt sina biljetter på Blocket och ville ta det säkra för det osäkra och gå in direkt så att ingen hann smita in på deras biljetter ifall att det var någon oseriös försäljare de handlat av. Jenny och jag gick till en pub bredvid och jag åt en jättegod gulaschsoppa, och så satt vi och snackade ett tag. Sen gick vi in och efter det obligatoriska band-tisha-inköpet gick vi och ställde oss ganska långt fram. Som vanligt stod vi och spejade och spanade efter folk att känna igen, och som vanligt såg vi en gammal Torshällabo. Jag såg på Facebook att mitt ex var på annexet vilket inte var det minsta överraskande. "Honom borde vi kunna se, han är ju så lång" sa jag. Nej det gjorde vi inte. Däremot så hittade hans fru mig! Det var så bisarrt. Jag har ju aldrig träffat henne men vet hur hon ser ut, och huxflux ser jag hur hon banar sig fram genom folkmassan mot mig och ba "du är E's ex! Jag kände igen dig och tänkte att jag måste ju gå fram och hälsa". Jag blev lite ställd och tyckte det var både konstigt och lite obekvämt, men framför allt blev jag förvånad över hur faen hon kunde känna igen mig men det var tydligen fullständigt självklart. Haha, jag tror jag är helt osynlig liksom. Hursom, hon hade tappat bort maken ("jag borde ju hitta honom, han är ju så lång" *s*) så vi hjälptes åt att speja (återigen, awkward...) och lyckades lokalisera honom, så jag fick säga hej. Det var kul! Jag har ju inte träffat honom på nio år. 

 

Konserten var skitbra! Lite segt på mitten då jag tyckte det saknades självklara hits, men allt var förlåtet när de körde min superfavorit "Bizarre love triangle". Vi sjöng och dansade så jag blev svettig och helt hysteriskt törstig. Gulaschsoppa och vitlöksbröd var såhär i efterhand inte den optimala förberedelsen. Vi fick även höra "Temptation", "True faith" och "The perfect kiss" mfl. När det var dags för extranummer sa jag till Jenny "Vågar man hoppas på en 'Blue Monday'". Jo det vågade man, men inte just då. Först körde de nämligen "Atmosphere"! *dör* Jag höll på att smälla av och håren på armarna reste sig, bokstavligt talat. Som backdrop visade de videon, blandat med stillbilder på Ian Curtis och då blev det nästan lite blött i ögat faktiskt. Inte nog med det, sen körde dom "Love will tear us apart"! Herregud. Och så "Blue Monday" på det som sista låt. Gaah, så bra! 

 

Jag sammanstrålade med Ante och Rebecka utanför och kommenderade dom att kissa innan vi åkte hem för det skulle inte bli några stopp på vägen, utan nu var det plattan i mattan nonstop. Kalla mig kisspolisen.. Hemresan gick i ett huj. Rebecka somnade i baksätet och snarkade som en liten björn :) Ante och jag satt och fnissade i flera kilometer och Ante spelade in ljudet och skickade filen till hennes mobil som en liten surprise när hon vaknade, haha. 

 

Kul kväll! Mindre festligt att behöva vara på plats i syntolkstudion klockan åtta i morse. Men jag hade i alla fall sjungit upp mig ordentligt! 

 

 

Jomen visst är det väl rimligt att vara tröttare än döden i två dagar efter baluns? I det här fallet - ja. I lördags var det jubileumsfest för Blå på Lokomotivet i hemmahooden och jag var skitpeppad. Jag orkade inte fixa med sova-över-hundvakteri utan bestämde mig för att ta bilen och åka till Tuna ett par timmar och sen åka hem igen. Det viktiga var att träffa gamla bekanta, se Yvonne och dansa till bra musik - att festa i betydelsen dricka öl kändes inte så himla angeläget. Jag hann inte mer än hänga av mig jackan och köpa en läsk så dök Majsan upp. Sen trillade bekantingarna in på löpande band. Några visste jag skulle dit, andra var överraskningar. Alltså, det var så KUL! Hängde mest med Sofie och Lotta som jag i sammanhanget träffade rätt nyligen - det var 2012... Rickard har jag inte sett sedan 1995 t ex, Totte tror jag inte jag sett sedan -94 och Martin har jag knappt pratat med sedan vi tog studenten -91... Jag är helt SJUKT imponerad över att alla kände igen mig. Eller ens kom ihåg mig. Galet! 1994 hade jag ju hårband, piercad näsa och rutig flanellskjorta för bövelen. Jag är ju sån som känner igen varenda människa jag någonsin mött, men efter att jag en gång babblade loss med ett ex jag mötte på stan tills han lite försiktigt undrade vem jag var så har jag förstått att alla inte är som mig. Jag tänkte därför hålla mig i skinnet och inte ge mig på folk som kanske inte mindes mig, men jag behövde inte behärska mig en enda gång faktiskt för det var alla andra som kom fram till mig :) Sen ska det ju erkännas att det är kul att få höra "Men hur KAN du aldrig åldras?!?!" :) 

 

Det var flera band som spelade, men vi var mest på övervåningen och dansade och dansade och dansade. Bara bra musik precis HELA tiden! Seriöst, hur ofta får man möjlighet att dansa till Blur tre gånger, Håkan två gånger, Broder Daniel två gånger, Primal Scream, New Order, Soft Cell, Pulp, Fatboy Slim, Billy Idol, Iggy Pop, Cure, Aretha Franklin, Chemical Brothers etc etc etc på en och samma kväll? Det var tokvarmt och ganska trångt så efter en kvart rann svetten (och sminket, där får man när man försöker piffa till sig). Men det gick ju inte att sluta dansa när det spelades så jäkla bra musik hela tiden, så det var bara att fortsätta. Jag drack dryga halvlitern läsk och tre stora ölmuggar med vatten men behövde inte gå på toa en enda gång på hela kvällen, jag svettades ut allt. Det var till och med att det smakade salt om munnen som om jag badat i saltvatten.

 

Livemässigt var Yvonne kvällens höjdpunkt (och också det enda band jag brydde mig om att se) och de var såklart skitösiga. Efter att de spelat samlades ALLA på övervåningen och dansade sista rycket. Det var heeelt galet, rena sjögången och jag trodde hela Lokomotivet skulle välta. Vid halv två värkte mina fötter rejält och eftersom jag hade en bit att åka tackade jag för mig och åkte hem. Det kändes som om fötterna skulle boxa sig ut ur skorna, så jag tog av skorna och körde hem i strumplästen. Höll på att skrämma skiten ur tidningsbudet som inte var beredd på att det skulle stå en trött tant med utsmetat tvättbjörnssmink a la Alice Cooper utanför hissen. Rastade hunden och borstade tänderna, sen stupade jag i säng. Kroppen var helt slut men hjärnan var på högvarv och jag var så full av positiv energi att det var svårt att somna. Vilken fantastisk kväll! Bara glada, trevliga människor och bra musik, och så himla många roliga återseenden av fina vänner. 

 

 

 

Igår kände jag mig bakis när jag vaknade. Jag hade ju knappast druckit för mycket, snarare var det väl tvärtom så att jag hade lite vätskebrist av allt svettande. Ebba och jag skulle ut och springa och jag var väl inte helt sugen på det, men har man lovat så har man. Löpcoachen var förvarnad och förväntade sig inga stordåd från mig, det kändes som ett mirakel att jag ens fick på mig ett par skor, men jag kämpade på i nästan 4 kilometer. Då ska det föras till protokollet att det var flera backar! Jag hade nog orkat mer om det inte kommit en skitbrant backe och att jag dessutom var supertörstig. Men jag kom ut och det är det viktiga! *förnumstig*

 

 

Vädret har varit ganska inkonsekvent på sistone. Ena dagen måste man skrapa bilrutorna på morgonen, andra dagen är det 12 grader varmt mitt i natten. Men en hel del sol har det varit och det är ju bara att tacka och ta emot!

 

I lördags var det dags för Den Stora Prövningen. För Ticnet alltså. Biljettsläpp till Håååååkan på Ullevi. Självklart satt jag redo och prick när klockan slog tolv loggade jag in och skulle shoppa loss (well..). Jahaja, första beskedet var att det var minst en timmes väntetid.. Inte oväntat och inte oöverkomligt tänkte jag och satt lydigt och väntade. Efter nästan 2 timmar var det fortfarande minst en timmas väntetid och 130 000 i kö... Jag såg på Ticnets Facebook-sida att det var totalkaos och folk var helt ursinniga. Man kom fram, bokade biljetter, skulle betala och då blev det tekniskt fel och man blev utkastade och placerad i kö igen. Det verkade vara ett genomgående problem, plus det faktum att själva kösystemet inte verkade funka som ett kösystem utan mer som ett lotteri. Mitt i allt släpptes biljetter till en extrainsatt konsert dagen efter (oj så spontant dom kom på DET, det var ju inte aaaalls planerat innan. Jomen tjena mittbena...). Informationen var ungefär lika med noll och ingen fick svar på om man skulle stå kvar i kön och då bli omdirigerad till extrakonserten eller om man skulle våga lämna kön och prova det andra släppet. Jag hade vid det laget suttit och väntat i drygt 2 timmar och börjat tröttna. Plus att jag höll på att både svälta ihjäl och kissa på mig. Elisabeth gav mig okej att skita i hela spektaklet så då testade jag att köa till extrakonserten. Det gick nästan lika segt där så efter sammanlagt ca 3 timmars köande gav jag upp.Uruselt av Ticnet som inte svarade på några frågor utan mest glatt informerade om hur många det var som stod i kö (180 000 som mest..). Jag tror det är första gången jag missat ett biljettsläpp faktiskt. Lite surt känns det allt, men vi sätter vårt hopp till att Håkan gör en Springsteen och kör 4 dagar. Om jag känner att jag inte kan leva utan den här konserten är jag välkommen hem till Mikaels balkong och lyssna. Han bor ju på krypavstånd (inte ens Marion och jag gick ju vilse när vi var där!) från Ullevi. Men frågan är om det inte bara blir retligt, att höra och vara såååå nära men inte få se gulle-Håkan. Aja, det är ju inte som att jag måste bestämma mig idag. 

 

Idag gick det betydligt lugnare till på biljettfronten. John Cleese på Conventum lockade visst inte 180 000 så det var inga problem alls att få biljett. Det blir mammas julklapps- och födelsedagspresent från mig. Hoppas hon vill gå bara, men jag kan inte tänka mig annat, hon har ju varit ett Python-fan sedan 60-talet. 

 

Idag släpptes ju även biljetter till nya Star Wars-filmen och det kan nog ha varit rätt mycket kaos och hysteri där med. Tack och lov att jag inte behövde passa det med, Håkan-spektaklet tog lite knäcken på mig.

 

 

Ebba frågade om jag ville hänga med på geocaching. Det var hyfsat väder, vi skulle gå i skogen och jag kunde ta med hunden så jag tackade ja. Givetvis är jag bara sällskap (och chaufför), själva cachandet får hon sköta. Efter lite felåkning hittade vi där starten var. Vad vi förstått skulle det vara en slinga på 5 km att gå, och sedan samma väg hem igen. Sammanlagt alltså en mil, men det fixar vi vana hundägare och promenerare. En del tar tydligen två bilar och ställer den ena vid slutet och tar bilen tillbaka till starten. Latmaskar, tyckte vi hånfullt. Just då i alla fall... Nu tar det ju lite extra tid eftersom man ska hitta cacherna och logga dom, men ändå. Det skulle inte vara någon svår terräng heller hade vi läst. Det började bra, första cachen hittade vi enkelt och vi hittade till andra också.

 

 

Vi hittade dock inte själva cachen men tänkte att den kan vi ju ta på hemvägen. Sen sa gps'en att vi skulle rätt över en åker, men eftersom vi inte ville grisa ner oss efter en kvart så tänkte vi att det ju måste gå att följa stigen och gå runt i stället. Det blev en omväg på säkert en kilometer men det bekymrade oss inte så mycket. "Det är ju inte som att vi dör av lite extra motion, höhö" tyckte vi. Nä inte just då kanske... Sen gick det bra en hyfsad stund. En del var lite tricksiga att hitta men då grävde Ebba i sin ryggsäck och hivade fram en ihopvikbar gripklo. Sådär som man gör liksom.. 

 

En del cacher var gömda, en del kunde jag med min falkblick (well..) se på håll. Den här t ex. Den var ju lite söt faktiskt.

 

Sen vet jag inte hur vi gjorde, men vi hamnade lite fel och knatade i rätt bökig terräng, och en lång stund i ett stenigt dike. Vi fattade att vi ju måste gått fel någonstans eftersom det inte skulle vara svårt terräng, men vi hittade fram till cachen i allafall, som var precis vid en stig som vi skulle ha gått på, så vi tyckte att det var väl inte helt världen. Sen gick det dock helt åt tjotahejti. SOM vi vimsade! Rätt ut i skogen bland kvistar och rishögar och långt bort från farbara vägar. Vi snurrade och klampade runt och vimsade omkring i en eeeevighet. Till slut tyckte jag att vi kanske kunde skita i just den och se om vi kunde leta oss fram till någon annan cache och komma "på spåret" igen så att säga. Sagt och gjort, och det var en smal sak att hitta en ny, och där någonstans började vi fatta att det bara var att hålla sig på vandringleden med de oranga markeringarna på träden, så skulle cahcerna i princip bara gå att hösta in på löpande band. Doh... Sen gick det som geschwint! Lite klafsande i lera blev det (tips från coachen: bara för att din hund på 30 kg klarar att gå på något betyder inte att detta något håller för din vikt...) 

 

men överlag var det ju faktiskt så enkelt som beskrivningen hade sagt. 

 

Mot slutet började orken tryta lite hos både två- och fyrbening.

 

Men till slut var vi framme och hade tagit alla cacher utom den i början och den som var vilse i bushen. 24 stycken blev det. Vid slutet av slingan fanns det en raststuga och då fick vi huga in på en mycket välförtjänt och välbehövlig pastasallad-matsäck som Ebba tagit med. 

 

Vid det laget hade varit ute och knatat i 3 timmar så det kändes oerhört drygt att veta att vi skulle gå hela jäkla vägen tillbaka också. Men nu hade vi vilat lite och fått mat i magarna, och dessutom skulle vi ju inte leta efter cacher och heller inte gå fel var tanken, så det var bara att gå. Sammanlagt var vi ute i FEM timmar! Vårt vimsande sinkade oss säkert en timma. Milda makaroner vad trött jag var när jag kom hem. Och för att inte tala om hunden, haha. Hon hade ju rusat runt och lekt och rullat i mossa och haft buskul, hon var genomskitig och totalt SLUT. Idag har jag träningsvärk i halva kroppen. Måste köpa ett par bättre kängor om jag ska på fler irrfärder med McGyver/Skalman.