frodis

Jag är så trött, så trött, så trött. På allt och alla. Nu börjar jag äntligen bli helt frisk från den där flunsan som härjat som nån jävla digerdöd light. Herregud vilken segdragen historia! Jag har varit feberfri länge och hostan har gett sig för ett tag sedan. Halsen börjar också bli normal. Men orken! Jag orkar ju ingenting! Påskhelgen var den tråkigaste i världshistorien, det var så jag nog undrar om inte till och med Jesus hade roligare. Mer action hade han garanterat. I fredags var Elisabeth och jag på en liten roadtrip. Vi åkte till Laxå, häpp! Vi skulle kolla in en second hand-affär som skulle vara bra. Det var den säkert, men vi hittade ingenting. Det blev en snabbvisit i Laxå m a o. Vi åkte till Mariebergs köpcentrum i stället. Jag trodde i min enfald att allt var stängt på långfredagen men sånt slutade vi visst med på 90-talet. Inte heller på Marieberg blev vi långvariga. Sen åkte vi till Enellys och åt. Det var helt okej och nu kan vi bocka av det på testa-nya-saker-listan. Det var en utflykt på sammanlagt kanske 2,5 timmar men jag var ändå helt slut när jag kom hem. Gick ut med hunden en sväng och sen var jag totalt urlakad på ork och somnade i soffan i två timmar. Så har det varit ett bra tag nu, och det är vansinnigt tröttsamt. Jag är uttråkad så jag håller på att bli galen, samtidigt som jag inte orkar göra någonting. Frusterande!

 

En annan sak som tar extremt mycket energi är att vara arbetslös. Jag håller på att bli tokig. Det är så vansinnigt tärande på kropp och själv och jag blir en person jag absolut inte vill vara. Gnällig och sur, totalt humorlös och jag känner mig som världens sämsta kompis som inte orkar vare sig lyssna eller bry mig. Fruktansvärt glömsk och vimsig är jag också av att inte ha något att göra. Ska jag komma ihåg mer än en sak (eller ens komma ihåg just en sak) måste jag skriva en lapp. Jag trodde inte att det skulle vara såhär jobbigt faktiskt, och jag trodde heller inte att det skulle gå så trögt. Och så kommer mamma med något som givetvis är menat som goda råd och peptalk, men som jag bara blir skitförbannad över och så gormar och härjar jag och så blir vi båda ledsna. Det är ju inget illa ment, det fattar jag också. Men. Jag. Orkar. Inte. Det är jobbigt nog som det är, jag klarar inte en massa (i mina ögon) irrelevanta, korkade kommentarer. Ju längre tid som går, desto mer stressad blir jag och man känner sig mer och mer värdelös för var dag som går. Eftersom jag dessutom varit sjuk har jag inte kunnat t ex gå till gymet eller något sådant för att bli av med lite stress och frustration, utan jag har liksom bara suttit hemma och blivit fetare och argare. Jamen ni hör ju, värsta pinglan..

 

Gud, det måste ändras snart innan jag exploderar. I morgon ska Ebba och jag börja med löpträningen i alla fall. Läs: vi ska börja lufsa. Mer orkar ju inte jag. *suck*