frodis

Förra veckan var det jubileumsvecka på stan då Örebro firade 750 år. Jag kände mig lite kluven. Jag är ju alltid för att det händer saker, men när jag först läste om vad som skulle erbjudas kändes det inte så jättefestligt. Men det blev bra! Mycket tack vare vädret förstås, som fick folk att gå man ur huse. I tisdags sprang jag ju Color me Rad och i onsdags syntolkade jag en guidad visning på slottet. Det gick bra även om mina improvisationskunskaper sattes lite på prov då de ändrade i visningen mot vad jag var förberedd på. Det var inga stora grejer och de synskadade märkte knappt något, och alla var nöjda. Förutom en liten detalj då... Alltså, varför ta med sig skrikiga småbarn på guidad visning på slottet? Seriöst, hur egocentriska föräldrar finns det? Nu pratar vi inte om stojiga barn som inte uppfostras utan om barn som är så små att de inte förstår konceptet att uppföra sig och vara tysta. Vad har dom där att göra? Galet ohyfsat mot alla.

 

I torsdags tog jag och Kristoffer en öl på uteservering. Jag hade helt missat att det var allsång med Lotta Engberg vid slottet, men vi pratade och flamsade så vi kunde koppla bort det. Jättekul! Veckan skulle avslutas med Magnus Uggla och danskväll på Strömpis i lördags. Ebba och jag köpte biljetter för ett tag sedan och jag hade inte riktigt koll på var och när allt var, så jag trodde Uggla skulle spela på Strömpis. Det skulle han såklart inte utan vid slottet. Skitsamma för min del, men Ebba blev nog lite besviken då jag sagt att den spelningen ingick i biljetten. Hursom, vi gick till Strömpis och höjde medelåldern en smula. Där fick man sitta i någon slags svampliknande hoppborg och mysa. Det var rätt kul även om man såg helt störd ut när man skulle ta sig i och ur. 

 

Vi dansade i ett par timmar och det var skitkul. Jag älskar ju EDM och kan dansa hur länge som helst. Att jag var 15-20 år äldre än merparten av gästerna skiter jag fullständigt i. Jag dansar hundra gånger hellre till Adrian Lux än till Magnus Uggla. Sen behövdes det en redig tant som sträckte upp ungdomarna. I toakön blev det värsta fylletramset där en kille och en tjej började tjafsa om vems tur det var att gå på dass. Helt bisarrt, de stod och gapade och bråkade och stod i vägen så INGEN kunde gå på toa. Till slut smet tjejen in. "Fan vilken fitta hon är!" utropade killen, opassande nog rätt i örat på mig som gick förbi just då. Då brann det i peruken på mig! Jag körde upp mitt argaste pekfinger i ansiktet på honom och röt "ÖJ!! Inte sånt språk, tack!". Han blev helt ställd och spärrade förskräckt upp ögonen. Hans kompis skrattade så han tjöt. Jamen vafan, så säger man inte. Punkt slut. 

 

Vi käkade lite kebab och fortsatte dansa men blev helt trötta i fötterna så då satte vi oss på en bänk och vilade lite. Tjejen bredvid kommenterade mina örhängen och pratade lite, sen gick hon upp på dansgolvet med sina kompisar. Efter bara några minuter kom hon tillbaka och ba "Nä men alltså, du är så jävla snygg så jag måste ha ditt telefonnummer!". Huh? Det fick hon ju självklart inte eftersom jag för det första inte lirar på den planhalvan och för det andra inte ger ut något nummer till kompletta främlingar. Men cred för att hon vågade vara så rättfram! Det hade jag aldrig vågat. A for effort! Desutom bad hon om ursäkt när hon märkte att jag inte var intresserad. Men jisses, ingen fara! Jag blev ju inte sur eller nåt. 

 

Vi gjorde ett tappert försök till på dansgolvet men sen var vi helt färdiga. Men vi hade en väldigt god anledning - i fredags kväll sprang vi nämligen en MIL!! Det är sant, en hel mil sprang vi! Jag trodde jag skulle dö men jag fixade det. Helt crazy. Enligt Ebbas superklocka var vi inte ens långsamma heller (med våra mått mätt) även om det stundtals kändes som man sprang i cement. Så att tanterna gav upp dansandet strax efter midnatt är helt i sin ordning. Jag fick dessutom extra motion då jag först missade bussen och sen inte fick någon taxi utan helt enkelt fick GÅ hem. Fötterna kändes som två paket köttfärs när jag äntligen stapplade in i porten. Men kul var det!