frodis

Äntligen var det dags för mig och Elisabeth att förverkliga den där planen vi kom på en blöt natt på krogen för fem år sedan – att åka till London-OS! Natten mot torsdag förra veckan kom E och hämtade mig och sen bar det av mot Arlanda. Det gick utan större mankemang förutom att jag tramsade till det lite vid incheckningsautomaten. Flygresan var bra jäkla seg och det blev inte många minuters sömn. Framme på Gatwick fick vi våra väskor snabbt och sen hoppade vi på Gatwick Express till ”stan”. Det där med express var uppenbarligen en definitionsfråga, det kanske var med ponnyexpressmått mätt. Hursom, efter inköp av travelcard på Victoria station bar det av mot Earls Court där vi skulle bo. Hotellet låg jättenära stationen och det vimlade av funktionärer att fråga om hjälp så allt flöt på bra. Sen skulle vi checka in hos vår italienske receptionist Claudio. Han hade lite problem att uttala mitt efternamn så jag talade om hur man skulle säga (inte för att det spelade mig nån roll, men han  frågade). ”Ah sorry” sa Claudio, ”Ich spreche nicht Deutsch”. Ehm, jag sa att det ändå inte hade hjälpt ett dugg eftersom jag är från Sverige och då bröt den andra receptionisten ihop i fnissattack. Stackars Claudio, ingen bra start. Sen när vi baxade oss upp till rummet såg vi att vi fått en dubbelsäng. Alltså jag gillar Elisabeth, det är inte det, men jag vill inte trängas i samma säng som henne. Ner till Claudio igen och krångla lite så vi fick ett annat rum. Arkitekten kan inte direkt haft tankemössan på när h*n ritade det här Fawlty Towers-rummet.

Hade man garderobsdörren öppen gick det inte att komma in i rummet eftersom rumsdörren gick inåt utan då fick man backa in i ett hörn för att kunna stänga rumsdörren först, och man fick inte vara för tjock för då gick det inte att komma in i badrummet utan att först flytta på min hjulförsedda säng som rullade iväg varje natt och stod på sniskan varenda morgon. Sen skulle jag då aktivera safety boxen. Jag läste instruktionen noga och lyckades faktiskt få den att funka! ”Jag kunde!” utropade jag stolt och sen skulle jag göra igen och då gick hela skiten sönder.. Helt stendöd var den. Jahapp, bara att ringa till receptionen och tramsa med Claudio igen. Det kom en liten farbror med en hel påse verktyg men inte ens han kunde fixa den. Stön.. De hade boxar i receptionen så vi fick använda en sån.

Sen bytte vi om och så bar det av mot Hyde Park! De hade hägnat in ett gigantiskt område där det visades OS på fem storbildsskärmar, det fanns oändligt många matställen och tre ölbarer. Flera uppträdanden på kvällarna och allt detta var gratis. Helt fantastiskt. Vi strosade runt och tog en lunchöl och kollade på lite alla möjliga sporter. Efter ett tag insåg vi att vi faktiskt varit vakna i cirkus 30 timmar och att det kanske var läge att ta en liten middagslur, fräscha upp oss och gå ut och käka. Elisabeth lyckades komma ut på nätet och såg att det blivit ett svenskt silver i dubbeltrap. Värt att fira! Vi käkade lite mat på den ena kvarterspuben och sen åkte vi in till Piccadilly och gick på en annan bar. ”Two for one cocktails” lät som en trevlig deal för att fira att vi var framme, och silvret såklart, så det slog vi till på. Inte hade vi räknat med att få varsin TILLBRINGARE med strawberry daiquiri!

Dagens tips – bälga inte i dig dryga litern strawberry daiquiris när du varit vaken 30 timmar, det är allt jag säger... Håkan Dahlby skulle varit stolt, och lika förvånad, över hur vi firade hans silver.

 

Fredag morgon var vi uppe i god tid, med picnicfilt och Sverige-tröjor, för en heldag i Hyde Park. Cirkusen började redan i kön till säkerhetskontrollen. Vi hade läst på ordentligt och visste att man inte fick ha med sig mat eller dryck in, det var ungefär samma säkerhetsrutiner som på en flygplats. Framför oss stod vad vi kom att kalla Matpappan. Han hade uppenbarligen inte gjort sin hemläxa. När de skulle öppna pratade de i högtalarna om vad som skulle hända idag, vilka i Team GB (Storbritanniens idrottare) som skulle tävla, vilka artister som skulle uppträda etc och så påminde de om att man som vanligt inte fick ta med mat och dryck in. Matpappan liksom stelnade till när han insåg att hela hans matsäcksbestyr varit förgäves, han hade nämligen asat med mat för hela dagen åt sig och sina två söner som var en 6-9 år ungefär. Men Matpappan fann på råd! Han dök ner i matsäcken och hivade fram grej efter grej för ungarna att kalasa på medan vi köade. Ungarna fick varsitt kakpaket att hugga in på. Det var chokladkex och chokladpinnar och gud vet allt. Barnen såg rätt nöjda ut, käka chokladkex redan på morgonen liksom, och mumsade glatt på så hela fingrarna var fulla i choklad, medan Matpappan stod och knövlade ner inplastade trekantsmackor i sina byxor! Så nära skrevet som möjligt eftersom de inte får muddra hur närgånget som helst. Bakom stod Team Sweden (vi alltså) och försökte hålla oss för skratt. Ena kakpaketet tog slut och då fick ena ungen fortsätta med andra kakpaketet medan Matpappan halade fram en stor chipspåse åt den andra ungen. Engelsmännen kör ju nästan bara med sina små chipspåsar som man avslutar i tre glufs, men eftersom de skulle vara på utflykt hela dagen hade Matpappan slagit på stort med en stor jäkla påse. Vi höll på att dö. Men det var inte slut där. Barnen åt kakor och chips allt de förmådde och då simsalabim grävde Matpappan fram två gröna äpplen för dom att gnaga på! Här började Team Sweden implodera av återhållet skratt och ungarna började se förskräckligt mätta ut och åt inte alls med samma entusiasm som tidigare. Men hör och häpna, det var inte slut där heller. Matpappan hade någon slags Mio min Mio-matsäck som ALDRIG tog slut och som le grande finale tog han fram morotsstavar och skitstora gurkbitar! Det var inte några små minimorotspåsar från Marks&Spencer utan han hade verkligen skurit till dom själv och lagt i påse. Vid det laget hade de nått fram till ingången där världens sötaste vakt såg hur ungarnas humör började tryta lite och tuggorna växte i munnen på dom, så han kom med rara peppande kommentarer typ ”Aaaaw, it’s refreshing aint it? It’s my favourite vegetable!”. Matpappan sa inte mycket, han tuggade morötter med större frenesi än Lille Skutt och kunde inte prata. Sen vet vi inte hur det gick för dom tyvärr för vi hamnade i olika köer. Men om han fick med sig mackorna in, hade han verkligen tänkt äta dom? Mosade trekantmackor med extra mycket pungsvett, yum... Vilken flopp, här har han stått hela kvällen och fixat värsta monstermatsäcken för hela dagen. Och arma barn, helt kräkmätta innan de ens kommit innanför grindarna! Det som fanns chokladprovning för dom och allt.

 

Det var en busy dag, mycket för Team Sweden att hålla koll på! Alshammar skulle simma, Moa springa 400 meter och Lassi ro final. När det var dags för roddfinalen var vi redo med våra jackor och flagga. Alltså... Team Sweden hade inte full koll på det här med rodd.. Lassi började bra och vi hojtade och hejade allt vi orkade. Han ledde vid första mellantiden, låg bra till vid andra mellantiden och vid tredje mellantiden var han trea. Då trodde vi han gick i mål... Vi vrålade som dårar och jublade och trodde han fått ett brons och sen ba’ ”Men varför stannar dom inte? Ska dom ro mer?” Självklart kom det en britt och knep bronset före Lassi och där stod vi som snopna idioter.. Men se det var då vi kom på att även små segrar är värda att fira! I Team Sweden är vi minsann inte så knussliga, vi firar även mellantidssegrar och heatsegrar och semifinalplatser och sånt. Efter lunch blev det semifinal i tennis. Solen strålade och vi la oss på picnicfilten och hade det gemytligt.

Började prata med några svenskar bakom oss och så hängde vi med dom hela matchen som kom att bli den längsta i OS-historien. Mitt i matchen var det en barnblåsorkester som uppträdde på stora scenen. Haha, så fruktansvärt otacksamt! De hade säkert övat i eeevigheter och varit så stolta över att få spela i Hyde Park på OS – och så bryr sig ingen, de blir totalt utskåpade av Roger Federer. På kvällen gick vi till vår andra kvarterspub och åt och firade att det minst skulle bli brons i nån slags segling på söndag. Team Sweden firar även i förväg minsann!

 

Lördagen skulle bli den mest kaosartade på hela veckan. Vi var uppe tidigt och tog med oss frukosten till Hyde Park, där vi satt på en bänk och åt. Det var damernas triathlon och den gick runt Hyde Park så det var jättemycket folk ute längs gatorna. Vi visste att det var en svenska med så vi hejade när de cyklade förbi. När vi skulle gå in såg jag på en telepromter att Saint Etienne skulle spela på kvällen! Satan vad coolt! Väl inne på området koncentrerade vi oss på hästhoppningen. Huxflux är det en engelsman bredvid mig som kollar sin mobil och säger till sin fru något om att den och den vunnit och ”Sweden second”. Jag hajade till direkt och frågade om jag hört rätt. Jodå, i triathlon hade det blivit svenskt silver. YEY! Och vi hade ju varit där och hejat på! Det var inga jätteviktiga sportgrejer på dagen och eftersom vi ville se en massa grejer på kvällen plus Saint Etienne bestämde vi att åka och shoppa i stället. Det blev en tur till Camden, och jag shoppade järnet. Sen tillbaka till hotellet för tillpiffning innan kvällen. Vi hade tvn på hela tiden och de visade visserligen från OS men med på tok för mycket fokus på velodromcykling. Vi fattade ingenting och jag gör det fortfarande inte. Velodromcykling har alltid varit min och Elisabeths hånsport nr 1, men britterna är som TOKIGA i velodrom! Vi skojade för längesedan och sa att vi kanske skulle försöka få biljetter till velodromcyklingen, det borde inte vara så svårt och inte så dyrt heller. Men eller hur.. ALLA gillar velodrom och britterna vann rubb och stubb, typ. Helt galet, Paul McCartney var på velodrom! Prins William med fru var på velodrom! Velodromcykling? Seriöst? Det är ju ingen riktig sport tyckte vi. Hursom, vi drog till Hyde Park för att hålla koll på Englands fotbollskvartsfinal, längdhoppsfinalen och Alshammars final. Det började rätt bra men sen glömde visst Team Sweden bort att äta och det blev ölkvällsmat och sen blev det på tok för många moment att hålla ordning på... England förlorade fotbollen på straffar (surprise!) men sen blev det Team GB för hela slanten. Jessica Ennis vann sjukampen och det blev stort jubel. Vi var väl inte helt entusiastiska utan gapade ”Vem är det som har Europarekordet kanske, VAVAVA?!”. Som sagt, man får glädjas åt det lilla. Sen var det konsert!

Precis när de började hade E ställt sig i ölkön så jag stod lite bredvid och väntade och dansade lite. Då kom det en kille som frågade om vi skulle dansa. Visst tyckte jag, och förutsatte att han skulle dansa loss lite typ normal. Nejdå, han förklarade att SÅHÄR dansar man till den här musiken och så högg han tag i mig och började bugga som en galning! Jag skrattade så jag höll på att dö, Saint Etienne är ju inte direkt någon buggmusik! Vi frågade var han kom ifrån och han var från Finland, som tyvärr inte tagit en enda medalj dittills. Vi var generösa och tyckte att det var okej att han firade vårat silver. Det kan vi bjuda på, det handlade ju inte om hockey. Efter konserten började vi prata med en kvartett brittiska bögar. Jätterara och tillräckligt ointresserade av sport för att vi skulle kunna tuta i dom att velodromcykling inte är någon riktig sport. Triathlon däremot, ojojoj, DÄR snackar vi sport! Ena killen höll med om att triathlon verkligen var ett kraftprov, men att mja mjo han trodde nog att velodromcykling nog var ganska tricksigt också. ”Kom igen när ni vunnit OS-guld i HOCKEY!! Kom an bara, anytime anyplace!” kontrade vi och hötte med nävarna.

 

Sen skulle vi ta oss till tunnelbanan och jag vet inte hur vi bar oss åt men vi var nästan ensamma på gångbanan. Det stod funktionärer överallt och en vakt hojtade att han gillade mitt hår. Trevlig kille tyckte vi och började babbla med honom. Vi frågade om han visste någon pub eller klubb i närheten och han började förklara. Det var för komplicerat tyckte vi, han kunde väl hänga med i stället! Det kunde han inte hur gärna han än hade velat, han var tvungen att jobba. Sen blev det helt bisarrt, för vi var verkligen helt själva på gångbanan. Vid övergångsstället stod det sju vakter uppradade varav en med megafon, och där kom vi i ensamt majestät. Sju vakter för att styra upp så två tanter inte rasar ut i trafiken. Det var så sjukt att vi började asgarva. Sen stod vi och pratade med dom och vi tyckte det var lite ogästvänligt att vinna typ åtta guld på en dag. ”Sex guld blev det” var det en liten pallevante till vakt som klämde ur sig och DÅ blev Team Sweden eld och lågor! Jaså minsann, vi har en mister know it all här, ville han att vi skulle stoppa ner honom i handväskan eller?? Kom igen när ni vunnit OS-guld i HOCKEY!! Kom an bara sa vi och hötte med nävarna återigen. Vakterna försökte vara lite seriösa men när Elisabeth stirrade på den ena och frågade ”Måste man vara allvarlig för att ha ditt jobb??” så brast det. Det hann bli grönt både en och två gånger innan vakterna lyckats sjasa Team Sweden över gatan. Vi skrattade så vi nästan kissade ner oss och så stapplade vi till t-banan. Där blev det dramatiskt värre. Jag var inte riktigt med på momenten så när Elisabeth hoppade på tåget hann jag inte med utan dörrarna stängdes och där stod jag på stationen och tjöt ”Nääääääj Eliiiiisabeth!!” i primal. Tant E är dock en handlingskraftig kvinna så hon hittade nån knapp att trycka på så tåget inte åkte och dörrarna öppnades och jag kunde hoppa på. Då skrattade vi så vi vrålade. Sen försökte jag sansa mig och sluta skratta. Jag kneeeep igen munnen och stod och skakade i skrattkramp medan svetten började tränga fram i pannan. En britt bakom mig tyckte att det var ju skönt att få fnissa av sig ibland, haha. Det gick inte att övertyga honom om att velodromcykling inte är en riktig sport, däremot kunde vi enas om att gång inte är en riktig sport. Men fortfarande – kom igen när ni vunnit OS-guld i HOCKEY! *tar mig för pannan* Det var väl ett jävla tjat om den där hockeyn, jag tror vi utmanat varenda britt på hockey. Som om det är VI personligen som vunnit guld liksom.

Sen bytte vi t-banetåg och för att det inte skulle bli lika mycket cirkus höll vi varandra i handen och hoppade på vagnen samtidigt och tjöt ”wiii” och damp ner i sätena och började vrålskratta återigen. Ett par brasilianskor bredvid började också asgarva och även paret mittemot oss. När vi klivit av och stod i rulltrappan var det ett par brittiskor som kom och sa att jag hade ett sånt smittsamt skratt, det hade hörts i hela tunnelbanetåget och det var heeeelt underbart tyckte dom. Haha, man tackar! Väl ”hemma” slank vi in på ena puben och hamnade i samspråk med Peter och Sarah, två jättetrevliga britter. Vi tjötade om allt möjligt och hade skitskoj. Sarah berättade om en kille hon flörtat lite med, men han var yngre än hon trott. Nu hade han skrivit till henne på Facebook och verkade vilja träffa henne. Hon visste inte hur hon skulle göra, han var ju rätt ung tyckte hon, och frågade vad vi tyckte. ”Team Sweden says OK!” sa vi och gjorde tumme upp. ”Jamen dåså, då svarar jag det” tyckte hon och tog upp sin iPhone *asg* Herregud vilken kväll!

 

Morgonen efter var det inte mycket till skratt och tjo och wohoo hos Team Sweden, let me tell you... Jag vaknade av att jag var så hungrig att jag höll på att kräkas. Att smyga upp lite diskret var det inte tal om, golvet knarrade så det lät som man möblerade om (jamen jag sa ju att vi bodde på Fawlty Towers!). Min kära roomie vaknade och var rädd att huvudet skulle explodera om hon rörde sig :) Jag kasade ner till affären och köpte vatten. Magen var hungrig men inte halsen så jag fick lugna mig lite med frukost. Vi skulle på dansföreställningen ”Stomp” senare och bara tanken på att sitta i en lokal med folk som hoppar runt och bankar på soptunnelock och slår med metallrör gjorde mig helt utmattad. Den här dagen skulle ägnas åt först sightseeing och sen ”Stomp” så vi hade ingen brådska. Efter mycket stånk och stön lyckades vi ta oss ut på stan och sen gick det faktiskt rätt bra! Vi tog oss till Buckingham Palace, där vi fick se lite maraton, sen betade vi av Westminster Abbey, Big Ben och det där i ett sjok.

Buckingham Palace - häpp!

 

Jätteful maskot - häpp!

 

En till jätteful maskot - dubbelhäpp till och med!

Ett par timmars promenerande blev det och det regnade en del, men det var faktiskt precis vad bakiskärringarna behövde. När det var dags för ”Stomp” var vi med i matchen igen. Föreställningen var jättebra! Efteråt åt vi på en helt suverän belgisk restaurang, Leon de Bruxelles. Rekommenderas! Vi var tillbaka på kvarterspuben lagom till 100-metersfinalen, men SEN var det tack och gonatt för Team Sweden.

 

Flera dagar var det ”special guests” på stora scenen och på måndagen var det finbesök av *trumvirvel* VELODROMCYKLISTER! Vi kollade givetvis och var med och hurrade. Dock med tillägget ”men bara så ni vet så är det ingen riktig sport”.

Velodromcyklister - häpp!

Vi är jättemogna, jag vet. På kvällen försökte vi barhoppa lite. Det visade sig dock att måndagar är britternas stugsittardag för det var jättelugnt ute. Vi hittade en mysig pub, riktigt sådär engelsk.

 

Tyckte vi. Huxflux kom det dock in en hel sombreroorkester genom nödutgången och trudeluttade! Vi tror att de överraskade någon som fyllde år, men ändå. Vi höll på att dö, det var så bisarrt.

 

Om måndag var stugsittardag så var tisdag den stora gå-man-ur-huse-dagen. Herrarnas triathlon skulle avgöras och varenda människa skulle titta på de brittiska bröderna Alistair och Jonathan Brownlee. Jag har adrig varit med om maken till uppslutning, det var HELT sjukt! Det gick inte ens att gå av vid tunnelbanan utan vi fick kliva av en station tidigare och gå en extra sväng. Alla var ute, ALLA. Jag har aldrig sett så mycket folk i hela mitt liv. Brorsorna vann både guld och brons och eftersom vi i lördags med emfas deklarerat för kreti och pleti att triathlon minsann var en redig sport kunde vi inte klaga för mycket :) På väg från Hyde Park träffade vi Scooby Doo!

 

Han var med i nån vegan-kampanj och blev flitigt fotograferad. Alla andra ställde sig bredvid med hängande armar men jag skulle ju göra älghorn så jag fick lägga armen om honom och han blev jätteglad. Han tog ett bastant tag om min midja och kramade och klämde. Rara lilla Scooby Doo, här trodde han att han hade halva inne och så skulle jag bara göra älghorn. E började skratta och Scooby Doo ville se hur bilden blev. Han blev lite besviken faktiskt och tyckte att det DÄR var väl inte så kul heller, men jag förklarade att det är min grej. ”Jaja, bara du är nöjd” tyckte han. Stackars Scooby Doo, det var ju så jag fick lite dåligt samvete. Han var ju verkligen jättesöt, men hallå. Man kan ju inte ställa sig och kompensationshångla upp Scooby Doo bara sådär mitt på blanka eftermiddagen.

På kvällen var det dags att beta av den sista punkten som återstod på min 2 do-lista – att äta fish’n chips. Nu är det gjort men det är inget jag direkt tänker göra om. Jag gillar inte fisk men jag fattar när maten är vällagad och det får jag säga att den var. Någon smaksensation var det dock inte. Sen åkte vi tillbaka till puben med sombreroorkestern. Nu var det världens drag och massor med folk (dock ingen sombreroorkester). Puben stängde dock rätt tidigt och när det började bli stängning så kom personalen och sa typ ”ni har en kvart på er” och sånt. Sen när det var ännu mer dags att stänga så, hahaha, delade de ut plastmuggar till alla! Man fick hälla över det man hade kvar i en plastmugg så de kunde ta bort glasen. Vad är det för stollerier? Vilket slöseri! Är det någon jäkla panik med att glasen måste samlas in innan en viss tid? Vi tyckte det var väldigt miljöovänligt dessutom, hålla på och dela ut plastmuggar varenda kväll, så vi svepte det vi hade kvar och fick givetvis magknip på köpet. Men vad gör man inte för moder jord?

 

Onsdagen började riktigt skräpigt med att vi fick veta att Rolf-Göran Bengtsson missade hoppfinalen för att Casall tydligen var skadad. Vilket misspepp! Sen var det kanotfinaler som vi såg på tv och trots att vi hoppade på det überknarriga golvet och hejade allt vi orkade blev det en femte- och en fjärdeplats typ (minns inte exakt). Vafaaaaasen! I Hyde Park fick vi finfrämmande flera gånger om. Först kom triathlonbrorsorna och blev intervjuade och visade upp sina medaljer.

 

Sen var det konsert med 80-talsräven Nik Kershaw! Det var ingen stor idol för mig när jag var yngre men självklart gillade jag ”The riddle” och ”I won’t let the sun go down on me” som alla andra, och självklart fick vi höra dom låtarna.

 

Nik var dock bara förband till kvällens stora kändis som kom efteråt. En kille som är adlad och en superkändis i England. Nej det var varken Elton John eller Paul McCartney. Det var en sportkille. Nej, inte Sebastian Coe heller. Det var ingen mindre än en VELODROMCYKLIST! Som dessutom hette HOY i efternamn! *dör en smula* Det var helt hysteriskt, cyklisten Sir Hoy – vad är det för namn? Britterna var helt vilda! De hade nån ramsa till och med, där programledaren ropade nåt och så skrek publiken ”Hoy Hoy Hoy!!”. Vi höll på att dö och kom oss inte ens för att göra älghorn på Sir Hoy. Lika bra det, vi hade väl åkt på stryk. Sir Hoy var tydligen fanbärare på OS-invigningen och har vunnit en herrans massa guld i den där jäkla velodromen.

Efter sir Hoys framrädande skenade vi iväg för att se Sveriges handbollsmatch. Hur jävla spännande som helst – och då bröt dom sändningen mitt i andra halvlek! För att visa beachvolleyboll!! Handbollen skulle fortsätta på en annan skärm så hela blågula karavanen rusade dit. Men nej, där fick vi se en japanska som vann brottning. Stämningen blev en smula uppretad och folk buade och var riktigt irriterade. Det fanns någon slags snofsig bar där de visade typ all sport, så en helt hord med svenska fans och tre danskar klampade in där och ställde sig för att kolla. Då insåg arrangörerna sin lilla miss och bytte tillbaka från beachvolleyboll till handbollen så vi inte behövde ockupera baren. Rena Sällskapsresan var det, där de rantar i samlad tropp mellan bagagebanden *skratt*

 

När vi gick från parken passerade vi vakten som gillade mitt hår och han kände igen oss och blev jätteglad. ”Hellooooo ladies!!” tjoade han och givetvis hälsade vi glatt tillbaka. Rätt imponerande att han kände igen oss med tanke på att han måste se tusentals och åter tusentals människor varenda dag. Men Team Sweden gjorde väl ett outplånligt intryck kan jag tro *host* Middag på en indisk restaurang och sen var vi tvungna att börja packa.

 

Flyget skulle inte gå förrän på kvällen på torsdagen, så vi hade halva dagen på oss innan det var dags att åka till flygplatsen. Vi checkade ut och lämnade kvar bagaget i hotellobbyn. Sporten för dagen var kür. I väntan på den fick vi se en sport vi öht inte visste fanns – maratonsimning! En mil kravlar dom runt, med vätskekontroll och allt. Velodromcyklingen verkade vara slut, men se då hittade britterna på en ny sport att bli exalterade över – BMX! Det är alltså en OS-gren. Det hade vi ingen aning om. Och om vi tyckte velodrom inte är en riktigt sport – vad är då BMX? Kajka runt på barncyklar liksom, det var döpoppis när jag var tolv år! Man lär sig mycket på OS.. Killen bredvid oss vid küren lärde sig nog också ett och annat. Han var medsläpad av sin flickvän och fattade iiingenting. Men efter ett tag blev han riktigt imponerad. Mitt i ena brittens program utbrast han ”That’s a dancing horse!!” och sen var han jätteengagerad och satt och nynnade med i musiken och allt. När sedan brittiskan vann guld vrålade han rätt ut och, haha, lyfte upp sin flickvän och snurrade runt henne. Sjukt rart, det är liksom det som är the olympic spirit.

 

Det var en HELT fantastisk vecka! Bästa resan ever, en riktig upplevelse. Det har varit jättemycket folk men allt har flutit på så himla bra. De räknade med att det skulle vara en MILJON fler resenärer i tunnelbanan varje dag under OS men det var så fantastiskt bra organiserat att det knappt märktes. Vissa dagar var det lite trångt, men så är det ju, men vi har inte köat tillnärmelsevis lika mycket som vi räknat med (längsta kön var faktiskt när vi skulle checka in på Gatwick). Köerna och säkerhetskontrollerna i Hyde Park gick jättesmidigt och alla tusentals funktionärer, vakter, trafikpoliser etc har varit galet trevliga och hjälpsamma. Britterna är fan världens trevligaste människor! Varje dag samlades tusentals människor i Hyde Park, solen sken och öltälten var öppna i princip hela tiden. Trots det såg vi inte ett enda bråk, inget tjafs och jag tror knappt jag ens såg någon som mådde illa. Alla var bara glada hela tiden! Det fanns många aktiviteter för barnen och mat och dryck för alla smaker. Toaletterna hölls fräscha hela tiden och det plockades skräp konstant. Vi behövde knappt röra oss ur fläcken där vi satt på vår filt, det kom alltid någon och tog reda på våra tomma muggar och tallrikar. Jag är jätteglad att det kom en funkis och bad oss vara med i en enkät, så vi fick tala om hur bra vi tyckte allt hade varit. För det var verkligen otroligt imponerande arrangerat och välorganiserat hela tiden. En enda stor folkfest, fantastiskt. Sen är vi asnöjda med att vi fick så mycket gjort! Vi var uppe på mornarna och höll igång hela dagarna. Sport, shopping, sightseeing, musikal, pubbesök – allt hann vi med. Varje kväll har vi konstaterat att ”MEN vilken bra dag det blev idag IGEN!”. Vi har skött oss exemplariskt och faktiskt så tror jag att en hel del människor tyckt att Team Sweden varit ganska roliga. Det lilla debaclet när Elisabeth fick stoppa tunnelbanetåget för att jag skrek som ett övergivet barn på perrongen var bara en bonus.

 

Kort sagt en helt underbar resa. Och ni som inte var där – ja, synd för er då!

Så för att pricka av listan:

Äta fish’n chips – ja!

Göra älghorn på någon sevärdhet – ja! Buckingham Palace, en bobby, OS-maskoten, velodromcyklister och så Scooby Doo såklart.

Beställa a pint of lager please – ja!

 

Och inte-listan:

Gå på Madame Tusseauds – nä!

Trakassera tyskar – nä! Det var Claudio som försökte prata tyska med mig, men det var det närmaste.

Ramla ner i the gap – nä! Inte ens nära!

 

London har inte sett det sista av mig, det är då ett som är säkert!