frodis

Ja jisses, då har jag sprungit mitt första lopp.... Igår kväll hämtade jag upp Ebba och så åkte vi mot E-tuna för att delta i Eskilstunaloppet by night. Man kunde välja på 5 eller 10 km, och vi hade valt 5 såklart. Vi var på plats i god tid och hade väl inte mer än hämtat ut våra nummerlappar så träffade jag en gammal gymnasiekompis. Jag tror knappt jag träffat henne sedan vi tog studenten för en herrans massa år sedan (24!!) så det var jättekul! Sen dök mamma och pappa upp också. Dom hade tänkt stå någonstans längs banan och heja, och pappa hade t o m försökt knåpa ihop en hejaramsa! *dör av skratt* Jag förklarade att SÅ jävla långsamt springer vi inte att man hinner med nån ramsa när vi svischar förbi. "Men den är bara 4 rader" *asg* Nu höll dom sig vid start/mål i stället och det var lika bra det. Ute längs banan var det becksvart på en del ställen och knappt några människor alls, det hade sett ut det om han hade stått där ensam i kolmörkret och brölat som en berusad domedagsprofet!

 

När det var dags för start höll vi oss långt bak för att inte vara i vägen för alla spänstfenomen som tänkt springa aningens fortare än Team trinda tanter. Men när sen startskottet gick så fick jag feeling och skenade iväg som skjuten ur en kanon. Hann inte mer än ut från startområdet så blev jag dessutom hungrig. Ebba hojtade att jag skulle ta det lugnt, men jag ville inte att alla skulle springa ifrån oss så det tog henne en halv kilometer att få hejd på mig. Vårt mål var att klara oss runt och inte komma sist, och när alla bara sprang iväg så fort så ville jag hänga på så vi inte skulle komma just sist. "Men alla ligger ju före" klagade jag. Löpcoachen hade is i magen och förklarade att "vi tar dom sen, på sista kilometern". Det var tur att hon var med, annars hade jag älgat på i dårtempo och efter en km legat död i en buske vid Djurgårn. Vi började med att springa om en tjej, och efter ett tag ytterligare en. Sen hamnade vi bakom två snubbar, men i en nerförsbacke fick jag värsta farten och bara susade förbi dom. Ebba hängde på. En bit längre fram såg vi två kvinnor som vi bestämde att vi skulle springa om på slutet. Jäklar vilka sega kärringar! Den ena började tackla av och gick en bit, men så fort vi började närma oss så började hon springa och drog ifrån. Så höll det på ett bra tag och jag blev skitirriterad. Nu förstår jag vad Charlotte Kalla och Magdalena Forsberg menar när de pratar om att de gärna jagar i stället för att ha ledningen. Jag började känna mig trött men så närmade vi oss damen före och då jävlar slog tävlingsinstinkten till. Till slut kom vi om och siktade in oss på nästa offer. Där gick jag dock bet. Det var mindre än en halv km kvar men jag orkade inte springa om henne. Ebba däremot satte in värsta spurten och klämde sig precis förbi henne i mål. Jag kom en sekund efter. Herrejääävlar vad trött jag var! Spurt är verkligen inte min grej. Jag var genomsvetttig och helt yr, men sjukt nöjd! Vi tog oss runt, kom verkligen inte sist och sprang på en för oss bra tid (35½ minuter). Jag var helt övertygad om att snubbarna vi sprang om i backen skulle komma ikapp och om oss på slutet, men de kom nästan en minut efter oss! Det ni. Att vi blev VARVADE av en spenslig marockan som sprang en mil fortare än det tog för oss att skubba runt halva distansen var ju en smula knäckande förstås, men han lirade ju liksom i en egen liga. 

 

Trötta och nöjda och eftersvettandes skulle vi åka hem. Jag var lite fundersam på hur man skulle köra ut från parkeringen för att inte råka meja ner några medtävlare. Jag backade sakta ut ur min ruta och skulle köra iväg när en kille i en bil bredvid började vinka och hojta åt mig. Jag fattade ingenting och trodde han försökte visa hur man skulle åka eller något. Jag fick öppna dörren för att höra vad han sa. Jag hade visst glömt jackan på biltaket.. Haha, helt förvirrad. Vi åkte till Burger King och intog en segermåltid, och självklart lyckades jag spilla dressing på medaljen. Oh well.. 

 

När jag vaknade i morse kände jag mig bakis. Huvudvärk, törstig och hungrig som en varg. Jag har varit helt död hela dagen och tagit inte mindre än två tupplurar. Det är slitigt att tävla i sport minsann! Men skämt åsido så är jag jättenöjd och faktiskt lite stolt. Vi började ju träna i våras, men efter alla omgångar med sjukdomar och skador och skit fick vi ju börja om i princip från scratch för en månad sedan. Och igår sprang vi lopp! Heja oss!