frodis

Ebba och Elisabeth skulle komma hit igår och käka chips och kolla Mellon. På eftermiddagen messade Kristoffer och frågade om vi skulle ses och kolla, så jag sa åt honom att han var välkommen hit. Vilken kväll. Ebba fick börja med att fixa med min dator som krånglade och det ordnade hon i ett nafs (tack!). Precis när Mellon började klampade Kristofer in och började surra om att han köpt en klocka på Teneriffa. Den hade inget batteri utan man fick liksom hålla igång den genom att vicka och veva med armen mellan varven, vilket enligt honom skulle kunna förklara vissa tics hos en av våra gemensamma bekanta. Hej och hå, sen satt han och vickade på armen och skakade som en annan parkinson-patient - för att efter typ en timma tillägga lite i förbifarten "ja man KAN ju skruva upp den på vanligt vis också". Alltså, vi dog! Vi skrattade så vi grät. Elisabeth bröt ihop i soffan och Ebba fick springa på dass för att hämta papper att torka tårarna med. Dåre! 

 

P g a ovan nämnda debacle kollade vi inte lika koncentrerat som vi brukar. Ellen Benediktsson hade beskrivit sin låt som "lite Depeche Mode" vilket gjorde mig förväntansfull men självklart också ytterst skeptisk. Jag vet inte riktigt hur hon kunde få för sig att det skulle låta lite DM om den låten, för det gjorde det då fan inte! Den lät som en blek "Euphoria". Men det var nog ändå bäst tycker jag. Andreas Johnsson levererade sin sämsta mello-låt men inte sjutton förtjänade han att bli sist! Sen var det någon jojk-historia med också. Låten i sig var det inget el på men jag saknade lite sång. Jojk är så att säga inte min melodi. Jag måste kolla på reprisen i natt för jag minns inte nånting, vi bara flamsade hela tiden och lyssnade inte alls på vad de gjorde på tv.

 

Efter Mellon troppade gästerna av efter hand. Kristofer och jag satt och pratade säkert till klockan ett, och jag pulade i mig resterna av kakan Ebba bakat och haft med. SJUKT trevlig kväll! Det var skönt att skratta och flamsa lite efter en i övrigt trist vecka.